En sådan där down-period just nu. Först uuuusel sömn hos Lillan några veckor, vilket gjorde mig knäckt. Sedan åkte jag på en virusinfektion, blev förstås inte piggare, i torsdags gjorde jag ingreppet med cellförändringarna och nu är jag sliten efter den plus av viruset i kroppen.

Då känns allt ursligt. Jag sänker garden rejält, har inte speciellt höga krav på livet. Det lät ju hyfsat dystert men en lär sig att finna sig i det som är. På gott och ont. Men när det är såhääär så tynger det även mig. Det är några nivåer under drägligt ändå.

Inget blir klart. Allt påbörjas. Flytten stressar. Energin som inte räcker till vänner jag så gärna vill träffa innan 40-milsflytt. Frustration över det. Sorg tillika. Och så en gnutta tristess av att bara gnata runt inomhus och plocka fram- och bort mat. Inte träffa någon. Inte göra något. Energin går åt till sjukgrejs. Jag behöver sova så fort Lillan sover. Så all vaken tid tillägnas henne. Känns som om det bara går runt. Jag springer så fort jag kan men kommer aldrig någonstans. Förstår ni?

Ibland tänker jag faktiskt att det är ett under att jag är vid så god vigör ändå. I bloggen spyr jag förstås ur mig eländet men här i verkliga livet försöker jag göra det bästa av det rätt unkna situationen (som aaaaaldrig tycks ta slut).

Sedan en tid tillbaka säger folk att "allt elände verkar hända mig, att jag har fått för lång tid framöver och att det verkligen måste vara nog nu".

Detta har fått mig att fundera. Fram- och tillbaka och åt sidorna. Hur mycket tänker vi oss till? Hur stor roll spelar vår inställning? Är det bara ännu en press att tro att vår inställning är så himla avgörande? En ytterligare stress och känslor av misslyckande att tro att elände som oss drabbar, har vi själva tänkt oss till.. Hamnar en verkligen i en negativ spiral, när elände avlöser varandra - eller är det bara då vi tänker på det? Som att vi klarar en lagom dos men när det blir flera på rad så blir det tufft? Och då säger alla "ja det brukar ju bli så, allt elände kommer på samma gång".

Nej det tror jag inte. Elände brukar komma lite pö om pö, därför tänker en inte särskilt mycket på det. Det går att hantera och ordas därför inte mycket om det. Eländet blandas med bra grejer. Men när eländet avlöser varandra och ingen ljusning skymtar, ja då blir det träligt och ibland svårt att hantera.

Mina snurriga tankar denna dag. Vad är dina?