Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Karin - 25 maj 2015 20:03

Ni som följt mig länge vet att jag gång på gång skrivit om mina kissar. En av dem är en särskilt speciell herre. Tyvärr föddes han i helt fel kropp och sjukdomarna har varit många. Väldigt många. Veterinärbesöken likaså, operationer och flertalet medicinkurer har han gått igenom. Vi har givit honom medicin varje dag i 3 års tid för att reda ut en av sjukdomarna. Tyvärr påverkar medicinen den övriga kroppen och vi visste att det någon gång skulle krocka. Att han behövde medicinen för den ena sjukdomen men att kroppen inte skulle klara av mer kortison. I år har han varit hos veterinärer 5 gånger, varav en operarion har gjorts och en längre vistelse. Alla gånger har han klarat sig, mot alla odd. Vi har levt med hans död så nära inpå oss, flera gånger har vi sörjt hans bortgång i förväg för att sedan skratta åt att hans enorma livsvilja ännu en gång räddat honom.

De senaste veckorna har döden varit och knackat på varje dag. Vi har levt med kniven mot strupen och gråtit otaliga gånger då vi trott att det varit kört. Vi har givit medicin, ökat dosen, sänkt dosen, vi har smörjt honom i rumpan med salva, duschat honom fri från bajs och vi har kokat fisk åt honom varje dag. Vi har provat allt men vetat att tiden är kommen -det är nu han aldrig kan bli bra igen. Vi ville så gärna låta honom få njuta ordentligt av vårt nya boende som givit den gamla hariga innekatten skinn på näsan och ett spännande uteliv..

Imorse ringde jag det där samtalet. De där när man säger att man behöver avliva sin katt, "ju förr desto bättre", säger man sedan och gråter.

Vi bokade hembesök. Bara jag var hemma, sambon jobbade och ville inte alls vara med. Jag grät ihjäl mig innan, en hel dag skulle jag vänta dessutom. Grät så att jag behövde kräkas och sådär så att käkarna värker. Våndades. Gav kissen extra kärlek och god mat, sån som hans mage egentligen inte klarar av. Nu spelade det ingen roll.

Han dog i min famn och han var en sån där riktig kompis. I 8 år har han sovit på min mage, bortsett från när jag var höggravid och nyförlöst, då låg han bredvid.

Älskade älskade Ian. I ditt nästa liv önskar jag dig en kropp lika orubbligt stark som ditt psyke.

Tack för all kärlek. Jag saknar dig kompis.

ANNONS
Av Karin - 13 maj 2015 22:39

Nytt sköldkörtelprov, TSH låg på 1.5 Jag uttryckte symptom och att jag trodde att värdet inte skulle vara bra. För jag känner mig inte riktigt bra. Läkaren sa att värdet låg fint inom normalvärdet. Och då är tydligen allt bra.

Hon avfärdade psykiska symptom, de är tydligen något annat. Bad mig redogöra för enbart fysiska. Kändes märkligt -sköldkörteln påverkar väl inte bara de fysiska?

Jag måste hitta en privat läkare. En som kan mycket. En som ser helhet och som har god tid att lyssna. En som tar prover. Tänker utanför boxen och som kan trygga mig. En som vill ta sig an mig och alla sjukdomar och åkommor, såväl fysiska som psykiska. Finns det ens en sådan läkare?

Ibland tänker jag att jag borde skriva ett långt inlägg på Facebook. Hoppas att det delas och hamnar hos rätt personer. Att jag borde skriva min story, bakgrund och om oron för att bli långvarigt sjuk igen. Att jag borde berätta om min osäkerhet inför vården och att jag blir stressad av den korta besökstiden och att hjärnan ibland inte hinner med. Jag tänker att jag skulle skriva om min magkänsla, den om att något missas. Och så skulle jag berätta hur gärna jag vill -att jag drömmer om ett friskt liv men behöver någon/några engagerade människors hjälp för att komma dit. Undrar om mågon skulle nappa? Om det skulle få spridning? Och om jag vill och vågar..

Vad ska jag göra?

ANNONS
Av Karin - 12 maj 2015 20:01

Någon som har tips på bra grejer vid magkatarr? Jag hann äta medicin (omeprozol) ett par dagar innan jag fick avbryta pga att jag mådde skit. Helt otroligt att jag inte klarar av en enda medicin..

Imorgon får jag veta provsvar på min sköldkörtel. Jag hoppas att det behöver justera, eftersom att jag inte mår bra trots justering för 5 veckor sedan. Men å andra sidan.. ska det aldrig bli rätt dos?

Så. Magkatarr någon? Alltid är det något jag undrar. Tur jag har er som sitter inne på fina tips <3

Av Karin - 8 maj 2015 20:36

Den är svår att ta sig ur. Om jag nu ens kan det. Problemen med sköldkörteln fortsätter, jag funderar på om det finns andra sanningar att finna. Om medicin inte är det rätta för mig, eller om en annan medicin vore bättre. Jag funderar på om min kropp alltid kommer att öka produktionen av antikroppar ju mer vi ökar medicindosen. Och jag funderar på om det i själva verket är binjurarna som är fel. Jag funderar på om min kropp är för hårt angripen efter åratal av sjukdomar och jag känner att jag behöver någon som sitter ner och förklarar för mig.

Igår fick jag ännu en diagnos. En som tydligen kunde sättas efter typ 13 sekunders telefonsamtal. Magkatarr. Fick medicin. Som jag nu mår apa av. Jag läser a l d r i g bipacksedeln innan men skulle fan kunna skriva ihop den själv efter start. Vet inte om jag pallar att må såhär medicindåligt i 14 dagar. Över Lillans födelsedag och allt. Inatt sover hon hos Mormor & Morfar för att jag mår skit. Jag mår så pass dåligt att det är snudd på bättre med magkatarren, bortsett från att jag då inte kan äta.

Min gamla kurator hjälpte mig sortera i allt och lotsade mig fram till en specialistmottagning. Jag har skickat önskemål om att få ställa mina frågor om sköldkörteln till dem och jag hoppas innerligt att de tar mig på allvar. För jag kan inte ha det såhär i flera år framåt. Jag har redan varit sjuk i 2.5år Jag måste få ordentligt med stöd -annars kommer de släcka mig totalt.

Så håll en tumme för att jag får svar och att jag får komma dit!

Märkte att kuratorn orade sig en gnutta, ville stämma av om 2 veckor igen. Vi bokade tid. Men det har förstås varit lite mycket...

-utmattningssyndrom krasch 2.5 år sedan
- depressiv period drygt 2 år sedan
- medicinering med medicin jag inte tålde 1.5-2 år sedan
- en tung (men ack så efterlängtad graviditet)
- en tuff efterförlossningstid med lågt blodtryck, viktras och enorm matthet
- sköldkörtelsjukdom hittas
- nytt cellprov görs som visar fortsatta förändringar
- sköldkörtelvärdena spökar
- ingrepp görs men visar ändå fortsatta cellförändringar
- flertalet infektioner
- och nu magkatarr

Hejaheja!

Ni som har haft problem med sköldkörteln får gärna hjälpa mig med frågor!

Trevlig helg!

Av Karin - 5 maj 2015 10:57

När jag fick besked om att min kropp producerar antikroppar mot sköldkörteln i höstas blev jag väldigt lättad. Och glad faktiskt. Jag var rädd att jag hade blivit sjukare i utmattningssyndrom och tyckte att det verkade enklare med något konkret fysiskt som går att medicinera.

Nu har det gått typ 6 månader och jag är riktigt less och bitter. De är så få dagar jag får må bra innan jag blir dålig igen.

Jag har dessutom blivit så illa behandlad av läkare att jag drar mig från att kontakta. Känner att de inte tror på mig, att de tror att jag är hypokondrisk eller att allt tillhör "det mentala". Jag blir osäker och ursäktande, trots att jag egentligen mår skit. Samtidigt tänker jag att såhär kan jag ju inte leva resten av livet.

Jag är föräldraledig och dagarna kommer förstås att ta slut. Och jag har egentligen bara varit sjuk. Eller mestadels iaf. Några bra dagar här och var har jag ju fått.

Jag har börjat fundera på om det någonsin kan bli bra? Kan jag ta bort sköldkörteln? Vad innebär det isf?

Min känsla är att jag inte kommer hitta en bra balans med medicinen. Mina tankar är att min kropp är alldeles för påverkad och svag och att jag dessutom är otroligt känslig för förändringar och symtom. Rädsla över att behöva hålla på att justera dosen och må dåligt både innan och under och sen snart igen efteråt och att sedan efter ååår behöva ta bort den. Det är liksom min magkänsla. Och jag orkar inte vara sjuk i flera år till.

Inte så konstigt att jag är uppmärksam på symtom -jag har varit tvungen att analysera minsta känsla i kroppen, varje dag under 2.5 år. För att kunna bli frisk från utmattningen. Nu är jag rädd för att inte få komma längre. Bitter över att jag måste kriga mot detta nu när jag äntligen blivit frisk. Frustrerad över att inte ha en aning om vad som är vad. Igen. Less på osäkerheten kring vården och över min taskiga tillit till den.

Jag googlar runt och hittar människor som fått kämpa med sköldkörteln. Bytt mediciner gång på gång, inte blivit trodda. Vissa har till slut fått opererat bort. Det ger mig lite styrka i att stå upp för att jag faktiskt inte mår bra. Det är otroligt ojämnt. Ena dagen tonvis med energi, uppvarvad och tokglad -för att nästa dag förlamas av trötthet och orkeslöshet. Jag mår ofta illa, är jämnt hungrig, har ofta huvudvärk kvällstid och är antingen superpigg eller vettlöst trött. Men det byter dag för dag, kan det vara så?

Jag är så jäkla tacksam över att Lillan finns. Hon ger livet mening, hon håller mig uppe trots skiten. Visst känner jag också en del sorg över att vara dålig så mycket men oftast är jag positiv och känner mig friskare nu än när jag var som sjukast. Men jag kan förstås inte fortsätta jämföra så. Jag måste få må bra på riktigt -inte bara i jämförelse med "halvdöd". Ibland tänker jag också att Lillans existens liksom håller ihop oss som par. Inte så att kärleken egentligen sviktar men det är tufft att vara sjuk år efter år. Det är också tufft att stå bredvid någon som är sjuk år efter år. Det är jäkligt tufft att aldrig få kliva ur sjukdom, att alltid vara inne i något och att inte ens minnas hur frisk känns.

Snälla ni med kunskap och erfarenhet av problem med sköldkörteln -hur fungerar det för er?

Av Karin - 30 april 2015 16:20

Idag på öppna förskolan (premiär!) fick jag en känsla av att pedagogen reagerade över att Lillan får kanel. Det var som sagt bara en känsla och jag hann inte med att fråga i stunden. Känslan liksom växte sig starkare till efteråt.

Hur som helst jag googlade när jag kom hem och enligt flera sidor är kanel rent av skadligt för barn. Vet någon något om detta? Lillan älskar (dessvärre) kanel och jag har därför blandat i lite i tex fruktpureer och även givit ibland på yoghurten.

När jag höll på att kolla upp detta med kanel dök "linfrön" upp, dessa ska tydligen vara suuuperfarliga för små barn och kan leda till andningssvårigheter och t.om död. Alltså är det sant?

Jag bakar eget bröd till Lillan och däri har jag hela linfrön, hon äter detta alltså åtminstone 1 gång varje dag.

Imorgonbitti blir det någon annan macka.. utan linfrön och utan mjölk (pust!).

Vet ni något? Jag ska förstås rådfråga läkaren på ettårskontrollen men tills dess..

I övrigt önskar jag trevlig valborg -med eller utan linfrön - och förhoppningsvis inte så många uppeldade igelkottar i våra eldar.

Av Karin - 30 april 2015 08:41

Lillan har sovit hos mormor och morfar inatt och jag vaknade 5.15 Suckade lite i mina försök att somna om men tänkte sen istället "jag är utsövd, vad vill jag göra?".

Det resulterade i en cykeltur. Den ljuvligaste av dem alla. Tidig morgon. Fågelkvitter. Klar luft. Vårvarmt. En kropp som kan cykla.

Min första motionsrunda sedan kraschen, långt innan kraschen var jag förstås också i fysiskt dåligt skick.

Detta var första gången på ÅRATAL som jag använde min kropp och lät den jobba och att det kändes bra. Alltså. Halleluuuja!

Och såhär såg det ut...

Av Karin - 23 april 2015 21:13

Vet ni vad jag haft gjort idag? Nej hur skulle ni kunna..

Jag har varit på arbetsförmedlingen. Det var stort av mig tycker jag. Jag har en tjänst kvar i staden som vi lämnat och jag är dessutom föräldraledig men jag ville sparka igång bollen och få en plan för framtiden.

Så mycket känslor efteråt. Lite rädsla. Lite ångest. Mycket stolthet. Glädje. Självförtroendeboost. Lycka över att kunna. Knäpphet över att prata sjukdom på arbetsförmedlingen. Trötthet. Uppvarvad av spänningen. Sorg över att släppa föräldraledigheten och att den inte blev vad jag hoppats (förens nu). Men glädje över att den är fin just nu. Förhoppningar över att läkaren här ska hjälpa mig, ihop med försäkringskassan. Att jag ska få hjälp att komma tillbaka. Inte bli lämnad utan inkluderad. Förhoppningar! Känsla av att jag (kanske) kan. Att jag kanske kan. Är friskt nog. Får leva igen.

Förhoppningar om att jag får leva igen.

Arbetsförmedlingen tyckte att jag skulle kontakta försäkringskassan och starta i den änden. Kanske är det klokast, trots att jag gärna vill köra om i högerfilen, så att säga. Men jag bör nog ta det varsamt varsamt varsamt. Det är 2.5 år sedan min krasch. Det är intressant (och skrämmande) hur mycket en människa vänjer sig vid att inte ha måsten, krav eller press, inga tider att passa eller deadlines på arbetsuppgifter.

Samtidigt som jag skriver de där meningarna så vet jag att jag upplevde allt de där ändå. Enorm press, men det kunde handla om så små saker. Att ta mig ut på en promenad eller att lyckas betala en räkning var enorma berg att bestiga, skapade massor av ångest och kroppen var så oerhört tung och trög. Hjärnan var som gegga och räkningen nästan omöjlig att tyda. Stressen var tokhög, frustrationen likaså. Svårt även för mig att ens minnas hur jävligt det var i efterhand, nu när jag är frisk(are).

Mycket annat som har hänt också. Vår älskade lilla katt sjunger återigen på sista versen (jag gissar på dagar eller veckor men han har överraskat många gånger förr). Senaste räkningen från veterinären kostade 13.000kr (tack gode gud för agria). Den katten har kostat tiotusentals och åter tiotusentals kronor. Men jag älskar honom. Jag har gråtit ögonen ur mig men nu mår han (tillfälligt) bättre och så även jag. Lillan började gå för några veckor sedan (10.3 månader). Jag har blivit bättre av min nya dos sköldkörtelmedicin. Min sambo har ansökt och fått 75% arbetstid beviljat. Tanken är att han först och främst behöver det och sedan att jag så småningom ska fylla ut med procent. Och Lillan sover bättre (ska maila dig som kommenterat tidigare -sorry). My God vad skönt när barnet sover!

Sedan har jag fått fina meddelanden här på min blogg. Knäppt nog ser jag bara dem när jag loggar in på en dator, vilket jag aldrig gör (med ett undantag idag). Och vilket fint meddelande som nyss kommit in. Tack! Jag ska läsa det igen och svara dig. Blir glad av att läsa att mina ord kan hjälpa andra i samma situation. Vill du lämna din mailadress kan du göra det här -jag publicerar inte kommentaren om du inte vill.

Så, hur har ni haft det? Hur mår ni? Är det dans eller bajs?

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se