Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Karin - 15 december 2014 14:05

Mina insomningsproblem vet snart inga gränser. Jag blir galen! Är så oerhört trött men hjärnan lever sitt egna liv och timmarna far iväg. Jag är dessutom lättstörd och om jag vaknar tar det timmar för mig att somna om. Allt som allt utgör det stora problem när nattsömnen redan "förstörs" av bebis.

Det är melatonin som styr insomning och melatoninet kan bli lågt av flera anledningar; stress, utmattningssyndrom och dåligt med motion (check, check och check).

Jag har läst om en juice gjord på körsbär, tarrt cherry juice som innehåller melatonin, har någon provat?

Desperat ber jag om tips, någon som provat något? Allt från spikmatta, terapi, till yoga och äckliga drycker. Hit me, I need to sleep!

Av Karin - 13 december 2014 17:04

Behövde tanka och fylla på med energi, ta en promenad medan det fortfarande var ljust. Blir så sällan att jag orkar kånka ner vagn och bebis för vår långa trapp, skönt att passa på när sambon är hemma. Få några meter i benen och fylla lungorna med frisk luft.

Stod och velade i ett vägskäl, ner mot vattnet eller bland husen? Jag valde vattnet, gör alltid det om jag hinner innan mörkret lägger sig.

En bit ner hör jag en man skrika. Jag säger till min mamma i luren "jag undrar om han skriker på mig?". Jag stannar upp och ser på mannen som hastar nerför en kulle med sina gåstavar, han tittar ner i backen och jag tappar intresset för en sekund och är på väg att vända om. Tänker att han nog inte alls skrek på mig utan kanske på en hund. Han var förstås rädd för att halka.

Han kommer fram och hasplar ur sig otäcka ord. Jag blippar bort samtalet med mamma och ringer 112. Innan jag greppat vad det egentligen är den äldre mannen just berättat tutar signalen i luren. Kvinnan som svarar på larmcentralen är lugn, såklart. Redan efter min första mening är avslutat säger hon att både ambulans och polis är på väg.

"Jag vågar inte gå dit"; säger jag, "jag har inte sett själv". Kvinnan säger att jag inte behöver det och fortsätter ställa frågor till mannen via mig. Ber mig hålla den frusna mannen kvar på stället tills räddningspersonal kommit.

I min chock försöker jag beskriva vart vi är, i naturen, inte på en gatuadress. Kvinnn i luren hänger kvar tills att jag ser ambulansen köra rakt emot mig. Min vita jacka lyser upp och jag vinkar till den gula bilen med ljudande sirener, den blinkar till svar och ökar hastigheten.

Ut kliver personalen och mannen följer med dem uppför krönet och visar platsen. Jag tror mig höra "oh fy fan" innan ambulanspersonalen springer närmare..

Där jag står ensam kommer tårarna. Några minuter senare får jag veta att polisen är tillkallad, för att utesluta brott. I efterhand förstår jag att jag var chockad där jag stod och vinkade till polisen för glatta livet, de behövde förstås inte det, ambulansen stod ju där som riktmärke. Jag antar att jag vill göra något.

Något för att hjälpa allt det som redan var för sent.

Bilder togs och jag mådde illa. Tänkte att det kändes så ovärdigt. Ville få dem att sluta och istället hålla om. Också det var för sent.

Kanske var det just de som personen hade behövt, en kram, en famn att lita på och kännas trygg i.

Jag blev ombedd att stanna kvar på platsen en stund, alltmedan tårarna rann och funderingen över om jag hade kunnat göra något börjat äta upp mig.

Tiden kändes lång. Jag hann ringa både min sambo och min mamma. Hon var förstås orolig med tanke på hur vårt samtal hade avslutats. Det kändes som en evighet hade passerat trots att klockan bara tickat på några få minuter.

En poliskvinna kom ner och pratade med mig. Sa det jag behövde höra, att det inte fanns något jag hade kunnat göra. Att det var för sent.

Så mycket som var just det. För sent.

Arma människa hur såg livet ditt ut?

Jag hoppas att din tillvaro är ljusare nu, vartän du befinner dig.

Av Karin - 12 december 2014 21:32

Pyret har som ni vet problem med magen. Gång på gång har vi frågat BVC och fått rådet att höja dosen Lactulos. I veckan fick jag återigen nog och ringde och berättade att min magkänsla säger något annat. Det kan inte vara normalt med såhär mycket problem. Hela hennes dagar och nätter går liksom ut på att bajsa och nätterna störs av detta.

Vi fick då rådet att sluta med mjölk, att prova en vecka. Sedan i tisdags har vi nu gjort det. Vilket också inneburit att vi äntligen fick tummen ur och provade egengjord gröt (eftersom att den köpta innehåller mjölkprotein). Vi har provat 2 varianter; en med havregryn, vatten, rapsolja och tunnpaltbröd (tips i bloggen -tack igen) och den andra med skrädmjöl, vatten, kokosolja och tunnpaltbröd. Till både har jag frukt/bär-pureer och/eller katrinplommonpure.

Pyret har ätit båda med god aptit och det är ingen stor skillnad i själva tillagandet heller, så tummen upp! Som det är nu får Pyret bara hemlagad mat och det känns härligt tycker jag. Och magen! Den har varit bättre sedan i tisdags. Säkert för tidigt att dra slutsatser men så bra som den fungerat dessa dagar har den inte fungerat sedan innan vi började med mat.

Igår var det läkarbesök och jag fick 25% sjukskrivning (äntligen). Jag fick också klart för mig att jag ska dubblera dosen medicin.

Läkaren tänkte skriva depression i mitt intyg och sa att FK kanske inte godkänner det eftersom att jag inte uppfyller alla kriterier för depression.. Nej, förstås, eftersom att jag har utmattningssyndrom! Jag blir galen på det där, att det ska vara så svårt. Efter lite ödmjukt ifrågasättande från min sida kollade hen i något sökverktyg och fann att mina symptom stämde överens med utmattningssyndrom (no shit.. de har stämt överens i 2 år). Jaja slutet gott iaf. Upplärningen av svensk sjukvård får jag ta när jag blir frisk....

Fått svar på mitt cellprov men bara delvis. Vet bara att jag återigen har lätta förändringar men inte om det blir ingrepp eller inte. Läkaren skulle jämföra med mina tidigare provsvar (också lätta förändringar). Skulle förstås vara jobbigt att behöva gå igenom en sådan sak nu ovanpå allt annat men å andra sidan känns det obekvämt och nervöst om de bestämmer att vi väntar (igen). Pest eller kolera på den alltså!

Nästa vecka ska min sambo på intervju i min hemort, 40 mil från vår nuvarande stad. Här där vi bor nu har jag bott i snart 10 år och plötsligt blev allt verkligt.. Ska vi flytta? Hur blir det? Vill vi det?

Tyvärr är nuvarande staden förknippad med min sjukdom. Gator, arbetsgivare, kollegor, rum, platser, lägenheten och vårdcentralen.. Usch så sjuk jag har varit. En nystart både lockar och skrämmer. Får jag hjälp om jag byter arbetsplats (de har ju ingen rehab-ansvar)?

Fördelarna överväger nackdelarna, så är det. Men nackdelarna är också tunga. För att inte tala om själva flytten.. FY SATAN så jobbigt!

Någon som vet något om att byta stad och behöva fortsatt stöd från FK och arbetsträning på annat ställe än där en blev sjuk?

Av Karin - 8 december 2014 20:54

Det känns inte riktigt bra med den köpta gröten tycker jag. Jag skulle vilja göra egen gröt. Eftersom att vår tjej äter gröt 2-3 ggr per dag (frukost och nattmål, plus ev mellanmål) får det inte bli för krångligt.

Jag vet också att den köpta gröten är berikad med järn och därför krigar BVC för den. Nu har jag googlat runt och klurat på det där och insett att det inte alls är omöjligt att komma upp i samma järnvärde med egengjord gröt och mer naturliga ingredienser. Precis som flera av er tipsat mig om redan tidigare!

Nu undrar jag. Kan en göra gröt och ha klar likt köpegröten? Hur gör ni andra som gör egen gröt? Fullkorn/havre/annat? Hit me (med recept och tips). TACK, ni är guld :)

Av Karin - 6 december 2014 14:39

Jag har målat lite igen.. Just nu knåpar jag på denna färgglada fröken. Hiss eller diss? ;)

Av Karin - 5 december 2014 21:39

Fredagkväll.

Jag är hemma ensam med lillan ikväll. Hon har precis somnat. Klockan är dock "bara" 20.30 och så tidigt somnar hon aldrig. Antar att hon bara sover ett kort tag och sedan bjuder på långa vakentimmar inatt.

Vi har verkligen fått in bra kvällsrutiner nu, bortsett från ikväll då. Så jäkla skönt! Hon äter fyrtioelva gånger på kvällen men sen sover hon gott och länge. Väldigt värdefullt för ens välbefinnande!

Jag hade en bokad läkartid igår men det blev inställt på morgonen pga sjukdom. Vet därför inget om mina senaste skäldkörtelprover. Tydligen kan även läkare bli sjuka. Lite i smyg önskar jag att han fått utmattningssyndrom, så att han kan komma tillbaka med kunskap. Haha!

På tal om utmattningssyndrom. Jag trodde aldrig att jag skulle ha något gemensamt med Herr Åkesson. Men tydligen. Ska bli intressant att följa. Lite lättare att vara sjuk när en får hjälp från dag 1 och nästan 100.000 kr varje månad dock.. Det är skillnad på folk och folk tydligen (i enlighet med hans egen skola).

Det händer mycket i mig nu. Jag letar nya förebilder tror jag och ddt har absolut inget att göra med Herr Åkesson. Tror att det beror på att jag själv förändrats så mycket. Jag lockas av helt andra saker än tidigare och imponeras inte alls av samma beteenden längre.

Tänker att jag vill att vi ska vara hemma med lillan tills hon är 2-3 år. Vill att förskolan ska få vara en rolig aktivitet och inte en förvaring. Vill att hon ska träffa sina föräldrar mer än pedagoger om dagarna. Känner att jag vill att vi ska kunna klara oss på en lön. Att ett dyrt hus med dyra lån inte lockar längre. Att jag vill kunna gå ut i skogen med lillan och plocka svamp innan lunch. Kanske skriva en bok, måla tavlor och köpa och sälja möbler. Gärna föreläsa om utmattningssyndrom och om vägen tillbaka.

Jag vill leva sunt och plocka frukter och grönsaker i vår trädgård. Huset kommer antagligen vara i behov av renovering och det får ta tid. Ett rum i taget. Lära känna huset och fynda på loppis. Ha picknick under ett fruktträd och läsa en bok högt för lillan, då när en annars skulle ha jobbat med en klump i magen över barnets långa timmar på förskolan.

Presenterade mina tankar och känslor för sambon. Den ständigt tålmodige sambon. Till min stira lycka blev han också taggad.

Visade ett billigt hus på landet. Räknade på månadskostnaden och log. Fan vad skönt att bo så billigt. La till att vi kommer att sälja vår bostadsrätt med några hundratusen i vinst. Istället för att låna ihjäl oss och pynta den vinsten in i ett nytt (för dyrt) boende lever vi för dem. Köper oss tid. Tid med lillan. Tid för oss att kunna vara hemma. Inte behöva snurra ihjäl oss i ekorrhjulet (igen).

Jag blir pirrig i magen av tanken. Undrar ena stunden om det verkligen går och vad jag egentligen ska göra? För att i nästa stund tänka: VAD SOM HELST!

Jag kan göra vad som helst.

Av Karin - 29 november 2014 18:56

Har tagit mig en funderare. Igen. En gör nog ofta det när flera sjukdomar påverkar samtidigt.

Inte längre säker på att det är PMS. Ser ett annat mönster.

Jag mår bättre när jag håller igång och aktiverar mig. Mår dåligt på morgonen när jag vaknar men kan kicka igång mig. Sticker hemskt i fötterna när jag vaknar på natten. Halsen gör ont. Svullen. Jag är supertrött. Sömnig och dåsig. Matt i kroppen. Lätt huvudvärk till och från. Arg och stissig i kroppen.

När jag aktiverar mig känns det bättre för stunden. Efter att ha gjort "massor" förra veckan var denna vecka vilotid. Direkt började jag må dåligt. Kopplade ihop det med mensen men jag tror nu att den bara råkade infalla på samma tid.

Egentligen handlar det nog om sköldkörteln. Jag tror inte att dosen medicin är tillräcklig.

Det här gör mig orolig över påverkan på min utmattning. Jag aktiverar mig för att slippa må dåligt, far framåt lätt manisk mellan olika saker för att slippa känna det där olustiga i kroppen. Samtidigt tömmer jag mina depåer och riskerar bakslag i utmattningen. När kommer i så fall de bakslaget? Blir orolig över julen.

Sköldkörtel-mådåligt eller utmattnings-mådåligt? Pest eller kolera.

Jag hoppas att jag sliper lägga till en operation pga cellförändringar ovanpå detta nu.. Väntar på kuvertet, borde komma inom en vecka eller max två.

(Ska lämna nya prover på sköldkörteln nu i veckan, förhoppningsvis justeras dosen).

//det är mycket nu.

Av Karin - 27 november 2014 12:56

En behöver förstås inte vara sjuk för att ha ett eller flera uppsatta mål. Det kan vara att gå ner i vikt, ta examen, sluta bita på naglarna eller spara ihop pengar till en resa. I vår strävan efter det som ligger framför oss, glömmer vi ofta det som redan har passerat och glädjen i platsen som vi befinner oss på precis just nu. Självkritiska ögon stirrar på kroppen i spegeln, på siffrorna på vågen, irriteras över pengarna på kontot som aldrig tycks växa och på betygen som inte känns bra nog på tentorna. Vi bombaderar oss med självkritiska tillrop.


Jag kommer på mig själv önska att jag obehindrat kunde ta cykeln upp på stan och kila igenom några affärer. Hur jag önskar att jag slapp analysera varenda trötthetskänsla i kroppen. Förbannar mig en kort stund över att jag gjorde mig så sjuk. Så sjuk att jag går miste om så mycket. Tänker på alla jag skulle vilja träffa, tänker på resan jag spontant skulle vilja göra, på alla promenader och löprundor jag skulle kunna avverka. Önskar att jag hade ork att jobba och fungera helt normalt, starta upp de där ideérna jag har i huvudet. Ta i lite extra en kort period för att lyckas. Önskar att jag slapp tänka på antalet aktiviteter jag fyller min vecka med och bara köra på. Förstås vila och återhämta mig men ändå, ta i liksom. Ta i ordentligt. Längtar efter att träffa vänner, dricka ett glas vin och prata. Jag skulle vilja måla och skriva en bok och åka på SPA-hotell med min lilla familj och bara va´.


Jag bäddar rent i vår säng och slås jag av minnet av den tid då jag inte orkade. Jag minns hur mjölksyran invaderade både armar och ben och gjorde kroppen svår att ens hålla uppe. Jag kommer ihåg hur jag fick samla kraft för att rysta ut täcket, minns hur pulsen steg, hur det slog i tinningen och hur hjärtat rusade. Jag kommer ihåg att jag vägrade sätta mig av rädsla för att inte orka upp igen, kommer ihåg känslan av att fullständigt ta slut av att bädda sängen. Som att jag hade sprungit maraton efter maraton helt otränad och utan någon av de positiva effekter en får av träning. Bara pinan. Jag minns hur jag tänkte att jag ville kunna åka upp på stan bara en enda gång, gå in i en endaste affär och gå ut igen. Minns hur jag desperat längtade efter människor, att se dem, socialisera och umgås. Minns hur jag la mig ner på hallgolvet efter att ha knytit skorna, tvungen att vila. Minns hur jag domnade bort och hur jag aldrig kände mina ben. Minns hur jag längtade efter att kunna göra något endaste litet för min sambo, om så bara plocka upp diskmaskinen, så att han slapp. Den innerliga längtaden efter att kunna röra på kroppen, bygga muskler och föra den framåt på lätta steg. Jag kommer ihåg hur trappan upp till vår lägenhet tömde mig, gjorde mig yr och fick mig att stanna upp flera gånger för att inte svimma av utmattning. jag kommer ihåg den tid då det tog 2-3 timmar att kliva upp ur sängen, kroppen var som fastklistrad, blytung och värkte och jag minns hur jag längtade efter en starkare kropp. Starkare än det där. Jag kommer ihåg suset i huvudet. Att jag inte kunde tänka en enda färdig mening eller ens besluta om jag ville ha kokt eller stekt potatis, huvudet var fullt av gröt och hur jag än ansträngde mig gick inte tankarna ända fram. 


Jag kommer ihåg att jag önskade mig bättring, bara lite. Jag skulle inte be om mycket, tänkte jag. Bara jag får bli lite, lite bättre. Tänker tillbaka på den där tiden.. Då när jag inte kunde något. Jag ser och jag känner att stegen är enorma, trots allt. Målet är fortfarande långt framför mig men det som ligger bakom mig är betydligt tyngre och jobbigare. Framåt är enklare än bakåt. Finliret är egentligen det som är kvar. Tänker att resan mot målet egentligen är det som är viktigt, det är nu jag gör alla de där små stegen som till slut kommer att knyta ihop säcken. Stegen som gör min målgång.


Nu råder jag dig att göa likadant. Skänk dig en varm tanke. Se på dig själv med ödmjukhet och klappa dig på axeln. Gör det på riktigt och skratta åt hur fånigt det kändes, om du kan. Leendet gör gott. Stirra dig inte blind på målet där framme, det som känns så avlägset. Tänk på alla steg du tagit för att nå den plats där du är idag. Oavsett om du köpte en julklapp eller sket i det och tog välbehövlig vila på soffan istället. Var nöjd. 

 

Ge dig själv kärlek.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards