Direktlänk till inlägg 6 april 2015

En dålig mamma

Av Karin - 6 april 2015 12:52

Jag vet att det inte är så. Och jag vet att jag gör mitt allra bästa. Och mer därtill. Men ändå skaver samvetet.

Vår tjej har som bekant svårt med sömnen. Igår firade vi påsk och hon vaknade när vi åkte hem. Då var allt förstört och hon var vaken i timtals därefter. Omöjlig att söva. Inte i famn, inte i säng och inte i vagn efter långa promenader.

Vi har dessutom en sjuk katt. En som vi måste fjäska för nu. Rätt ordentligt. Han är inne på sista versen och om vi inte lyckas skaka liv i honom nu så finns det nog inte mycket kvar att göra. Jag vill slå knut på mig för att rädda honom. Samtidigt som jag vet att han redan fått många många år extra tack vare mig. Han har varit mycket sjuk och krävt massor av omvårdnad och massor av pengar genom åren. Och jag mäktar inte riktigt med allt. Skulle vilja ge honom all kärlek i världen. Men jag hinner inte.

Hur som helst. Igår var vi alltså på påskfirande. Det var en av få större grejer jag varit på de senaste åren. Med 3 barn och ett antal vuxna och jag körde dessutom, vilket jag heller inte riktigt gjort den senaste tiden. Det kändes bra. Typ friskt. Jag kände mig frisk.

Sen började sömnbesvären för lillan här hemma och kattfjäskandet. Försöka få i mat, medicin och vätska i katten. Och så barnet som vägrar sova. 2 trötta föräldrar. Och den andra katten. Tröttheten och behovet av vila. Stress över att sambon nu ska jobba jättemycket de kommande dygnen (går på schema). Så tömmande när inget funkar eller flyter.

Sammanlagt knopade jag ihop 3.5 timmar sömn inatt.. Jag grät en skvätt för att jag trodde att katten gått ut och dött ensam i regnen. Men han kom tillbaka!

Idag, timmar innan sambon ska iväg på jobb och Lillan i vanlig ordning krånglar med maten, så skickade jag iväg henne till mormor och morfar. Och nu dåligt samvete. Tårar som trillar. För att jag inte orkar. För att jag kände mig irriterad och frustrerad. Trött och less. För att jag längtade efter stunder för mig själv. För att jag inte alla stunder är kärleksfull och varm mot min dotter. För att jag inte räcker till. För att relationen mellan mig och sambon blir lidande. Så sällan vi har en stund ihop utan Lillan. Allt som oftast försäker vi söva henne. Och de gånger vi lyckas behöver vi söva. Ibland sover vi i skift. Sambon är missnöjd med flytten, ledsen över det. Jag bara hoppas att saker ska bli bättre. Någon gång. Vi behöver hitta tillbaka till oss. Få lite utrymme bortom sömnkaos och matvägran. Bortom nattliga promenader med sömnlös bebis.

Känner mig kass som ringer och ber om hjälp. Med mitt eget barn. Slm behöver det liksom. Som inte reder ut det själv. Ser hur andra mamas går på än det ena och än det andra och sörjer det.

Dessutom fick jag besked om att mina cellprover fortfarande inte är bra. Jag som så gärna ville få börja om helt nytt. Jag har milda till måttliga förändringar, en del har tagits bort men det kvarstår tydligen inuti livmoderkanalen. Det blir fler kontroller. Och kanske fler ingrepp i år.

Jag vet att jag bara behöver sömn och att det blir bättre då. Ljusare. Och nu kan jag ju få det. Nu när Lillan är iväg. Ändå sitter jag här och grinar istället. Känner mig dålig. Och som att jag inte får en chans att bli bra. Att något ständigt jagar mig, är hak i häl. Sköldkörteln. Cellförändringar. Utmattningen.

Lillans envishet, om den kvarstår kommer den säkert vara något jag kommer att beundra, men nu kör den slut på mig. Vetskapen om att jag var likadan som liten. Krånglade med mat och sömn.

Jag tänker att jag kanske behöver göra något. Dra igång projektet jag drömmer om. Låta sambon gå ner i tid och vara föräldraledig medan jag får göra något annat. Jag har inte gjort något på så länge. Flera år.

Snälla ni mamas (och papas om här finns några), känner ni er också dåliga ibland?

Pepp mottages tacksamt.

 
ANNONS
 
Adele

Adele

6 april 2015 14:18

Du är inte ensam. Det dåliga samvetet är en ständig följeslagare. Och jag känner ingen som inte tappar tålamodet med sitt barn när man är under stor press och du om någon är ju det.
Hände senast förra veckan. Efter 4 veckors sjukdom hos både mig och barnet och typ väldigt begränsat sömn på väldigt många fler veckor så brast det vid en middagssövning. Jag hade provat allt jag visste. Men det var bara gnäll och gnäll. Till slut la jag honom i sängen där han vrålade för full hals. Sa "Nu orkar jag inte mer med detta!" sprang ut från rummet och skrek lite i badrummet. Kom tillbaka och grät med barnet i famnen. Mådde dåligt sedan i många dagar efteråt. Folk pratar sällan om den här sidan av föräldraskapet upplever jag. Man pratar om tvååringar som trotsar men mindre barn kan också vara mycket svåra att ta hand om pga man ofta inte ens fattar vad som felar. Jag trodde lääänge att jag var sjuk som kunde bli otålig och till och med arg på mitt barn. Sen började jag prata med andra föräldrar om det och insåg att det är en normal reaktion. Man kan inte jämt vara på topp. Stora kramar till dig.

http://milominmilo.blo.gg

 
Ingen bild

Louise, numer i en annan stad än dig ;)

6 april 2015 17:23

Du är en bra mamma!!

Mammor är också människor, vi har också behov och känslor. Det är okej att vara trött. Det är okej att inte räcka till. Det är fullt tillräckligt att vara otillräcklig! Ingen orkar allt. Lillan får nu tillfälle att knyta band med mormor och morfar. Och mormor och morfar får lyxig egentid med lillan. Samtidigt som du får vila. Alla vinner :) Jag tycker att det är ett utomordentligt ansvarsfullt föräldraskap!

 
Ingen bild

Bethan

6 april 2015 19:38

Det är klokt! Det är att vara en bra förälder, att ta ansvarsfulla beslut genom att be om hjälp. Ibland blir sömnbristen, skrik, tårar och envisa bebisar för mycket. Att gråta med barnet, att skrika åt det är väl inte det mest kreativa men ibland är det precis det enda som går. Det är inte en dålig förälder, det är att vara människa. Vårat första barn var hopplös när det kom till att sova. Minns en dag när jag gått runt med henne i famnen i timmar och till slut inte orkade mer. La henne i spjälsängen jätteledsen, gick in i badrummet stängde dörren och vred på vattnet fullt för att stänga alla ljud ute. Grät högt och gick sen ut igen och vaggade någon timme till. Enda trösten är att du absolut inte är ensam, inte en dålig förälder för att du också behöver en chans att få återhämtning. Fy för vissa dagar men sen kommer en dag som känns bättre och då glömmer man. Kämpa på!

 
Fiffig

Fiffig

6 april 2015 19:51

Här har du ännu en morsa med dåligt samvete. När jag läste ditt inlägg satt jag utanför grynets dörr medan hon satt i spjälsängen och skrek, nej förresten vrålade, eftersom hon inte ville nattas. Vi hade redan försökt läsa fler sagor, sjunga vaggvisor, truga med välling och vyssja i famnen. Men inget hjälpte. Till slut insåg både jag och maken att det bästa för alla var att tillfälligt gå ut ur rummet. Men fy vad man känner sig hemsk.

Jag tappar humöret en del, och mår jättedåligt över det. Men för mig har det blivit mycket bättre konstigt nog sen jag började jobba. Man behöver väl lite space helt enkelt. Du är den bästa mamman för just din tjej, och man är inte mer än människa.

Kram på oss!

http://fiffig.bloggo.nu

 
Ingen bild

Maria

7 april 2015 10:26

Skrev en kommentar igår,kanske försvann den.

Du är ingen dålig mamma - du är mänsklig. Jag skriker, hotar och lägger mig under täcket och checkar ut som mamma. Jag försöker dela upp tiden i delmål när det känns omöjligt att hantera. Jag tycker att du gör helt rätt som tar hjälp av dina föräldrar. Skulle vi bo nära mina skulle jag ofta be om avlastning. Det är även en glädje att gå ge stöd och hjälp!

När det gäller kärleken så försöker jag att inte jämföra mig med andra, det har knäckt mig så många gånger. Jag har börjat förhålla mig till vår situation utan naturlig barnvakt. Lägger därför bort förväntningar på resor, hotellnätter och romantiska middagar eller att gå bort gemensamt på fest utan barn. Just nu är vi i en fas med tre barn och romantiken är när vi drar varandra. När min ork är slut och A tar vid och vice versa, det är kärlek :-) Men oj så många gånger jag ändå tänkt, är det verkligen så här det ska vara??!! Samtidigt som jag inte kan tänka mig något annat. Knäppt!

Stor kram

 
C

C

7 april 2015 21:26

Du är den bästa mamman hon kan ha! Tänk, bara att du reflekterar över detta betyder ju att du bryr dig enormt mycket.
Du har din sjukdom och du har en kropp som motarbetar dig samtidigt som er lilla inte vill sova. Det hade varit mer konstigt om du inte bröt ihop.
Heja dig <3

http://spyor.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se