Jag vet att det inte är så. Och jag vet att jag gör mitt allra bästa. Och mer därtill. Men ändå skaver samvetet.

Vår tjej har som bekant svårt med sömnen. Igår firade vi påsk och hon vaknade när vi åkte hem. Då var allt förstört och hon var vaken i timtals därefter. Omöjlig att söva. Inte i famn, inte i säng och inte i vagn efter långa promenader.

Vi har dessutom en sjuk katt. En som vi måste fjäska för nu. Rätt ordentligt. Han är inne på sista versen och om vi inte lyckas skaka liv i honom nu så finns det nog inte mycket kvar att göra. Jag vill slå knut på mig för att rädda honom. Samtidigt som jag vet att han redan fått många många år extra tack vare mig. Han har varit mycket sjuk och krävt massor av omvårdnad och massor av pengar genom åren. Och jag mäktar inte riktigt med allt. Skulle vilja ge honom all kärlek i världen. Men jag hinner inte.

Hur som helst. Igår var vi alltså på påskfirande. Det var en av få större grejer jag varit på de senaste åren. Med 3 barn och ett antal vuxna och jag körde dessutom, vilket jag heller inte riktigt gjort den senaste tiden. Det kändes bra. Typ friskt. Jag kände mig frisk.

Sen började sömnbesvären för lillan här hemma och kattfjäskandet. Försöka få i mat, medicin och vätska i katten. Och så barnet som vägrar sova. 2 trötta föräldrar. Och den andra katten. Tröttheten och behovet av vila. Stress över att sambon nu ska jobba jättemycket de kommande dygnen (går på schema). Så tömmande när inget funkar eller flyter.

Sammanlagt knopade jag ihop 3.5 timmar sömn inatt.. Jag grät en skvätt för att jag trodde att katten gått ut och dött ensam i regnen. Men han kom tillbaka!

Idag, timmar innan sambon ska iväg på jobb och Lillan i vanlig ordning krånglar med maten, så skickade jag iväg henne till mormor och morfar. Och nu dåligt samvete. Tårar som trillar. För att jag inte orkar. För att jag kände mig irriterad och frustrerad. Trött och less. För att jag längtade efter stunder för mig själv. För att jag inte alla stunder är kärleksfull och varm mot min dotter. För att jag inte räcker till. För att relationen mellan mig och sambon blir lidande. Så sällan vi har en stund ihop utan Lillan. Allt som oftast försäker vi söva henne. Och de gånger vi lyckas behöver vi söva. Ibland sover vi i skift. Sambon är missnöjd med flytten, ledsen över det. Jag bara hoppas att saker ska bli bättre. Någon gång. Vi behöver hitta tillbaka till oss. Få lite utrymme bortom sömnkaos och matvägran. Bortom nattliga promenader med sömnlös bebis.

Känner mig kass som ringer och ber om hjälp. Med mitt eget barn. Slm behöver det liksom. Som inte reder ut det själv. Ser hur andra mamas går på än det ena och än det andra och sörjer det.

Dessutom fick jag besked om att mina cellprover fortfarande inte är bra. Jag som så gärna ville få börja om helt nytt. Jag har milda till måttliga förändringar, en del har tagits bort men det kvarstår tydligen inuti livmoderkanalen. Det blir fler kontroller. Och kanske fler ingrepp i år.

Jag vet att jag bara behöver sömn och att det blir bättre då. Ljusare. Och nu kan jag ju få det. Nu när Lillan är iväg. Ändå sitter jag här och grinar istället. Känner mig dålig. Och som att jag inte får en chans att bli bra. Att något ständigt jagar mig, är hak i häl. Sköldkörteln. Cellförändringar. Utmattningen.

Lillans envishet, om den kvarstår kommer den säkert vara något jag kommer att beundra, men nu kör den slut på mig. Vetskapen om att jag var likadan som liten. Krånglade med mat och sömn.

Jag tänker att jag kanske behöver göra något. Dra igång projektet jag drömmer om. Låta sambon gå ner i tid och vara föräldraledig medan jag får göra något annat. Jag har inte gjort något på så länge. Flera år.

Snälla ni mamas (och papas om här finns några), känner ni er också dåliga ibland?

Pepp mottages tacksamt.