Nu kommer skrytet. Det där om att ens barn verkar vara galet speciell. Lite bättre än andra barn. Jag ursäktar mig på förväg, både inför er och inför mig själv. Jag tyckte nämligen att såna föräldrar var rätt otrevliga innan jag själv fick barn. Men det är klart, det var ju innan vår dotter fanns och Hon är ju otrolig ;)

Hon är 9.5 månad. Flirtar och charmar alla, otroligt medveten och social. Hon är 77cm (!), har därför storlek 80, hon pekar på lampan sedan länge, vinkar när folk kommer och går (och i ärlighetens namn även däremellan), hon går omkring längst möbler, står utan att hålla i sig och säger "mamma", "pappa" och ett försök till "lampa", hon ger mig strumpan när jag ber om den och vet att kissarna kallas just så men även vid deras namn, hon säger "däh" och pekar frågande, hon rynkar ihop näsan och klämmer ut låtsasfniss med ihopkisade ögon, gnislar sina 4 tänder och sträcker sig mot den hon vill vara hos (mig!), hon äter med pincettgreppet sedan en tid tillbaka och sorterar noggrant ut maten hon har framför sig, vägrar bli matad, älskar mjölkfri ost och gurka, hon går stabilt med bara våra fingrar i sina händer och släpper en hand för att titta närmare på något, hon har rest sig hela vägen upp till stående utan något att klättra på -rakt upp från golvet och stilla ner igen till huk. Hon somnar gott utomhus i vagnen men nattningarna tar timtals och kör slut på oss båda, ofta vaknar hon på natten och är då vaken 2-4 timmar, hon har de senaste 4 veckorna växt 3cm.

Igår avslutade vi BVC i den stad vi bor inför kommande flytt. Sköterskan sa då de vi redan anade, att vår tjej ligger långt före i utvecklingen. Att hon är väldigt medveten och klok, otroligt social och har stor integritet (vilket gör att vi inte får mata henne). Hon berömde hennes fysiska förmåga och att hon tex kan stå med bara ett knä i marken medan hon jonglerar runt med 3 leksaker samtidigt och att hon vinkade när sköterskan bad henne och pekade på lampan när hon frågade efter den.

Kort och gott är vår tjej i toppklass, enligt BVC och jag kan inte annat än att hålla med.

Med lite allvarligare ton så är jag faktiskt lättad. Det spelar förstås ingen roll att hon är tidig i utvecklingen för sakens skull men det som känns skönt är att min oro för att hon inte fått tillräckligt med utbyte kan stillas. Mitt lugna liv har inte påverkat henne negativt, hon tycks ha blivit social, trygg och fint utvecklad ändå (eller tack vare?).

/färdigskrytet från mammi