Direktlänk till inlägg 12 februari 2015

Tandsprickning, rädsla o irritation

Av Karin - 12 februari 2015 12:26

Jo lillan har haft tandsprickning nu under flera dagar, jobbigt både för liten och stor (a). Det är stora framtänder som är på väg, den ena har brytit igenom och hunnit vuxa ytterligare några millimeter på bara någon dag medan hennes vänstra är lite trögare. Resultatet är gnäll, kinkigt, mammigt, sämre sömn, svajande matlust, lite feber. Ändå är vi väldigt restriktiva med alvedon. Tycker att det där är svårt. Vill förstås inte att hon ska lida, försöker gå på någon typ av bedömning av allmäntillståndet men när det går fram- och tillbaka hejvilt är också det svårt. Hur gör ni?

Igår kväll insåg jag att jag är rädd. Jag ska ta bort cellförändringar om ett par vrckor och vet att jag har "högrisk" förändringar. Det är den sorten som kan bli cancer. De senaste 2 veckorna har jag haft små blödningar. Något jag läst om kan förekomma vid cancer (det kanske inte ens är sant, vill jag bara påpeka). Jag har några nätter drömt så fruktansvärda mardrömmar om just detta. Riktigt hjärtskärande hemska. Om den unga mamman som inte vill lämna sin bebis och om bebis som efter en tid av ropande efter "mammaaa" slutar. Glömmer bort den där personen som tidigare var den tryggaste men som aldrig mer dyker upp..

Ja nu gråter jag igen. Precis som i sambons famn igår kväll. "Det får inte vara mer nu", sa jag till honom. Samtidigt är jag så väl medveten om att det inte finns någon maximal dos av elände som delas ut, det kan lika ogärna drabba precis just mig som någon annan. Och det är såhär det i så fall börjar.

Ja ni förstår ju. Ångesten. Jag har så många frågor men nu förtiden får en bara ett jäkla brev från läkaren på posten. Ingen annan återkoppling eller möjlighet att ställa motfrågor. Kanske hade jag kunnat känna mig lugnare om jag fått fråga "finns det risk att jag har cancer?". Kanske vet dem redan från mitt tidigare prov att så inte är fallet.. Bad vet jag, ett brev med kort info och en tid flera månader fram (som nu har passerat) är allt jag fick. Funderar på om de gör likadant om det visar sig vara cancer i nästa skede? Eller ringer de plötsligt och ber en komma? Då blir kontrasterna enorma och paniken likaså..

Usch ta bort skiten nu.. Jag vill inte drömma att min dotter blir moderslös en enda gång till.

Och en sista grej. Det är många förkyöningar som härjar nu, det är såna tider. Både min svärmor och min bror har beklagat sig. Jag kan inte hjälpa att det stör mig. Beklaga er inte över en liten ynka fjantig förkylning som är över på några dagar, till en som varit ännu sjukare i 2 år.. Med ens jag tänkt den tanken så håller jag inte med mig själv. All kommunikation skulle typ sluta om vi utgick från den. Det skulle bara finnas en person på hela jorden som skulle få beklaga sig (den som verkligen hade det värst), en skulle få vara strålande glad, en stressad osv..

Förnuftigt sett vet jag att både svärmor och bror har all rätt att känna sig ursliga och beklaga sig, den är jobbigt utifrån deras perspektiv och deras liv. Samtidigt så himla irriterande..

Hörrni. Idag kan ni väl säga nåt? Vad som helst. Mår ni bra? Vad gör ni? Vet ni något om cellförändringar (inte hemska saker, tack)?

Delar en bild av snuttan dagen till ära. Min älskade älskade skrutta, snart fyller hon 9 månader. Galet!

 
 
C

C

12 februari 2015 18:57

Måste vara en otroligt skrämmande upplevelse du ska gå igenom. Har tyvärr inga erfarenheter att dela med mig av men jag tänker på dig och hoppas på det bästa <3

http://spyor.blogg.se

Karin

17 februari 2015 21:17

Tack snälla du

 
tanniz

tanniz

12 februari 2015 22:03

Kommer men stor sannolikhet att gå bra med dina cellförändringar. Det är ytterst sällan det utvecklar sig till cancer. Och om om om det skulle göra det så är chansen till tillfrisknande mycket goda. Men jag känner igen tankemönstret i att tänka det värsta. Tyvärr är det inget man kan göra åt utan försök inte "måla faan på väggen" än. Vet att det är lättare sagt än gjort. En bekant till mig har gjort det du ska göra. Visade sig vara cancer men efter behandling så är hon nu helt friskförklarad. (hoppas att detta inte räknas som hemska saker. Vill bara visa att det kan gå bra ändå)
Roligt att se baksidan på din fina tjej. Duktig hon är som står upp. Min lilla ställde sig upp idag för första gången. Även här så odlas det tänder. Angående alvedon så tycker min bvc att man ska inte vara rädd för att ge alvedon. Alltså inte endast om det är feber utan om hon är lite hängig å allmäntillståndet är lite sämre än vanligt så ge henne. Då är det lättare att få i de mat och de sover bättre. Så resonerade hon och vi tänker likadant. Viktigt med mat och sömn.
kram

http://tanniz.bloggo.nu

 
Ingen bild

Anna

14 februari 2015 16:21

Oroa dig inte förrän du vet något säkert. Försök att inte låta negativa tankar ta över de bra dagarna, det är något jag försöker göra. Min snart niomånaders har precis också börjat få framtänder, han sitter och gråter i badet nu (med sin pappa ), fast bad är det bästa han vet. Läser alla dina inlägg, känner igen mig själv helt från en tid då jag hade b12-brist . Var helt slut länge, tror att när man vet att allt blir bra nu, ändå får vänta på bättring, den har nu kommit så smått. Men man blir förändrad som person efter ett tag. Vet hur du känner, men låt folk klaga över tex förkylningar, finns de som har det ännu värre än jag brukar jag tänka. En dag kommer du må bra och vilja klaga över något litet. Kram, kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards