Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Karin - 28 maj 2014 15:01

Förlossningsberättelse del 1


Eftersom att vi hade spenderat hela onsdagen på specialistmödravården i väntan på igångsättning som aldrig blev av hade vi fått tips om att ringa till förlossningen 30 min innan vår bokade tid på torsdagsmorgon för att höra om kaoset hade lagt sig. 8.30 ringde sambon och koordinatorn sa att vi skulle komma in som planerat. Vid 9 var vi där, fick ett rum och en barnmorska. En hurtig barnmorska, en klämkäck ung tjej som pratade väldigt mycket och blinkade med ögonen mot oss efter var och varannan mening.


Först blev jag uppkopplad till ctg:n. Jag vet inte hur många gånger jag har legat med de där grejerna på magen under den här graviditeten. Eftersom att jag var lite mogen men inte helt så skulle man föra in en ballong i livmodertappen. Denna ballong skulle sedan fyllas med koksaltlösning och få formen av ett päron. Två gånger i timmen skulle sedan en barnmorska dra i den slang som satt fast i ballongen samt på mitt ben och till slut skulle detta innebära att livmodertappen töjt sig så pass mycket att ballongen pluppade ut.  Dagen innan hade läkaren sagt till mig att detta skulle ta flera timmar, ibland så mycket som 6-8 timmar, så jag var beredd på det värsta.


Vi väntade på vårt rum, pratade, skrattade och befann oss i något konstigt ”vad händer härnäst”-läge. Efter att ha gått över 16 dagar var jag färdig med att vara gravid och så redo som en kan bli för en förlossning. In kom en ny läkare, inte den fantastiska kvinna som hjälpt oss att formulera en förlossningsplan och som även var märkbart frustrerad över att inte kunna hjälpa oss dagen innan (när vi skulle ha blivit igångsatta). Upp i gynstolen med benen isär. Utan ett ord stoppade läkaren in sina fingrar i mitt underliv och tryckte dem uppåt och ”letade” efter livmodertappen som tydligen fortfarande var något bakåtriktad. Jag blev chockad och började gråta av smärtan.

Jag hade under graviditeten fått klart för mig att jag var överkänslig mot graviditetshormon, vilket innebar att jag var röd, skör och extra känslig i slemhinnorna i underlivet. Vi kunde inte ha sex under graviditeten på grund av detta. Läkarens undersökning kändes som tusen miljarder brännande eldar inuti mig och min sambo kom fram till mig för att trösta. "Det gick för snabbt va, visst måste hon berätta först vad hon gör?” frågade han. Jag bekräftade hans frågor och han sa till läkaren ”alltså såhär, du måste berätta för Karin vad du gör”. Hon hade tydligen inte läst min journal ordentligt för där stod det att jag hade denna överkänslighet och jag bannade mig själv för att jag inte upplyste henne om det innan undersökningen startade. Något annat jag också kände i den stunden var oro. Oro för att jag hanterade den smärtan så pass dåligt och funderingar på om min smärttröskel var låg. Hur skulle det bli under själva förlossningen?


Att sätta in själva ballongen kändes inte särskilt mycket och var inte alls ”lika farligt som det låter” och läkaren berättade vad hon gjorde steg för steg, efter sambons tillsägning. Jag fick inte kissa på en stund efteråt och när jag väl försökte sätta mig på toaletten stramade slangen med ballongen så mycket att jag inte kom ner på sitsen. Jag försökte genom att hålla benet med slangen rakt och liksom sjunka ner på sitsen men det gick inte, kissandet fick vänta. När barnmorskan kom in fick jag stå upp medan hon satt nedanför och drog i slangen som hon sedan tejpade fast i det nya stramare läget. Gång nummer 2 sa jag ”oj nu kommer det något”, för att titta ner och se blod rinnandes ner på golvet. På med Landstingets nättrosor och binda.


Efter 3e justeringen av ballongen behövde jag verkligen kissa och tog mig an projektet att komma ner på toasitsen igen. Den här gången var det inga problem och mitt i kissandet pluppade något ut, det kändes verkligen som jag kissade ut en ballong och jag skrek till sambon ”tryck på knappen, den kom ut redan”. Barnmorskan hade nämligen berättat att vi skulle plinga på dem så fort den var ute. De skulle då skynda sig att ta hål på hinnorna för att få vattnet att gå. Jag stod kvar inne på toaletten med ballongen hängandes, i en salig blandning av kiss och blod när en undersköterska kom in och sa ”oj det var snabbt, är det första barnet? Det kanske blir en snabb förlossning för dig”. En våg av stolthet for genom min kropp när jag insåg att ballongen bara suttit i knappt  1.5 timme. Och jag hade öppnat mig från 1 cm till 4 på samma tid. Äntligen gjorde min kropp något rätt och verkade reagera bra på igångsättningen. Det kändes hoppfullt..


”Var det inte bråttom när ballongen hade pluppat ut, sa dem?” frågade jag min sambo stressat när tiden gick. Efter en stund kom en äldre barnmorska in för att ta hål på mina hinnor, upp i gynposition igen. Den här gången berättade jag om mina sköra slemhinnor…


”Har du dåligt med fostervatten?” frågade barnmorskan mig och jag bekräftade hennes misstanke genom att säga att vi dagen innan hade fått reda på att fostervätskan var i underkant. Något som är vanligt när man går över tiden. Vatten och blod sipprade långsamt ut medan jag låg kvar i gynställning.



Nu var det bara att vänta in mina egna värkar...







Av Karin - 26 maj 2014 18:34

Kommer förlossningsberättelsen upp, så ni som är nyfikna på den - håll utkik :)

Av Karin - 24 maj 2014 15:12

Dagen innan morsdag infaller den. Dagen för ofrivilligt barnlösa. I år har jag min fantastiska dotter i famnen, jag håller henne tätt intill. Lyssnar på hennes andetag, drar in hennes doft och insuper varje millimeter av hennes vackra hud. Tårar trillar nerför mina kinder. Glädje över att vi fick henne - sorg för er som fortfarande längtar och kämpar. Så mycket känslor. Så mycket kärlek till denna lilla människa. Så mycket smärta och rädsla i att ha väntat i ovisshet, att gång på gång testat negativt och att ibland inte längre orkat tro.

Nu är hon här - perfektare än i drömmen, ljuvligare än i tanken.

Jag önskar er alla samma lycka och jag skänker er extra många varma tankar just idag. En dag. En dag vänder det.


Ofrivilligt barnlösas dag: http://youtu.be/e5zPkZitXmM

Kärlek!

Av Karin - 22 maj 2014 12:48

I fredags föddes hon och vägde 4070g, i måndags var vi på återbesök och vikten hade sjunkit till 3815g - helt normal nedgång (gränsen gick vid ca 3600g). Idag har vi haft besök av vår bm och vågen åkte såklart fram. Otroligt nog väger hon prick 4070g igen, precis som vid födseln. 255g ökning på 3 dagar. Bm undrade om jag hade grädde i tuttarna..

Jag känner mig så otroligt lättad och tacksam över att amningen fungerar. Jag kan bara tänka mig vad frustrerande det skulle ha varit annars. Känslor av otillräcklighet och stress hann jag känna så smått bara de första timmarna innan amningen hade kommit igång på BB. Jag tänker att jag nog hade varit extra skör för just en sådan "motgång" nu och känner därför en enorm tacksamhet över amningen. Det blir dessutom en väldigt positiv spiral när det funkar - nöjd bebis - mer sömn - nöjd mamma (och nöjd bebis igen).

Jag funderar en del på bloggens vara eller icke vara. Villbli3 är uppnått och jag känner mig tveksam till att dela massa info om Pyret såhär på nätet. För vems skull undrar jag? Skulle jag vilja att det fanns bilder och info om mig på nätet sedan 30 år tillbaka? Hur kan det isf påverka henne i framtiden?

Jag älskar att läsa andras bebisbloggar och titta på bilder men jag är nog inte beredd att dela med mig av Pyrets liv (hon kan ju inte själv välja).

Jag har däremot ett stort behov av att få skriva av mig. Det är ett sätt att reflektera över hur jag mår, att stanna upp och låta känslor formas till ord och meningar. Kanske spinner jag vidare utifrån utmattning i samband med bebisliv. Men vill jag det? Kanske är det dags att "sätta lite punkt" även för sjukdomen? Kan jag sätta punkt eller behöver jag min ventil?

Ja ni ser. Frågorna är många. Svaren kommer nog till mig inom tid.

Förlossningsberättelsen kommer iaf, det lovar jag!

Jag tänker mycket på er som fortfarande kämpar. Flera av er har haft otroligt tuffa motgångar den senaste tiden. Jag tittar på Henne och önskar innerligt att ni alla får uppleva kärleken en dag snart. När ni inte orkar, önskar jag åt er. En dag, på ett eller annat sätt..

Av Karin - 20 maj 2014 17:47

Jag är så fascinerad av kroppen. Jag är säkert "hemmablind" och tycker att jag är smalare än vad jag är men det spelar ingen roll, för wow vad kroppen är häftig i sitt sätt att återhämta sig. Jag kommer inte hetsa med vikt nu efter graviditeten, jag vill bygga en frisk och stark kropp långsamt. Jag har tänkt att ta hjälp av en PT-online för att få experthjälp utifrån både min tid av utmattning och graviditet. Trots att jag inte vikthetsar är det ändå spännande att se hur magen drar ihop sig dag för dag. Än mer fantastiskt är förstås känslan av att kunna röra sig, böja sig ner, sitta halvtaskigt i soffan och komma uppför trappan utan någon större ansträngning.

Jag har åsamkat min kropp mycket ont - det här är året när jag ska gottgöra den för Livet den gav mig.

Jag har beställt kopior på min förlossningsjournal. Det var ingen drömförlossning och jag märker att jag processar det jag var med om (utan att det för den skull var någon mardrömsförlossning). Hur som helst, en berättelse kommer.

Bild 1 är 2 dagar innan förlossning
Bild 2 är 3 dagar efter förlossning

Av Karin - 20 maj 2014 11:20

Dagarna passerar. Stunderna upplevs och finns kvar. Kärleken värker i mammahjärtat. Tårar av lycka blandas med tankar om att jag vill skydda henne från världen, inte låta något ont någonsin hända henne. Det djupa i att studera hennes små öron och veta att dem skapats i min mage. Varenda liten del. Perfektion. Hon är ljuvlig, tiden står stilla men stressar mig ibland. Jag vill stanna tiden, leva i kärleksbubblan för alltid. Jag vill inte missa en sekund. Min älskade dotter, du är allt vackert. Och jag är sprängfull av tacksamhet och kärlek. Till Dig. Och till Livet.

I could stay awake just to hear you breathing
Watch you smile while you are sleeping
While you're far away dreaming
I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever
Every moment spent with you is a moment I treasure

Don't want to close my eyes
I don't want to fall asleep
'Cause I'd miss you baby
And I don't want to miss a thing
'Cause even when I dream of you
The sweetest dream will never do
I'd still miss you baby
And I don't want to miss a thing

Lying close to you feeling your heart beating
And I'm wondering what you're dreaming
Wondering if it's me you're seeing
Then I kiss your eyes
And thank God we're together
I just want to stay with you in this moment forever
Forever and ever

Av Karin - 18 maj 2014 09:07

Min ursprungliga önskan med bloggen Villbli3 är uppfylld. Hon är här. Vi är 3, fantastiska 3. Vi är hemma från BB, första natten hemma är avklarad. Ångestrummet är numera ett inrett barnrum och det lilla Livet ligger blöjklädd under en filt tätt intill mig och ammas i skrivande stund.

Min mjölk har ännu inte runnit till sådär ordentligt som jag tror att den ska göra och den omtalade "baby-bluesen" har inte infunnit sig, oftast går väl de två hand i hand. Jag har inte sovit längre än 1.5 timme i sträck sedan natten mellan i onsdags och torsdags. Men jag är så lycklig ändå.

Min älskade dotter. Du är perfekt. Det är du som hela tiden var Du - den jag längtade efter och nu är du här hos mig. Hos oss. Tack.



Av Karin - 16 maj 2014 10:00

Pyret föddes inatt 03.37 efter många timmars kämpande. En stadig tjej på 4070gr och 52 långa cm. Vi är sannslöst trötta men lyckliga och förundrade över vår vackra dotter.

En förlossningsberättelse kommer när jag har landat.

Tack för allt stöd <3

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards