Ni som följt mig länge vet att jag gång på gång skrivit om mina kissar. En av dem är en särskilt speciell herre. Tyvärr föddes han i helt fel kropp och sjukdomarna har varit många. Väldigt många. Veterinärbesöken likaså, operationer och flertalet medicinkurer har han gått igenom. Vi har givit honom medicin varje dag i 3 års tid för att reda ut en av sjukdomarna. Tyvärr påverkar medicinen den övriga kroppen och vi visste att det någon gång skulle krocka. Att han behövde medicinen för den ena sjukdomen men att kroppen inte skulle klara av mer kortison. I år har han varit hos veterinärer 5 gånger, varav en operarion har gjorts och en längre vistelse. Alla gånger har han klarat sig, mot alla odd. Vi har levt med hans död så nära inpå oss, flera gånger har vi sörjt hans bortgång i förväg för att sedan skratta åt att hans enorma livsvilja ännu en gång räddat honom.

De senaste veckorna har döden varit och knackat på varje dag. Vi har levt med kniven mot strupen och gråtit otaliga gånger då vi trott att det varit kört. Vi har givit medicin, ökat dosen, sänkt dosen, vi har smörjt honom i rumpan med salva, duschat honom fri från bajs och vi har kokat fisk åt honom varje dag. Vi har provat allt men vetat att tiden är kommen -det är nu han aldrig kan bli bra igen. Vi ville så gärna låta honom få njuta ordentligt av vårt nya boende som givit den gamla hariga innekatten skinn på näsan och ett spännande uteliv..

Imorse ringde jag det där samtalet. De där när man säger att man behöver avliva sin katt, "ju förr desto bättre", säger man sedan och gråter.

Vi bokade hembesök. Bara jag var hemma, sambon jobbade och ville inte alls vara med. Jag grät ihjäl mig innan, en hel dag skulle jag vänta dessutom. Grät så att jag behövde kräkas och sådär så att käkarna värker. Våndades. Gav kissen extra kärlek och god mat, sån som hans mage egentligen inte klarar av. Nu spelade det ingen roll.

Han dog i min famn och han var en sån där riktig kompis. I 8 år har han sovit på min mage, bortsett från när jag var höggravid och nyförlöst, då låg han bredvid.

Älskade älskade Ian. I ditt nästa liv önskar jag dig en kropp lika orubbligt stark som ditt psyke.

Tack för all kärlek. Jag saknar dig kompis.