När jag fick besked om att min kropp producerar antikroppar mot sköldkörteln i höstas blev jag väldigt lättad. Och glad faktiskt. Jag var rädd att jag hade blivit sjukare i utmattningssyndrom och tyckte att det verkade enklare med något konkret fysiskt som går att medicinera.

Nu har det gått typ 6 månader och jag är riktigt less och bitter. De är så få dagar jag får må bra innan jag blir dålig igen.

Jag har dessutom blivit så illa behandlad av läkare att jag drar mig från att kontakta. Känner att de inte tror på mig, att de tror att jag är hypokondrisk eller att allt tillhör "det mentala". Jag blir osäker och ursäktande, trots att jag egentligen mår skit. Samtidigt tänker jag att såhär kan jag ju inte leva resten av livet.

Jag är föräldraledig och dagarna kommer förstås att ta slut. Och jag har egentligen bara varit sjuk. Eller mestadels iaf. Några bra dagar här och var har jag ju fått.

Jag har börjat fundera på om det någonsin kan bli bra? Kan jag ta bort sköldkörteln? Vad innebär det isf?

Min känsla är att jag inte kommer hitta en bra balans med medicinen. Mina tankar är att min kropp är alldeles för påverkad och svag och att jag dessutom är otroligt känslig för förändringar och symtom. Rädsla över att behöva hålla på att justera dosen och må dåligt både innan och under och sen snart igen efteråt och att sedan efter ååår behöva ta bort den. Det är liksom min magkänsla. Och jag orkar inte vara sjuk i flera år till.

Inte så konstigt att jag är uppmärksam på symtom -jag har varit tvungen att analysera minsta känsla i kroppen, varje dag under 2.5 år. För att kunna bli frisk från utmattningen. Nu är jag rädd för att inte få komma längre. Bitter över att jag måste kriga mot detta nu när jag äntligen blivit frisk. Frustrerad över att inte ha en aning om vad som är vad. Igen. Less på osäkerheten kring vården och över min taskiga tillit till den.

Jag googlar runt och hittar människor som fått kämpa med sköldkörteln. Bytt mediciner gång på gång, inte blivit trodda. Vissa har till slut fått opererat bort. Det ger mig lite styrka i att stå upp för att jag faktiskt inte mår bra. Det är otroligt ojämnt. Ena dagen tonvis med energi, uppvarvad och tokglad -för att nästa dag förlamas av trötthet och orkeslöshet. Jag mår ofta illa, är jämnt hungrig, har ofta huvudvärk kvällstid och är antingen superpigg eller vettlöst trött. Men det byter dag för dag, kan det vara så?

Jag är så jäkla tacksam över att Lillan finns. Hon ger livet mening, hon håller mig uppe trots skiten. Visst känner jag också en del sorg över att vara dålig så mycket men oftast är jag positiv och känner mig friskare nu än när jag var som sjukast. Men jag kan förstås inte fortsätta jämföra så. Jag måste få må bra på riktigt -inte bara i jämförelse med "halvdöd". Ibland tänker jag också att Lillans existens liksom håller ihop oss som par. Inte så att kärleken egentligen sviktar men det är tufft att vara sjuk år efter år. Det är också tufft att stå bredvid någon som är sjuk år efter år. Det är jäkligt tufft att aldrig få kliva ur sjukdom, att alltid vara inne i något och att inte ens minnas hur frisk känns.

Snälla ni med kunskap och erfarenhet av problem med sköldkörteln -hur fungerar det för er?

 

Maria

5 maj 2015 17:22

Hej där!

Fy sjutton. När jag fick konstaterad Graves sjukdom så fick jag både hjärtmedicin (minns ej namnet) och Tiotil som stängde av sköldkörteln. Jag fick sedan i samtal info om vilka vägar som fanns. Strålning var inte aktuellt då Maja var liten. När jag tog upp att vi önskade syskon beskrev en läkare att risken för återfall var stor under en graviditet. Om jag minns rätt var det siffror kring 50%... Jag fick själv ta beslut om operation vilket sedan skedde några månader senare. Jag ångrar inte mitt beslut och nu två barn senare är jag lättad över att inte behöva oroa mig för återfall med en trasig och knäpp sköldkörtel. De tog bort hela. Det tog sedan lite tid att ställa ordning nivåerna men nu hade jag ingen sköldkörtel som kunde rubba och bråka med mig. Under graviditeterna har de sedan fått hålla koll på mig och mina värden, säkert bättre än om jag inte opererat mig, tror jag.

Sedan finns det såklart risker med op men återfallsfrekvensen och vår önskan om fler barn bidrog till beslutet.

Hör av dig om du undrar något spec.

Kram på din fina Karin

Karin

5 maj 2015 18:14

Tack snälla du!

Vad innebär Graves sjukdom, är det antikroppar som jag eller någon annan typ?

Min läkares spontana reaktion på min fråga om operation var "nej den tar man inte bort, nej så gör man inte". Vet inte varför..

Kram

 

Maria

5 maj 2015 22:29

Ja för mig beskrev de det som att antikropparna angrep min sköldkörtel.att kroppen hade fått knas. När de stängde av med Tiotil fick jag levaxin för att reglera upp nivån på konstgjord väg.

Varför de inte vill op vet jag inte. Jag upplevde det som den säkrare utvägen för att kunna kontrollera enligt läkarna jag träffade. Jag var ju i rätt dåligt skick periodvis så de lade väl fram alla möjligheter.

 

Ika

8 maj 2015 09:00

Jag tror det är skillnad om du har överproduktion(graves sjukdom) eller underproduktion eller att den växer.

Jag hade också överproduktion och fick äta både hjärtmedicin, seloken, sen en sort som stängde av min egna produktion Samt levaxin. Tillslut fick jag operera bort den när detta inte funkade. 18 månader skulle man behandla och sen skulle det vara bra. Men för mig kom det tillbaka igen.
är man äldre kan man få radioaktivtjod som dödar sköldkörteln utan op.

Men har du underfunktion Blir det inte samma. Det finns mycket att läsa. ska skicka en länk sen.

 

Ika

8 maj 2015 09:16

http://www.skoldkortelforeningen.se/

Karin

8 maj 2015 15:55

Tack snälla

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...