Önskar ibland att jag hade min turboknapp, trots att jag vet att den var sjuklig.

Dagens energi sträcker sig till det som måste göras, bara tråkiga saker. Städa, rensa inför mäklarbesök och kommande visning, samtal med bank och med facket om min anställning. Febrilt söka ny bostad och tänka tusen tankar om vi bör hyra eller köpa och vart, hur stort och hur mycket lån vi klarar av? Hur kommer det bli med min återgång till jobb?

I samsurum av tankar snurrar saker ofta till sig; operationen i februari, tankar på cancer och en eventuell oförmåga att bära ett barn dyker upp och sprider skräck, nya prover på sköldkörteln måste lämnas och jag undrar om det verkligen är riktigt bra ännu, sjukskrivningen som FK trasslar med och pengar som vi kanske förlorar stör mig, inte bara för egen del utan pga den bristande logiken i systemet och samhället som inte tycks ställa upp när människor behöver det. Tänker att jag inte orkar gå den vägen mer, att vi skiter i sjukskrivning och bara förlorar pengar på en gång istället. Mindre meck och mindre irritation så. Min förlovningsring är förstorad och klar hos gyveleraren sedan november, inte en endaste stund har jag haft möjlighet att ta bilen dit och hämta den. Sådant som jag tidigare kunde slå ihop med tusen andra ärenden och snabbt bocka av blir nu liggandes under lång tid, en ständig påminnelse om att jag inte kan välja själv längre.

Tänker på hur länge sedan det var jag gjorde något roligt. Något för min skull. Tänker på hur banala saker jag skulle kunna räkna in på det kontot. Efter att under lång tid inte ha kunnat gjort något. Åka och handla, jobba och träffa kollegor man gillar eller ta en joggingtur, en sväng på stan och en fika med en vän.

Förstår att idag är en sån dag när jag saknar friskhet.

Ändå imponerad över hur mycket jag orkade och klarade av att göra under 3 veckor kring jul. Mer än på 2 år. Förstår också lömskheten i just det, att känna glädjen i att vara på väg att bli frisk, att rusa för snabbt, snubbla och bittert bli liggande. Jag har gjort det så många gånger under min sjuk- och rehabiliteringstid. Jag bromsar därför, så gott det nu går i den situation vi befinner oss i. Och just därför kan jag bara göra sådant som måste göras. Och just därför känns det så förbannat trist.

Jag är trött idag.
Men bortsett från det skulle jag vilja gå ut ur denna (jävla) lägenhet och krypa upp i ett soffhörn hos en kompis och känna mig frisk. Så länge sedan. Längtaden som brinner i mitt hjärta. Ovissheten i vad som egentligen blir rätt. Hur ska jag bli frisk? Kan jag göra på något annat sätt? Inget stöd har jag någonstans, försöker tappert på egen hand. Allt läggs förstås på dottern och min rehabilitering kommer långt ner i prio. En dag som denna undrar jag hur det kommer att påverka mig på längre sikt?

Läser igenom inlägget och ser att mycket skit har hopat sig. Försöker tänka sådär nytt som jag har lärt mig. Vad jag jag göra för att förenkla det som känns svårt?

 

Louise

7 januari 2015 12:10

Heja dig som begränsar!!Jättebra att du prioriterar, kanske kan du också delegera mera? Låta sambon sköta allt med banken, städningen osv?! Enda jag tycker du ska göra mer av är roliga saker, för det ger energi! Då menar jag såklart i rimlig mängd, men något litet roligt tycker jag du ska unna dig, för att orka med allt annat :)

Kram Louise

Karin

7 januari 2015 12:45

Men hej!
Sambon drar redan ett tungt lass och börjar själv bli rätt sliten faktiskt. Visst är han frisk och trots att han gör massor så har han kvar en gnutta energi till sånt som är skoj (fast det finns typ aldrig tid). Det har inte jag.. Men samtidigt, måttstocken kan ju inte vara att han också ska ta helt slut? Det är en intensiv period nu, mer än man kan tro med försäljning och 40-milsflytt.. Jag tror ändå att det kommer en lättare tid om ett par veckor, då blir det vila sen skoj ;)
Stor kram

 

Louise

7 januari 2015 14:05

Ja, jag håller med dig om att det låter intensivt! Blir skönt för er när allt är klart <3 Jag tänker också lätt att sambon blir trött, men så har jag testat honom. Låtit honom ta nätterna med bebisen, sköta allt hushållsarbete och jobba utöver det. Och ja, han blir trött! Men jag blev förvånad över att han laddar om så lätt. Får han en timmes träning själv så är hans batteri laddat igen! Orättvist ;) Kanske kan ni be om hjälp av föräldrar, vänner eller annat? Mäklaren kanske har städhjälp, "piff-hjälp" eller liknande. Ensam är inte stark! Vi perfektionister behöver lära oss släppa kontrollen och inse att det kan bli bra även på andra sätt än det vi tycker är optimalast. Så är det iaf för mig... Styrkekramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...