Direktlänk till inlägg 1 mars 2015

Tankar i en snurrig hjärna

Av Karin - 1 mars 2015 14:09

En sådan där down-period just nu. Först uuuusel sömn hos Lillan några veckor, vilket gjorde mig knäckt. Sedan åkte jag på en virusinfektion, blev förstås inte piggare, i torsdags gjorde jag ingreppet med cellförändringarna och nu är jag sliten efter den plus av viruset i kroppen.

Då känns allt ursligt. Jag sänker garden rejält, har inte speciellt höga krav på livet. Det lät ju hyfsat dystert men en lär sig att finna sig i det som är. På gott och ont. Men när det är såhääär så tynger det även mig. Det är några nivåer under drägligt ändå.

Inget blir klart. Allt påbörjas. Flytten stressar. Energin som inte räcker till vänner jag så gärna vill träffa innan 40-milsflytt. Frustration över det. Sorg tillika. Och så en gnutta tristess av att bara gnata runt inomhus och plocka fram- och bort mat. Inte träffa någon. Inte göra något. Energin går åt till sjukgrejs. Jag behöver sova så fort Lillan sover. Så all vaken tid tillägnas henne. Känns som om det bara går runt. Jag springer så fort jag kan men kommer aldrig någonstans. Förstår ni?

Ibland tänker jag faktiskt att det är ett under att jag är vid så god vigör ändå. I bloggen spyr jag förstås ur mig eländet men här i verkliga livet försöker jag göra det bästa av det rätt unkna situationen (som aaaaaldrig tycks ta slut).

Sedan en tid tillbaka säger folk att "allt elände verkar hända mig, att jag har fått för lång tid framöver och att det verkligen måste vara nog nu".

Detta har fått mig att fundera. Fram- och tillbaka och åt sidorna. Hur mycket tänker vi oss till? Hur stor roll spelar vår inställning? Är det bara ännu en press att tro att vår inställning är så himla avgörande? En ytterligare stress och känslor av misslyckande att tro att elände som oss drabbar, har vi själva tänkt oss till.. Hamnar en verkligen i en negativ spiral, när elände avlöser varandra - eller är det bara då vi tänker på det? Som att vi klarar en lagom dos men när det blir flera på rad så blir det tufft? Och då säger alla "ja det brukar ju bli så, allt elände kommer på samma gång".

Nej det tror jag inte. Elände brukar komma lite pö om pö, därför tänker en inte särskilt mycket på det. Det går att hantera och ordas därför inte mycket om det. Eländet blandas med bra grejer. Men när eländet avlöser varandra och ingen ljusning skymtar, ja då blir det träligt och ibland svårt att hantera.

Mina snurriga tankar denna dag. Vad är dina?

 
ANNONS
 
Anna

Anna

1 mars 2015 20:42

Förstår precis hur du menar, med att springa. Man springer så fort man kan men man hinner ändå aldrig fram. Skulle jag rent utav säga.

Är det inte lite så att när grejer kommer på varandra - så som det kan göra ibland speciellt om man inte har så stora energiresurser till att börja med - så att man inte hinner återhämta sig, då upplever man det mer som elände? Även grejer som man kanske inte skulle bedöma elände i vanliga fall?

Till skillnad från de perioder då man inte får mer än vad man klarar med god marginal, precis som du skriver. Tror inte ett dugg på att man kan tänka sig till det, den sortens skuldbeläggande vägrar jag att ägna mig åt. (Har en mamma däremot som tror att tankarna är väldigt viktigt. Hon har satt upp en egengjord check vid sin säng och tänker på att få mer pengar och att hon aldrig får det bättre ställd beror enligt henne på att hon inte tror på det tillräckligt starkt. Mycket provocerande, tycker jag. Att hon förutom att ha dåligt med pengar dessutom skuldbelägger sig själv för det på det sättet).

http://omlitetochstort.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se