Vet ni vad jag haft gjort idag? Nej hur skulle ni kunna..

Jag har varit på arbetsförmedlingen. Det var stort av mig tycker jag. Jag har en tjänst kvar i staden som vi lämnat och jag är dessutom föräldraledig men jag ville sparka igång bollen och få en plan för framtiden.

Så mycket känslor efteråt. Lite rädsla. Lite ångest. Mycket stolthet. Glädje. Självförtroendeboost. Lycka över att kunna. Knäpphet över att prata sjukdom på arbetsförmedlingen. Trötthet. Uppvarvad av spänningen. Sorg över att släppa föräldraledigheten och att den inte blev vad jag hoppats (förens nu). Men glädje över att den är fin just nu. Förhoppningar över att läkaren här ska hjälpa mig, ihop med försäkringskassan. Att jag ska få hjälp att komma tillbaka. Inte bli lämnad utan inkluderad. Förhoppningar! Känsla av att jag (kanske) kan. Att jag kanske kan. Är friskt nog. Får leva igen.

Förhoppningar om att jag får leva igen.

Arbetsförmedlingen tyckte att jag skulle kontakta försäkringskassan och starta i den änden. Kanske är det klokast, trots att jag gärna vill köra om i högerfilen, så att säga. Men jag bör nog ta det varsamt varsamt varsamt. Det är 2.5 år sedan min krasch. Det är intressant (och skrämmande) hur mycket en människa vänjer sig vid att inte ha måsten, krav eller press, inga tider att passa eller deadlines på arbetsuppgifter.

Samtidigt som jag skriver de där meningarna så vet jag att jag upplevde allt de där ändå. Enorm press, men det kunde handla om så små saker. Att ta mig ut på en promenad eller att lyckas betala en räkning var enorma berg att bestiga, skapade massor av ångest och kroppen var så oerhört tung och trög. Hjärnan var som gegga och räkningen nästan omöjlig att tyda. Stressen var tokhög, frustrationen likaså. Svårt även för mig att ens minnas hur jävligt det var i efterhand, nu när jag är frisk(are).

Mycket annat som har hänt också. Vår älskade lilla katt sjunger återigen på sista versen (jag gissar på dagar eller veckor men han har överraskat många gånger förr). Senaste räkningen från veterinären kostade 13.000kr (tack gode gud för agria). Den katten har kostat tiotusentals och åter tiotusentals kronor. Men jag älskar honom. Jag har gråtit ögonen ur mig men nu mår han (tillfälligt) bättre och så även jag. Lillan började gå för några veckor sedan (10.3 månader). Jag har blivit bättre av min nya dos sköldkörtelmedicin. Min sambo har ansökt och fått 75% arbetstid beviljat. Tanken är att han först och främst behöver det och sedan att jag så småningom ska fylla ut med procent. Och Lillan sover bättre (ska maila dig som kommenterat tidigare -sorry). My God vad skönt när barnet sover!

Sedan har jag fått fina meddelanden här på min blogg. Knäppt nog ser jag bara dem när jag loggar in på en dator, vilket jag aldrig gör (med ett undantag idag). Och vilket fint meddelande som nyss kommit in. Tack! Jag ska läsa det igen och svara dig. Blir glad av att läsa att mina ord kan hjälpa andra i samma situation. Vill du lämna din mailadress kan du göra det här -jag publicerar inte kommentaren om du inte vill.

Så, hur har ni haft det? Hur mår ni? Är det dans eller bajs?