Nu är ingreppet gjort. Jag grät som ett barn. Huvaligen vad det var otrevligt.

Läkaren la en bedövningsspruta i livmodertappen (aj), sen klippte/skar och brände hen bort en bit. Bedövningen innehöll adrenalin och fick hjärtat att pumpa superfort och kroppen att darra. Efter ett tag kved jag till, då hade bedövningen hunnit släppa och jag kände klippet. Hen la då en ny spruta. Allt medan jag grät. Jag tyckte att situationen var så obehaglig och kunde inte sluta gråta. Det blir alltid värre när någon är förstående om omhuldande också, som sköterskan bredvid mig var. Det är förstås positivt men gör mig än mer gråtig och ynklig, än om jag får försvinna in i mitt eget fokus.

Tyvärr är jag väldigt lättblödande och de kunde inte få stopp på det. Under 20 min höll hen på med olika försök, till slut fick hon sy, sätta in en kompress i livmodertappen och ge mig medicin mot blödandet.

Läkaren sa efteråt att om det behövs göras igen så görs det under narkos. Tydligen var det krångligt och hen hade behövt göra saker som inte fungerar när jag var vaken, just pga blödandet. Detta skulle iaf skrivas in i min journal, eftersom att vi flyttar blir uppföljningen i ny stad.

Om en månad får jag svar. Det blir tätare kontroller fortsättningsvis och i "värsta fall" ett nytt ingrepp (men då under narkos).

Nu hoppas jag att det är slut på elände. Jag vill få ta nya tag utan massa såna här dumheter.