Så var julen över. Skönt att vara hemma igen. Mycket mycket ljud hos sambons familj, svårt att nå tystnad där. Jag har varit på nedervåningen och ätit ihop med de andra och sedan legat på övervåningen (ensam) resterande tid. Sjukt frustrerande. På julaftonskvällen när jag låg där uppe i jakten på tystnad trillade faktiskt några tårar. Ville så gärna..

Trots allt har jag klarat resan dit, dessutom med feber och en kaotisk vecka innan. Vi var där mellan sönd och fred. Grymt mycket mer än på ett par år.

Väl hemma väntade ett brev från cellprovtagningen. Det stod "högrisk" och att det blir ingrepp inom 3 månader. Celler från livmodertappen ska avlägsnas.

Kanske tyckte jag ändå att utmattningssyndrom och sköldkörtelsjukdom ihop med bebislivet liksom räckte..

Vi ska flytta 40 mil också. Och sälja vår bostad. Köpa ny. Också inom 3 månader.

Pju.

Men men. Annars är det bra! Lillan är fantastisk och den kärlek jag känner gör mig sprängfylld och sprickfärdig. Känner mig mer och mer skör också. Antar att det är den där "moderliga rädslan" för att nåt ska hända. Jag gillar bäst när hon är bredvid mig och jag har koll ;) om jag inte är totalt uttröttad, då lämnar jag hellre över kontrollen till sambon. Och sedan går det i ett "nedåtstigande" led därefter. Ärligt och sant, någon som känner igen sig?

En dag, när ljuden höll på att göra mig vansinnig och solen sken åkte jag, sambon och lillan ut till familjens stuga. Jag älskar den platsen. Hade inte varit där på 2.5 år (!). Det var där vi skulle ha gift oss. Ibland tänker jag att lillan nog inte skulle ha kommit till om vi hade gift oss. Den tomhet och allt de katastrofala jag kände över bröllopet som ställdes in ledde oss till Henne. Min räddande dotter.

Hur har era jular varit?

(Bilden är från stugan)