Alla inlägg den 12 februari 2015

Av Karin - 12 februari 2015 12:26

Jo lillan har haft tandsprickning nu under flera dagar, jobbigt både för liten och stor (a). Det är stora framtänder som är på väg, den ena har brytit igenom och hunnit vuxa ytterligare några millimeter på bara någon dag medan hennes vänstra är lite trögare. Resultatet är gnäll, kinkigt, mammigt, sämre sömn, svajande matlust, lite feber. Ändå är vi väldigt restriktiva med alvedon. Tycker att det där är svårt. Vill förstås inte att hon ska lida, försöker gå på någon typ av bedömning av allmäntillståndet men när det går fram- och tillbaka hejvilt är också det svårt. Hur gör ni?

Igår kväll insåg jag att jag är rädd. Jag ska ta bort cellförändringar om ett par vrckor och vet att jag har "högrisk" förändringar. Det är den sorten som kan bli cancer. De senaste 2 veckorna har jag haft små blödningar. Något jag läst om kan förekomma vid cancer (det kanske inte ens är sant, vill jag bara påpeka). Jag har några nätter drömt så fruktansvärda mardrömmar om just detta. Riktigt hjärtskärande hemska. Om den unga mamman som inte vill lämna sin bebis och om bebis som efter en tid av ropande efter "mammaaa" slutar. Glömmer bort den där personen som tidigare var den tryggaste men som aldrig mer dyker upp..

Ja nu gråter jag igen. Precis som i sambons famn igår kväll. "Det får inte vara mer nu", sa jag till honom. Samtidigt är jag så väl medveten om att det inte finns någon maximal dos av elände som delas ut, det kan lika ogärna drabba precis just mig som någon annan. Och det är såhär det i så fall börjar.

Ja ni förstår ju. Ångesten. Jag har så många frågor men nu förtiden får en bara ett jäkla brev från läkaren på posten. Ingen annan återkoppling eller möjlighet att ställa motfrågor. Kanske hade jag kunnat känna mig lugnare om jag fått fråga "finns det risk att jag har cancer?". Kanske vet dem redan från mitt tidigare prov att så inte är fallet.. Bad vet jag, ett brev med kort info och en tid flera månader fram (som nu har passerat) är allt jag fick. Funderar på om de gör likadant om det visar sig vara cancer i nästa skede? Eller ringer de plötsligt och ber en komma? Då blir kontrasterna enorma och paniken likaså..

Usch ta bort skiten nu.. Jag vill inte drömma att min dotter blir moderslös en enda gång till.

Och en sista grej. Det är många förkyöningar som härjar nu, det är såna tider. Både min svärmor och min bror har beklagat sig. Jag kan inte hjälpa att det stör mig. Beklaga er inte över en liten ynka fjantig förkylning som är över på några dagar, till en som varit ännu sjukare i 2 år.. Med ens jag tänkt den tanken så håller jag inte med mig själv. All kommunikation skulle typ sluta om vi utgick från den. Det skulle bara finnas en person på hela jorden som skulle få beklaga sig (den som verkligen hade det värst), en skulle få vara strålande glad, en stressad osv..

Förnuftigt sett vet jag att både svärmor och bror har all rätt att känna sig ursliga och beklaga sig, den är jobbigt utifrån deras perspektiv och deras liv. Samtidigt så himla irriterande..

Hörrni. Idag kan ni väl säga nåt? Vad som helst. Mår ni bra? Vad gör ni? Vet ni något om cellförändringar (inte hemska saker, tack)?

Delar en bild av snuttan dagen till ära. Min älskade älskade skrutta, snart fyller hon 9 månader. Galet!

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se