Jag går på knäna. Livrädd för att orsaka mig själv långvarigt bakslag men liksom oförmögen att ändra något i den hektiska situationen vi befinner oss i.

Undrar samtidigt om mina sköldkörtelvärden har blivit knas igen och väntar på provsvar.

Även om det vore så, så vet jag att jag under en lång tid överskridit min energinivå. Och att jag under flera veckor har tänkt "bara detta också", "bara lite till", "snart får jag vila". Men jag har aldrig kommit dit, till vilan. Sak på sak har hänt som behövts fixas.

Vi har fått angenäma problem, bud på lägenheten före visning. Också extra mycket huvudbry, tänkande och analyserande. Sådant som är riktigt jobbigt i en trött hjärna. Men oundvikligt. Stora beslut som ingen vill fatta i mitt ställe, förstås. Min hjärna som har svårt att hänga med och ibland har jag känt "skit samma, sälj bara" för att i nästa stund tagga till och gå i gång på att få en bra försäljning.

Jag längtar efter att allt är klart, visning för spekulanterna (innan den officiella visningen), den eventuella budgivningen, besluten och kontrakten. Jag längtar också tills att vi har någonstans att bo dit vi flyttar om 2 månader. Vi har en hyresrätt på gång men det är ännu inte klart.

Nästa vecka åker jag 40 mil till mina föräldrar, jag och lillan. Jag längtar efter att få sova och få hjälp. Att få ta igen mig, bryta och backa bandet. Jag går på ren vilja sedan långt tillbaka och är, ärligt talat helt slut. Känslan av influensa, total orkeslöshet, matthetskänsla i benen, halsont varje dag, huvudvärk, oroliga tankar. Jag kännee så väl igen symptomen. Fan. Jag vill orka mer. Så många jag vill träffa. Så mycket jag vill göra.

Och en sak till.
Fy fan vad jag hatar att vara sjuk.