Direktlänk till inlägg 20 mars 2015

Amningsavslut, korv och andra känslor

Av Karin - 20 mars 2015 09:24

Lillan har nyligen fyllt 10 månader och hon är en charmig filur. Bestämd och envis och hon löser det mesta med en liten dans. Allra helst om hon blir tillsagd. En dans och ett stort 4a-tandat flin.

Hon som åt ALLT när hon var yngre har numera starka åsikter och preferenser vad gäller mat. Falukorv är favorit, likaså tomat och gurka. Ägg funkar oftast fint. Och blodpudding är smaskens. Jag som ville laga all mat från grunden har fått ge vika för hennes matkrav. Hon äter falukorv (med hög kötthalt) alldeles för ofta men jag antar att det får vara så en tid..

Vi har fasat ur amningen. Den senaste tiden har det varit en gång per dygn (natt/tidig morgon) för att sedan hoppa över något dygn och nu har det gått 3 och 4 dygn emellan vid några tillfällen. Och en ointresserad Lillan. Jag producerar fortfarande mjölk och har svårt att acceptera att det är över nu. Jag hade nämligen gärna fortsatt.. Jag får höra så många fördelar med att sluta amma men ärligt talat väger dem inte särskilt tungt i jämförelse.

Hur känner ni andra som slutat amma?

Jag hade oddsen emot mig från start och flera tvivlade nog på att det skulle funka. Långvarig stress och trött kropp kan orsaka amningsproblem. Jag är glad och tacksam att det funkade så länge som Lillan ville. Men nog känns det lite sorgligt att det är över.

Vi är för tillfället inackorderade hos mina föräldrar, i väntan på att kunna flytta in i vårt nya boende. Som vanligt väcker det många känslor. Inte så konstigt när det handlar om en hel veckas samvaro. Jag blir väldigt påmind om varför jag blev sjuk. Förstås ligger inte hela förklaringen här, mycket var min kaotiska jobbtillvaro och en del var den oförklarliga barnlösheten. Men grunden i mig formades ju här. Och jag kan se glimtar ur situationer som formade mig och som kom att orsaka mig problem.

Det gör mig ibland velig i min egen uppfostran av Lillan. Viljan att göra precis annorlunda är ibland stor och jag hamnar i funderingar mellan att vara för "mesig" (i motsats till sträng), att ge Lillan regler och riktlinjer och att låta henne formas till sin egen.. Jag vill akta mig för att tvinga in henne i en mall, kanske särskilt utifrån sin könstillhörighet. Vill inte att hon ska känna krav på att vara "en duktig flicka", inte heller "en fin flicka".

Det jag tycker är svårast är kring maten. Säkert för att jag själv hade STORA problem och förknippade mat med ångest och olust ända upp i vuxen ålder. Där är jag rätt ambivalent. Vill så gärna att tiden vid middagsbordet ska vara positiv och härlig för henne. Men gränsen mellan att få utforska mat och ha det trevligt till att kasta runt mat (för att testa mig?) är svår.

Mina föräldrar blir arga och säger till, väldigt bestämt när Lillan gör så, de suckar och blir typ besvikna. Jag känner motstånd till det men vet inte vad som är "rätt"? Vart ska jag dra gränsen? Ju mer en säger till, desto mer fortsätter hon. Vad betyder det? Måste jag som förälder få "sista ordet"? Måste en föräldrarelation vara så hierarkisk?

Jag har grottat ner mig i ämnet och hittat boken "växa - inte lyda". Jag hoppas att den ska ge mig mer klarhet i vem jag vill vara gentemot Lillan. Mitt föräldraskap. Hoppas att den ska kännas rätt för mig och ge mig verktyg som jag behöver.

Här kommer en bekännelse som är svår att säga. Jag känner olust inför att vara ensam med min mamma. Hon är svår och vi krockar i våra sätt att vara. Kanske just för att jag tydligt tar avstamp från hennes krav på livet, på sig själv och på mig. Pappa är den som neutraliserar stämningen mellan oss och jag väljer alltid honom framför mamma. Och just det gör även mig ledsen. Utifrån min egen mammaroll antagligen.

I efterhand förstår jag den Lilla mig i detta, i olusten och ångesten inför att vara ensam med mamma. Eftersom att min pappa reste mycket i sitt jobb (flera veckor i stöten) så var jag just det. Ensam. I vuxen ålder känner jag fortfarande detta obehag, hur var det då för den Lilla jag?

Än mer olustigt blir tanken på att mamma aldrig avsiktligt gjort något fel, ändå har det blivit fel. Stressen inför att Lillan ska uppleva samma sak med mig. Min älskade Lillan! Men jag tror mycket har med kärlek att göra, min mamma är väldigt dålig på att visa kärlek, närhet och ömhet. Hon är rätt kall, distanserad och fylld av krav (som gör att en aldrig känner sig tillräcklig). Jag tänker och hoppas att jag möter Lillan annorlunda. Att jag visar all kärlek jag känner och att jag låter henne vara den hon vill, utan att påverka alltför mycket. Att hon ska känna sig bra!

Nu har jag berättat något som känns tufft för mig. Berätta gärna hur ni tänker och tycker om föräldraskap eller annat som väcks av min text.





 
ANNONS
 
C

C

21 mars 2015 22:14

Jag tror på att man måste försöka lita på sig själv. Man vill alltid det bästa för sitt barn, utom undantagen då. Jag tänker på att min mamma varit speciell, inte alls som en mamma bör vara. Hon har ändå gjort så gott som hon kunnat och jag älskar henne för det. Vi kommer nog göra massor med misstag men förhoppningsvis sker dom i all välmening och hjälper oss att bli bättre föräldrar.
Kramar

http://spyor.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se