Nu är jag så satans irriterad igen. Fly förbannad i kroppen, känslorna svänger än hit och än dit. Jag mår illa, tappar matlusten och känner mig frustrerad och gaaalen på allt. Oxtokig..

Lägger ihop ett och ett. Mens.

Jag har aldrig lidit av PMS innan men jag upplever att det blivit ordentligt efter förlossningen. Googlar lite och inser att jag inte är ensam. Är det någon av mina läsare som känner igen sig? Vad kan en göra åt det? Försvinner det?

Jag har kopparspiral så det är inga hormoner därifrån.

Update: Tack för alla tips om bebishård mage. Jag är tacksam för varenda ett av dem men har inte hunnit svara. Vi ska prova att ge 20ml lactulos varje dag (innan kl 13) fram till nästa tisd. Funkar det inte får vi träffa läkare. Känns långt tycker jag men hon bajsar iaf nu, även om det krävs en gedigen insats från hennes sida..

Vår bebis har såna problem med sin mage. Det är himla jobbigt för henne men också för oss att se hur hon kämpar.

Detta är vad vi provar;

- Ger katrinplommonpure varje dag/varje mål (igår åt hon en hel burk 125g)
- Ger alltid även annan bra bajsmat tex päron, aprikos, kiwi, ärtor.
- Ökat vattenmängden
- Vi ger Lactulos (normal "underhållsdos" är 2.5ml/dygn, vi ger 15-20ml/dygn utan verkan).
- Hällt medicin i vattenflaskan

BVC säger bara att vi ska öka dosen Lacutlos hela tiden men det är apsvårt att få i henne sådär mycket. Vi blandar ner det i gröt och mat. Det är ändå svårt när dosen är så pass hög, en ska inte ge för mycket på en gång och egentligen inte på kvällstid. Dessutom ammar hon ju fortfarande och då försvinner tillfällen att blanda i medicin. Vi försöker därför ge henne på sked mellan målen men det mesta kommer upp. Nu har hon dessutom lärt sig att det där äckliga kommer på sked och det försvårar när vi ger henne mat..

Hjälp oss. Har ni tips?

Kanske tillhör vissa delar av detta mitt "Fröken Duktig"-komplex, kanske handlar det snarare om nyfunna intressen. Hur som helst..

Jag älskar att ge Pyret bra mat. Mat som jag har gjort själv. Det är för det första en anledning till att jag ville fortsätta amma (trots att det drog oerhört med energi). Visserligen är min modersmjölk också "full" av gifter men det kändes liksom renare och bättre i min mage ändå.

Nu när hon äter mat så går jag nästan all in där. Hon har hittills fått några Ellas Kitchen, såvitt jag har förstått är det den bästa färdiga maten på marknaden.

Jag känner mig inte helt bekväm med välling, kanske känner Pyret av det eftersom att hon inte äter det med andakt när vi provar. Jag har läst en del om det och vällingen består (till stor del) av ett utfyllnadsmedel som används i chips och godis. Det är alltså inte konstigt att små barn står sig länge när det dricks välling kvällstid.

Vi köper helt enkelt färska frukter och grönsaker och gör egen mat och jag mår så bra i magen när jag vet att det är de enda hon får i sig. Än så länge tycker jag att det är himla enkelt. Förstås inte lika enkelt som att ge färdig mat men ändå värt den lilla mödan som krävs.

Vi har hittills gjort;
Broccoli
Palsternacka
Sötpotatis
Päron
Aprikos
Kronärtskocka
Majs
Ärtor
Morötter

Allt är kokat var för sig och sedan fryst antingen i "klickar" på ett bakplåtspapper eller i "isbitslådor". Varje morgon tar jag upp så många som behövs. Idag äter hon 5 kuber till lunch och 3 till middag (plus katrinplommonpure och numera ägg).

Allt slinker ner och äts med god aptit. I veckan har jag börjat introducera protein också. Jag har då kokat ett ägg och mosat ner i den mat som jag tagit upp till henne.

Vi provade även fisk i veckan. Jag kokade fisken och gjorde en sås av mjölk, vatten, mjöl, ägg och dill och frös in i klickar. Lätt att ta upp en klick med fisk/ägg-sås och några kuber potatis och grönsaker och ha en bra egengjord portion mat.

Vi ger gröt både på morgon och kväll. Den har vi än så länge köpt, kanske börjar jag att göra även den så småningom. Misstänker att det finns sån där utfyllnadsmedel även i den. Någon som har tips på bra hemmagjord gröt?

I allt detta tänk kring ekologiskt och giftfritt ingår förstås även leksaker. Jag vågar inte riktigt öppna den dörren helt för då törs en knappt leva. KÄRA NÅN vad gifter det finns. Jag grämer mig varje dag över innehållet i blöjorna hon har på sig (trots att jag inte läst på just det, utan mest antar och att jag känner den starka lukten). Madrassen hon sover på och snuttisen i sängen.. Pju! Som sagt, allt kan en inte göra. Det skulle både bli HIMLA dyrt och oerhört tidskrävande. Men så långt det är möjligt vill jag giftfria hennes och min miljö.

Ibland blir jag matt när jag ser mig omkring och stirrar på alla platsprodukter och oaser av gifter. Men zet gäller att ta det steg för steg och göra lite istället för inget, tänker jag.

Under nästa år tänker jag giftfria min egen miljö. Smink och hudnära produkter ska bytas ut till fördel för giftfria ekologiska produkter. Den tanken känns redan fräsch och härlig.

Bästa steg är att byta ut tallrikar, muggar och bestick. Nu har vi ärvt en hel del, kanske försvinner en hel del av gifterna med tiden, eller?

Hur gör ni andra? Tänker ni på det eller inte? Jag tar gärna emot tips om ni har, stort och litet och allt från leksaker, bebisprodukter och hudvårdsgrejer till mig. Fire on!

Tyvärr kunde läkaren redan på plats se att jag har cellförändringar (igen). Hon kunde dock inte säga något om hur mycket eller hur pass allvarliga de var. Även om de återigen "bara" är lätta förändringar kan det finnas anledning att ta bort, sa hon. Operation då, antar jag? De gör tydligen lite olika, beroende på ålder och om en har barn, verkade det som.

Jag bajsade i alla fall inte på mig. Men hon sa att hon nog klippt i ett blodkärl, så jag blödde massor. Kanske måste köpa cyklo-F sa hon, eller åka in akut om det blir ännu mer på tok med blödandet.. Det vore just snyggt. Det är NOG nu.

Bara invänta kuvertet och hoppas på det bästa.

Bebis är i all fall världens bästa. Alla som ser henne tror att hon är en pojke, haha. Min goding.

Jag har många drömmar mumera. Sånt som jag vill göra. Försöka. Sätt som jag vill leva på. Det är otraditionella sätt, mer osäkra, såna som (kanske) inte ger en stadig inkomst. Eller som ger fett mycket pengar. Det vet en inte. Osäkra kort liksom. Ibland är drömmar såna. Hela tiden snurrar tankarna på olika idéer och planer för framtiden.

Våga.
våga inte.

Jag har alltid känt att jag inte riktigt hör hemma på "vanliga" jobb. Trodde först att det handlade om att jag behövde vara ledare, att inte ingå i en arbetsgrupp utan leda den. Nu är jag osäker. Eller kanske säker. Jag vill leda mig själv. Inte kämpa med omotiverade människor. Jag vill ha kul, jobba olika mycket och styra själv. Jag vill göra olika saker och inte känna söndagsångest. Kreativitet.

Jag har haft ett alldeles för stort kontrollbehov för att ens våga tänka tanken innan. Aldrig trott att jag kunnat eller varit bra nog. Jag har också behövt frigöra mig, hitta mer av mig själv och få paus från ekorrhjulet.

Jag är klokare nu. Jag har varit på botten och funnit svar. Så himla klyschigt. Men sant.

I veckan tar jag ett första steg mot en av dem. Drömmarna alltså.

Hjärtat slår hårdare.
Men nu kör jag.

Behöver bajsa. Försöker bajsa. Har ont om tid. Bebis missnöjd. Jag sen. Måste åka. Ska lämna nytt cellprov. Bajsnödig. Lämna cellprov bajsnödig. Fan.

Någon som känner igen sig?

Precis hemkommen från 6-månarderskontrollen med Pyret, hon fyllde halvår igår. Min stora tjej.

När jag kom in på rummet står den läkare som jag kallat för "idiotläkaren" i bloggen tidigare. Hon som sa att jag var frisk och att småbarnsföräldrar mår så som jag mådde. Hon som sa att "vi behöver inte mäta ditt blodtryck, det vet vi redan är dåligt". Hon som förklarade mitt dåliga mående med stress och fick mig, inte bara att fortsätta må dåligt utan ännu sämre pga oro. Hon missade också att sjukskriva mig 2 dagar, något försäkringskassan uppmärksammade mig på (sjukskrevs tom onsd istället för fred).

Som att inte det där räckte träffade jag henne i samband med min krasch förra året. Jag hade då ingen aning om något och fick höra "utbrändhet är ett medialt påhitt, du är deprimerad".

Kort och gott. Hon står inte högt i kurs.

Jag har berättat mitt missnöje med henne både för BVC-sköterskan och för min vanliga husläkare. Nu när det stod klart att jag har en sköldkörtelsjukdom var det såklart mycket enklare.

Jag blev väldigt snopen när jag såg henne där idag.

Hon var egentligen på det stora hela okej idag (fast att det ju är svårt att tycka det med vår historia). Det är en kommentar och en situation som sitter kvar och gör mig irriterad.

Jag hade punktat ner frågor i mobilen och behövde ta 2-3 steg från skötbänken för att nå den. Hela tiden vänd mot min bebis och bebis fullt sysselsatt med en hängande mobil. Skötbänken var bred och hade kanter. Min bebis var tvungen att rulla 2 varv för att trilla ner och hon rullar inte 2 varv sådär i all hast. Hon har faktiskt aldrig rullat 2 varv.

"Oj vågar du lämna henne sådär?" sa läkaren och for upp från datorstolen för att ställa sig bredvid bebis. "Jo hon rullar inte runt så där mycket", svarade jag. "Det vet man aldrig", sa hon.

Det grämer mig. Träffar mig rakt i det som är känsligast, att jag inte skulle vara en bra mamma. Inte se efter min dotter.

Fast jag vet att det är känslor och inte sanning. Jag känner min dotter. Jag tittar på henne typ 24h/dygn, kan hennes rörelsemönster och känner hennes sinnesstämning. Jag skulle aldrig lämna henne om det fanns minsta oro eller tvivel. I det här läget hade jag hunnit till henne och tillbaka igen (flera gånger om) innan hon ens snurrat ett varv.

*Mantra* Släpp det. Det har inte hänt något. Du är en fantastisk mamma. Läkaren är dum. Det vet du.

Jag förstår att jag inte borde träffa henne mer. Jag förstår att jag är känslig för hennes ord och att jag säkert förstorar och misstolkar, just för att jag inte gillar henne. Visste inte att hon är barnläkare (om hon nu är det), visste inte att det fanbs en risk att träffa henne där.

För övrigt väger Pyret numera 8.4kg och är 71cm lång. Mammas älskling.

Jag har slagits av samma tanke i flera olika situationer den senaste tiden.

Jag träffade på en granne en dag. Hon ville titta på bebis i vagnen och det fick hon. När hon fick veta att bebis är 5 månader sa hon "dags att skaffa en till då?".

Som att alla alltid vill ha fler barn och som att det där "skaffandet" sker så som en önskar. Utan panik, ångest och tårar..

Ta inte bebis för givet.

Jag har deltagit i en undersökning som statistiska centralbyrån gjort under 4 år och nu under hösten var det dags för mitt sista deltagande. Ett stort antal frågor som besvaras över telefon. Först bakgrundsfakta. Antal personer i hushållet, personnummer och basfakta. När jag sa datumet för vår dotters födsel sa frågade hon "både ditt och "sambons" biologiska barn då förstår jag?".

Varför FÖRSTÅR du det? Hon visste förstås inte om vår dotter var adopterad och hon visste definitivt inte om vi gjort ägg/spermiedonation.

Ta inte bebis för givet.