När jag fick besked om att min kropp producerar antikroppar mot sköldkörteln i höstas blev jag väldigt lättad. Och glad faktiskt. Jag var rädd att jag hade blivit sjukare i utmattningssyndrom och tyckte att det verkade enklare med något konkret fysiskt som går att medicinera.

Nu har det gått typ 6 månader och jag är riktigt less och bitter. De är så få dagar jag får må bra innan jag blir dålig igen.

Jag har dessutom blivit så illa behandlad av läkare att jag drar mig från att kontakta. Känner att de inte tror på mig, att de tror att jag är hypokondrisk eller att allt tillhör "det mentala". Jag blir osäker och ursäktande, trots att jag egentligen mår skit. Samtidigt tänker jag att såhär kan jag ju inte leva resten av livet.

Jag är föräldraledig och dagarna kommer förstås att ta slut. Och jag har egentligen bara varit sjuk. Eller mestadels iaf. Några bra dagar här och var har jag ju fått.

Jag har börjat fundera på om det någonsin kan bli bra? Kan jag ta bort sköldkörteln? Vad innebär det isf?

Min känsla är att jag inte kommer hitta en bra balans med medicinen. Mina tankar är att min kropp är alldeles för påverkad och svag och att jag dessutom är otroligt känslig för förändringar och symtom. Rädsla över att behöva hålla på att justera dosen och må dåligt både innan och under och sen snart igen efteråt och att sedan efter ååår behöva ta bort den. Det är liksom min magkänsla. Och jag orkar inte vara sjuk i flera år till.

Inte så konstigt att jag är uppmärksam på symtom -jag har varit tvungen att analysera minsta känsla i kroppen, varje dag under 2.5 år. För att kunna bli frisk från utmattningen. Nu är jag rädd för att inte få komma längre. Bitter över att jag måste kriga mot detta nu när jag äntligen blivit frisk. Frustrerad över att inte ha en aning om vad som är vad. Igen. Less på osäkerheten kring vården och över min taskiga tillit till den.

Jag googlar runt och hittar människor som fått kämpa med sköldkörteln. Bytt mediciner gång på gång, inte blivit trodda. Vissa har till slut fått opererat bort. Det ger mig lite styrka i att stå upp för att jag faktiskt inte mår bra. Det är otroligt ojämnt. Ena dagen tonvis med energi, uppvarvad och tokglad -för att nästa dag förlamas av trötthet och orkeslöshet. Jag mår ofta illa, är jämnt hungrig, har ofta huvudvärk kvällstid och är antingen superpigg eller vettlöst trött. Men det byter dag för dag, kan det vara så?

Jag är så jäkla tacksam över att Lillan finns. Hon ger livet mening, hon håller mig uppe trots skiten. Visst känner jag också en del sorg över att vara dålig så mycket men oftast är jag positiv och känner mig friskare nu än när jag var som sjukast. Men jag kan förstås inte fortsätta jämföra så. Jag måste få må bra på riktigt -inte bara i jämförelse med "halvdöd". Ibland tänker jag också att Lillans existens liksom håller ihop oss som par. Inte så att kärleken egentligen sviktar men det är tufft att vara sjuk år efter år. Det är också tufft att stå bredvid någon som är sjuk år efter år. Det är jäkligt tufft att aldrig få kliva ur sjukdom, att alltid vara inne i något och att inte ens minnas hur frisk känns.

Snälla ni med kunskap och erfarenhet av problem med sköldkörteln -hur fungerar det för er?