Alltså jag måste berätta om en sån knasig grej.

Jag satt på toa och hade Lillan sittandes nedanför mig på golvet. Jag tog toapapper och torkade mig där fram, samtidigt ser jag Lillan liksom kika upp mellan mina ben med en plastkringla i munnen och skrattades vifta med armarna och kringlan.. Jag tittade ner på min fiffi igen och tänkte "men herre gud har du kommit ut däriftån?". Haha!

Förlossningen är drygt 7 månader bakom oss men fortfarande inget jag minns med glädje eller något jag gärna gör om. Lite tvärtom faktiskt..

Försöker tänka att det kan bli helt annorlunda en eventuell nästa gång. Jag är (förhoppningsvis) inte sjuk då och jag behöver (förhoppningsvis) inte föda via igångsättning 17 dagar efter beräknad förlossning. Jag behöver inte heller reagera lika knasigt på epiduralen en eventuell nästa gång. Inte heller behöver bebisens axlar fastna i utskedet (för fy satan, det var det vidrigaste jag varit med om alla kategorier -långt värre än när huvudet satt fast på mitten och fiffin var helt uttänjd). Efter att bm bänt ut henne var bebis blå men jag har knappt något minne av det.. Därefter syddes jag under en timme medan bebis skrek i sin pappas famn. Urk.
Allt kan bli annorlunda med andra ord.

Hur känner ni andra efter era förlossningar? Peppade, avskräckta eller mitt emellan?