Senaste inläggen

Av Karin - 29 juni 2014 11:07

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Tankarna skaver i hjärnan. Tröttar ut. Jag orkar inte göra folk besvikna igen. Jag orkar inte vara sjuk längre. Jag önskar att jag bara för den här gången kunde få byta till en frisk kropp och fungera som vanligt.

Bakslaget dröjde.

Bägaren tippar över. Och jag orkar inte det igen. Jag. Orkar. Inte. Igen.

Ljuden från diskmaskinen dundrar i huvudet. I tystnaden hörs susen i mina öron. När jag vaknar är jag svag och dimmig men famlar mig upp för hennes skull. När hon gråter kryper frustrationen innanför mitt skinn, tack och lov är hon nästan alltid nöjd. Jag skrapar ihop timtals med sömn men piggnar inte till.

Jag orkar inte göra honom besviken igen. Jag söker efter lösningar i mitt huvud trots att jag vet att det inte finns några. Jag vill blunda för det jag vet, stoppa ner huvudet i sanden och gömma mig för min sjukdom. Men rädslan för att inte orka vara mamma till min dotter tar över och tankarna brottas i huvudet.

Jag orkar inte göra honom besviken igen. Inte igen. Jag vågar inte riskera att inte orka vara mamma. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill orka. Orka vara hans flickvän och orka vara hennes mamma, till fullo. Jag vill orka vara jag. Jag.

Jag ammar och känner den varma mjölken rinna ner längst magen, tittar ner på hennes huvud, på hårtofsen hon har på skallen, den lilla näsan som flämtar efter luft när munnen fylls av mjölk, känner hennes naglar när små händer myser på mitt bröst. Tårarna rinner. Hon ler med bröstet i munnen och jag skrattar och snörvlar samtidigt. Min älskade unge.

Hon är här. Jag är fortfarande sjuk.

Samtidigt tänker jag tankar om att jag borde skonas nu, att jag redan har varit sjuk i 1.5 år (och längre ovetandes) och jag inser att läxan inte är lärd. Skonas från vad? Att känna efter och begränsa mig - det var ju det som var min lärdom..

(Och jag hatar hur den tar allt som jag tycker om ifrån mig, gnager sig in i min själ, gör mig tveksam, fundersam och ångerfull, tröttar ut mig och lämnar mig sedan i ett sus av ånger över det som blev för mycket och över det som måste ställas in).
Jag hatar dig. Lämna mig.

ANNONS
Av Karin - 26 juni 2014 11:43

Vår pigga lilla stora tjej.

De första 2 veckorna gick jag ner 14kg i vikt, jag rasade och lilltjejen stormade uppåt. Jag har skrivit här att jag inte tänker hetsa med vikten och det tänker jag inte heller, jag blev dock tvungen att hålla koll på den eftersom att jag tappade så mycket snabbt. Sedan dess har det stabiliserat sig med min vikt, jag ligger kvar på samma och har inga ambitioner att skynda neråt. Jag vill må bra, det kommer i första hand. Vikten är siffror som kommer rätta till sig med tiden. Precis som kroppen fick 9 månader på sig att gå upp i vikt så får den nu tid på sig att gå ner igen. Visst är det aptrist att jag inte får på mig mina gamla kläder, kanske särskilt för en som jag - med ett rum fullt av kläder men inte heller det är hela världen. Min dotter är hela världen och tålamodet har jag fått öva på ordentligt de senaste åren.

När Pyret föddes vägde hon 4070g, gick ner till 3.800 och vägde på 4-veckorskontrollen 4820g. Då hade hon också växt drygt 6cm sedan födseln och mätte 58.5cm Stor tjej! Läkaren bekräftade det som vår bm tidigare hade sagt, att Pyret är "en mogen bebis" och ligger några veckor före i utvecklingen. På 4-veckorskontrollen följde hon oss med blicken, pratade och gav leenden till läkaren och bm. Den snabba utvecklingen beror främst på att hon är överburen och egentligen skulle ha varit drygt 2 veckor äldre. Idag använder hon mest storlek 62 (storlek 50 kunde hon aldrig ha).

Vi fick aldrig någon sån där liten bebis som verkar helt bortkommen och knappt har ögonen öppna. Ingen liten fågelunge som sover sig igenom dagarna. Vår tjej har pigga vakna ögon och sover väldigt lite rent generellt. Igår var det extremt. Hon sov sammanlagt 1 timme (20min×3) mellan 8.30 och 23.45 Däremellan var hon pigg och glad, satt i babysittern (eller allra helst på mig) och skrattade. Någon som varit med om det med en 5-veckors? Tokiga unge! Idag sover hon ikapp (hoppas jag).

Vi har varit en vecka hemma hos mina föräldrar. Det var oerhört skönt att bli bortskämd med mat, blöjbyten och vagnpromenader men också väldigt intensivt och uttröttande för mig. Jag var för första gången på 2 år på en större tillställning, det var på midsommar. Jag hälsade på en kompis och min faster. Hela tiden susade jag på den fina linjen men lyckades undvika stora bakslag.

Ibland känner jag att allt går på autopilot. Jag ammar, vyschar, pyschar, byter blöjor och pratar med bebisen och så börjar det om.. Men när jag får kliva undan en stund (sambon är ledig), får sova ostört och får en paus hinner jag sakna henne och njuter av att amma och känner mig mer närvarande i ögonblicken igen. Känner någon igen det?

Tyvärr måste jag alltid fundera på vad- och hur jag känner i relation till min sjukdom och det är drygt. För jag tror att många nya mammor känner igen sig i mycket av det jag känner och upplever men eftersom att det är nytt för mig måste jag först "sjukanalysera" det.

Äsch det blev ingen ordning på detta inlägg men en liten uppdatering blev det iaf :)

ANNONS
Av Karin - 21 juni 2014 18:11

Det är så mycket jag vill skriva om och ventilera. Tankarna om min kropp tex, viktraset, amningen, kommentarerna, känslorna för min dotter, orken och hur det funkar med utmattningen kontra bebisliv. Hur det kändes att igår för första gången på 2 år delta i en större aktivitet och att "bara" kunna vara med ett tag. Att förmå sig att se framsteget och inte begränsningen med det. 2 år kan ni förstå?

Jag hoppas att jag kan uppdatera snart, jag saknar era kommentarer!

Av Karin - 12 juni 2014 15:51

Inatt är det 4 veckor sedan Pyret föddes och först nu tycker jag att vi har landat i rutiner med amning och vardagspussel.

Jag vill verkligen slå ett slag för att ha partnern hemma längre tid än de där fjuttiga 10 dagarna. Vi har mecklat med semester och föräldradagar och på så sätt lyckats få ihop 9 veckor tillsammans. Nu har 4 veckor passerat och sambon hade 3 jobbdagar han var tvungen att göra (igår-fred), sedan är vi lediga ihop 5 veckor till. Det är guld värt och jag tror inte att man behöver ha varit sjuk innan för att behöva den tiden. Det är en stor omställning, kvinnan är mer eller mindre påverkad efter förlossningen och man ska hitta rutiner för amning och det nya livet. Det tar på krafterna och att vara 2 förenklar oerhört och gör nog stor skillnad i mående.

Jag mår bättre än på läääänge. Pyret är ljuvlig och livet känns härligt! Jag tror att bebis kom i ett ganska perfekt läge utifrån min sjukdomstid. Mycket tidigare hade det inte fungerat, jag hade inte orkat eller varit stark nog att möta någon annans behov när jag var sjukare. Mycket senare hade tvingat mig att möta jobbkrav och stora funderingar på hur, vart och när först. Nu kom underbara bebis emellan, fokus från de stora "vad ska jag göra med mitt liv"-frågorna släpps för en tid och ersätts av att jag känner mig meningsfull och behövd i att lyckas möta Pyrets behov. I att vara mamma.

Förra året runt den 16e maj började jag medicinera. Det var en resa i helvetet. Den 16e maj i år föddes min dotter. Livet.

Min fina, matglada, tålmodiga, lugna dotter. Hon som har det jobbigt om kvällarna och gärna sover länge på förmiddagarna. Hon som har pappas mun, många goa veck på armarna och röda hormonprickar över hela ansiktet. Pigga stora blåa ögon som följer oss och en tandlöst leende som suger till i min mage. Hon som får mitt hjärta att explodera av kärlek. Min tjej.

Du var så efterlängtad och du är så älskad.

Av Karin - 6 juni 2014 11:20

Ni kanske noterade att jag inte skrev något om hur fantastiskt det var att få upp vår bebis på bröstet, tyvärr kändes det inte så. Smärtan av den sista krystningen och upplevelsen av att hon bändes ur min kropp och att höra mitt eget skrik försatte mig närmast i chock. Om det är något som jag är ledsen över gällande min förlossning så är det just det. Att jag inte var närvarande i den allra största stunden. Jag var helt borta när hon väl kom ut och förstod inte något alls. Det var ju ändå ett ögonblick som jag hade sett fram emot och använt som en "målbild" men när den väl kom så var jag inte "där". Jag ville bara krypa ihop i fosterställning och skydda min kropp från allt det som gjorde ont.

Jag tog en dusch direkt efter förlossningen. Blodet rann. Bindan, som i de närmaste skulle kunna fungera som en mindre lägenhet, gick från framsidan på magen upp på ryggen. Fick den berömda smörgåsfikan snabbt efteråt, Pyret skrek under tiden. Jag var yr och svag, hjärtat rusade och det svartnade framför mina ögon. Jag sattes i en rullstol och fick Pyret i min famn och kördes till BB.

Kroppen kändes överkörd, öm, svullen, värkande, blödande och slutkörd, jag gick långsamt med korta steg och svagt framåtböjd. Magen så tom, både på mat och bebis. Samtidigt var jag upprymd och bubblande. Sådär kittlig som gör det omöjligt att somna.

På BB fick vi sista rummet. Att det hade varit- och fortfarande var kaos på förlossningen de senaste dagarna märktes såklart också på BB. Vi kom dit vid 6-tiden på fredag morgon, ca 2 timmar efter Pyrets födelse. Vi fick även den sista babysängen, en plastlåda på hjul som går att köra runt på.

Dagen spenderades hud mot hud med Pyret. Jag märkte att jag inte kände mig kissnödig genom att jag kissade på mig inne i badrummet. Blev rädd att något var trasigt men när jag sedan gick på toan "när jag trodde att jag behövde" så fungerade det. Att torka sig var en upplevelse. Underlivet så mycket längre ner än vanligt, svullet, stumt och kraftigt blödande. Jag baddade mig torr med pappret (och blödde lika snabbt igen).

Vi fick reda på att sambon inte skulle få stanna under natten, vi som i vår förlossningplan skulle få stanna på BB under flera dagar, skulle istället tvingas isär redan första natten. Jag reagerade inte speciellt mycket på det under dagen men sekunder efter att sambon åkt ifrån oss kom tårarna. Pyret var ledsen och ville ligga nära, jag hade varit vaken sedan något dygn tidigare och ville bara sova. Jag och Pyret grät ikapp, igen. Jag plingade på klockan flera gånger och ville ha hjälp och stöd från barnmorskan. Jag kände mig ensammast i världen där och då och det stressade läget på BB gjorde det omöjligt för barnmorskorna att vara tillräckligt stöd för oss alla.

Tidigt kommande morgon kom ett nytt par in i "mitt rum", klockan var runt 05 då och jag låg fortfarande vaken med Pyret tätt intill. Ögonlocken föll ihop gång på gång men lika snabbt vaknade jag nervös över att ha rullat över vår bebis.

Sambon kom tidigt på morgonen och jag försökte få lite sömn. Pyret hade visat intresse för att amma men gjorde helt fel och barnmorskan förvarnade mig om att detta kunde komma att ta tid..

Bara timmar senare gjorde hon helt rätt och lugnet sänkte sig över mig.

Paret som vi delade rum med gav mig den andra gråtattacken sedan förlossningen. Det började med att kvinnan pratade lääänge i telefon. Jag som just fått Pyret att sova och själv skulle försöka sova blev irriterad. Jag tycker inte att man pratar i timtal i mobilen när man delar rum med bara ett skynke emellan. Och jag tycker definitivt inte att man i detalj berättar om sin förlossning när man delar rum med en annan nyfölöst kvinna. Hon berättade att förlossningen var "lätt" och att bebisen SLANK ur henne på sista krystningen. När jag hörde de ordet kom tårarna och jag masade mig upp för att lämna rummet och slippa höra mer. Vankade runt i korridoren med tårfyllda ögon och ilskan kokandes.. Min upplevelse av just den sista krystningen var en helt annan och sådär tätt inpå kände jag mig traumatiserad och just den sekvensen spelades upp framför mig gång på gång.

Upplevelsen av att bebisen "bändes ut ur min kropp" och även funderingar om vad fasen som hände med epiduralen ska jag lyfta i förlossningssamtalet med min barnmorska. Det är sådant som såhär i efterhand finns kvar och som jag vill ventilera och få svar på (var det svårt att få ut bebisen? Var det pga att hon var stor? Hon slank väl ändå inte ut? Tål jag inte epidural? Blir det samma en ev andra gång?)

Jag ville inte vara kvar på BB en ensam natt till, jag ville hem med sambon. Trots att jag var svag, yr och och behövde stanna upp mellan stegen ville jag hem. Jag oroade mig för om jag skulle ta mig in, uppför trappan och för om jag skulle svimma men jag ville hem. Efter läkarbesök och samtal fick vi lämna BB, knappt 1.5 dygn sedan vi kom dit. Personalen var lättade över att vi åkte - det lämnade ju plats åt någon annan (och det är ingen positiv känsla).

Hittills är min story inte överväldigande eller hjärtknipande lycklig. De känslorna kom senare. De kom när vi var hemma, när vi var ensamma i vår bubbla och insikten om att vi äntligen fått vår bebis landade hos mig.

Vår ljuvliga dotter - nu var vi 3.

Av Karin - 4 juni 2014 11:08

Läs del 1 och 2 i tidigare inlägg.


Efter att narkosläkaren justerat slangen i ryggen som pumpade in epidural sänkte sig ett lugn över min kropp, den värsta smärtan försvann och det gick att leva igen. Psykiskt hade det börjat kännas tungt och barnmorskan fick lova att komma in till mig tätare för att göra kontroller. Jag kunde inte föreställa mig att vänta till midnatt, jag behövde mer än så. Att jag inte hade öppnats något under drygt 8 timmars värkarbete hade tröttat ut mig både fysiskt och mentalt men med vår uppgörelse om tätare kontroller och med epiduralens lugnande effekt skulle jag klara lite till…


När klockan var runt 23.30 sa jag till min sambo ”det känns som om jag behöver bajsa” och han svarade att jag kanske borde göra det men i min tankevärld fanns något annat också. En vetskap om att ”bajsnödigheten” kan vara tecken på att bebisen är på väg. Jag berättade det för sambon som drog höga växlar och sa ”tänk om du plötsligt är 10cm öppen”. Jag avbröt honom med att det var omöjligt och att jag inte orkade hoppas och bli besviken. Vi plingade på klockan så att jag kunde berätta för barnmorskan att jag kände mig bajsnödig. Hon såg fundersam ut och funderade högt ”vi kanske borde undersöka dig först?”, med min känsla för att det behövdes genomfördes en ny undersökning.


”Nämen! Du är öppen 10cm”, utbrast barnmorskan glatt. ”Va?” skrattade jag med till synes ny kraft. ”Nu ska det födas barn” sa jag och tittade på min glada sambo som satt vid min sida. Från att inte ha öppnats något alls på 8 timmar, hade jag nu öppnats 6cm på dryga 2 timmar. I den stunden kändes allt möjligt…


”Vill du fortsätta att stå upp och jobba med tyngdkraften?”, ”ja visst!” kvittrade jag glatt till svar. Jag stod hängandes över en sån där gå-grej och många lättade, glada fraser lämnade min mun de kommande minutrarna. Barnmorskan stannade kvar en god stund på rummet och frågade mig om jag kände att jag ville trycka på, det kände jag inte alls. Något jag däremot kände var att den plågosamma smärtan i vänster sida började komma tillbaka men jag slog bort det ur tanken. Det kunde väl inte vara möjligt att det kom tillbaka igen, även efter att justeringen gjorts? Mitt i allt annat var klådan irriterande och hade varit sedan jag fick epiduralen. Det kliade som satan på magen och på låren, där jag var som mest bedövad var jag orolig för att klia sönder mig fullständigt. En biverkning av epiduralen förklarade barnmorskan när jag rev i vild förtvivlan på magen.


Barnmorskan förklarade också att om kroppen har alltför ont koncentrerar den sig på det och inget annat händer, får kroppen istället slappna av så får den chans att öppna sig och jobba vidare med själva förlossningsarbetet.  Det kändes skönt med en förklaring till min kropps märkliga beteende, först öppnar jag mig 3 cm på en timme med ballongen, sen blir allt fel med värkdropp och epidural och 8 timmar med värkar passerar utan någon effekt, efter en justering öppnar jag mig plötsligt 6cm på 2 timmar. Hejåhå!


Smärtan ökade och jag kved vid varje värk och sa ”nej nu orkar jag inte mer”. För mig var det inte bara något jag sa, eftersom att jag skulle få snitt när jag verkligen inte orkade mer slösade jag inte på orden. Jag orkade inte mer! Jag föreställde mig att jag hade stora vätskefyllda blåsor som var på väg att brisera inne på vänster sida, jag var övertygad om att någon var fel och kände mig stressad på grund av det. På höger sida kände jag nästintill inget. Jag tryckte febrilt värmekudden mot den smärtsamma punkten. När vi återigen hade plingat in barnmorskan gav jag mig och provade även lustgas på hennes inrådan. Nu var det försent att göra något med epiduralen, den skulle ändå sättas ut så snart krystvärkarna startade och läkaren var upptagen i en operation fick jag veta. Jag dog lite just där och då – smärtan var outhärdlig och känslan av att sprängas kom över mig vid varje värk. Jag provade lustgasen men jag kunde inte dra in så starka andetag som krävdes när smärtan var som intensivast. Lustgasen gav mig ingenting, jag vet inte ens om jag någonsin fick till det på rätt sätt. Jag fick prova alla möjliga ställningar, på knäna lutandes mot den upphissade sängkanten, hängandes över gå-grejen och liggandes på sida i sängen med ena benet uppe i benstödet. Jag fick frågan om och om igen ”känner du att du behöver krysta på?”. ”Nej”, svarade jag. Barnmorskan började förvarna om att hon nog var tvungen att sätta ut epiduralen för att se om det var den som tog bort mina krystvärkar. Jag blev nervös, skulle det göra ännu ondare helt utan smärtlindring? Kunde det ens göra ondare? Jag var illamående av smärtan och sambon satt med det vita plaströret redo för en eventuell kräkattack.


Nu är minnet väldigt luddigt, helt översköljt av smärta. Epiduralen sattes ut och jag tror inte att det tog särskilt lång tid innan krystvärkarna började. Jag noterade att barnmorskan inte lämnade rummet den här gången och det var först då som jag på riktigt fattade att hon stannade kvar eftersom att jag var på väg att föda. Hon ställde i ordning grejer, bord med verktyg och en bunke med vatten hann jag se mellan krystvärkarna. När krystvärkarna väl hade startat var det ingen tveksamhet om det. Hela kroppen började plötsligt jobba neråt och utåt. Känslan av att jag skulle bajsa ut världens största bajskorv kom över mig gång på gång och jag tror att jag sa det högt. Barnmorskan sa åt mig att fälla upp handtagen som fanns på sängens båda långsidor och vid varje krystvärk ta kraft genom dem med hakan ner i bröstet. Det var en otrolig skillnad mot att ha försökt helt utan att kunna ta spjärn mot något. Jag älskade handtagen!


Här gick jag helt in i min egen bubbla. Det fanns ingen förutom jag och min kamp. Sambon satt bredvid, strök sina fingrar över mig och viskade ord i mitt öra men jag märkte det knappt. Jag sträckte ut min öppna hand efter varje krystvärk och det betydde att jag ville ha min vattenflaska (för övrigt det bästa jag hade med mig i BB-väskan). Jag tog 3 klunkar vatten mellan varje krystvärk och lät sedan händerna falla tungt i ”krafthandtagen”, sedan domnade jag liksom bort i stunden. Barnmorskan hejade på med korta peppande fraser men märkte nog att jag var i min egen värld. Det jag kommer ihåg mest är att hon sa sig vara imponerad över min förmåga att slappna av mellan värkarna och hon frågade mig ”slumrar du till mellan värkarna till och med?”. Det gjorde jag, jag var helt utpumpad..


”Är inte huvudet ute snart?” frågade jag henne efter en lång stund. ”Jo snart, hoppas jag” svarade hon både första gången och de efterföljande gångerna.. Nu hade vi fått sällskap av läkaren som tidigare varit upptagen i operation och hon stod som en Hitler med armarna i kors bredvid barnmorskan och bara tittade rakt upp i mitt underliv. Hon förklarade att mitt enda alternativ i det här läget var sugklocka, det kunde hon hjälpa till med om jag verkligen inte orkade mer. Rädslan för sugklocka fick mig att fortsätta..


En märklig upplevelse av att hela tiden vara just ”här och nu”. Jag hade 2 kraftiga, långa värkar och en kort vid varje krystvärk. Jag hörde att läkaren och barnmorskan inte var nöjda med det utan ville ha mer och jag sa högt ”fast jag orkar inte mer än såhär”. Det lyssnade dem inte på utan höjde det värkstimulerande droppet ännu mer och ännu mer och ännu mer.. Den sista siffran jag minns att jag hörde var 130 (och då hade jag fått för intensiva värkar och Pyret för högt hjärtljud av 20 tidigare på dagen). Läkaren var framme och pillade på den där medicindoseringen flera gånger och jag vet inte vad siffran slutade på. Mot slutet hade jag 3 kraftiga, långa värkar och en kort. Den första värken var lång och började liksom lite svagt för att sedan, när jag trodde att jag behövde luft, kuliminera i en ordentlig kraftvärk, nytt snabbt andetag och så ny värk, nytt snabbt andetag och ny värk och så en liten slutspurt när jag egentligen inte orkade mer. Grejen med krystvärkar är att man kan omöjligt hoppa över dem. Kroppen talar om för dig vad du måste göra, hur du måste andas och när du måste ta i extra mycket för att hjälpa till.


Mitt underliv brann av tusen miljarder nålar och känslan av att spricka var konstant. Barnmorskan droppade varmt vatten över mitt underliv och det kändes skönt första gången men inte andra. Tredje gången hade vattnet hunnit svalna och då var det återigen skönt – nu var huvudet nästan halvvägs ute och jag fick känna det ludna huvudet med min hand..


”När huvudet är ute så hjälper jag till att dra ut kroppen i din nästa krystvärk”, sa barnmorskan. Jag hade nu legat med krystvärkar i ungefär 2 timmar och var helt i min bubbla. Jag brottades med en tanke ”det gör sjukt ont att ta i med full kraft i krystvärkarna och att känna huvudet töja ut mitt underliv, å andra sidan, smärtan blir inte lika långvarig om jag tar i ordentligt nu och får ut ungen”. Jag tog i! Jag tog i och upplevelse är att barnmorskan bände ut barnet ur min kropp, jag skrek rakt ut. Känslan går inte att beskriva, smärtan var bortom allt jag någonsin kunnat föreställa mig, faktum är att jag inte ens kan föreställa mig den idag trots att jag varit med om den. Jag tror att jag fortsatte att skrika några sekunder efter att bebisen var ute och att jag liksom ”vaknade till liv” av frågan ”kan jag lägga bebisen på ditt bröst?”. ”Ja” svarade jag omtöcknad. Den mest intensiva smärtan var förstås över i och med att bebisen kom ut, nu kändes det köttigt och brändes i underlivet som fortfarande låg uppfläkt i gynposition.


Pyret skrek för full hals där hon låg på mitt bröst och jag tittade på det röda lilla ansiktet. ”Stora fötter”, sa barnmorskan och jag log åt minnet av mina söndersparkade högra revben. Barnmorskan verkade bekymrad och en stor påse med blod placerades på bordet bredvid mig, det var det som runnit ut i bunken under mig. Hon tryckte på min mage gång på gång och verkade lite stressad men jag var lugn. Lugn, trött och ”borta”.


”Nu får du koncentrera dig och krysta när jag säger till, det är viktigt” hörde jag henne säga och medan hon tryckte ner sin hand hårt i min mage krystade jag återigen och ut kom moderkakan. Kort senare var vi alla nerblodade. Fråga mig inte hur det gick till men inte bara barnmorskan var nerblodad, utan sambons ryggtavla var nerblodad och det skvätte upp i både mitt och Pyrets ansikte. Hur kom blodet ända dit upp undrar jag än idag? Jag blödde mycket och hon frågade om jag var lättblödande och det hade jag ju definitivt varit under graviditeten (näsblod ca 15ggr/v). Hon tog hjälp av en kollega och de sa att jag behövde sys. Bedövningssprayen skulle svida sa dem men sprutan i underlivet skulle jag sedan inte känna. Jag grät. Efter ett tag fick sambon ta av sig sin t-shirt och ta Pyret till sig. Jag grät hulkandes och det kändes som om de bara ville mig ont. Varför kunde de inte låta mig vara? Mitt underliv kändes som ett köttigt, trasigt stycke – som en sån där svullen babianrumpa ni vet? Och där satt dem och sydde mitt i allt elände. Under en hel timme syddes jag efteråt, det var inte jättemånga stygn, runt 8 st tror jag men barnmorskan hade svårt att hitta varifrån jag blödde så det tog tid. Gång på gång sa hon ”nu är det sista stygnet” men varje gång fortsatte blodet att sippra och hon fick fortsätta leta efter källan till blödningen…  Jag och Pyret grät ikapp.


(Tiden precis efteråt och på BB kommer senare).

Av Karin - 31 maj 2014 15:58

Det är inte meningen att hålla er på halster med del 3 i min förlossningsberättelse. Det beror på att jag har varit dålig.

Fick huvudvärk som liksom pulserade i tinningen när jag rörde mig i onsdags, i torsdags blev det sämre och under natten till fredagen var jag matt, svag och det svartnade framför ögonen när jag bar Pyret till vår amningsplats. Jag bestämde mig då för att ringa till vårdcentralen så fort de öppnat.

Sagt och gjort och bm tyckte att det var fog för en akut läkartid samma dag. Läkaren tyckte att jag var blek, tog blodtryck, sänka, urintest med mera. Lite feber hade jag och lite lågt blodtryck men det förklarade inte mitt mående. Hon trodde istället att min kropp var utmattad av allt ammande (vilket skrämde mig), tyckte att jag gått ner för fort i vikt också och jag har inte ens promenerat - bara suttit och ammat. Pyret har ökat mycket och snabbt i vikt och det har tagit av mig. Hon beodrade mer vätska, mer mat och mer vila. Jag drack runt 4 liter igår och idag mår jag bättre men det finns en antydan till pulserande huvudvärk och yrsel.

Det hela fick mig att fundera en vända till på om sambon borde ge ersättning en gång på natten för att avlasta mig. Vårt lilla Pyre äter med 2 timmars mellanrum dygnet runt och ibland är hon svår att natta om, vilket betyder lååånga och många vakentimmar nattetid. Jag är som ni vet rädd för att överbelasta min kropp och bli sjuk(-are). Men jag är inte helt redo att ge upp hel-amningen heller... Får se hur jag gör!

3e delen kommer inom kort!

Av Karin - 29 maj 2014 19:09

Förlossningsberättelse del 2 (del 1 i tidigare inlägg)


Vi avvaktade mina egna värkar och jag hade ätit pannkakor med glass under tiden. Klockan var nu runt 14 och dryga timmen hade gått sedan hinnorna spräcktes. Jag hade värkar men de var inte verkbara och man bestämde i samråd med läkare att jag skulle få värkstimulerande dropp. Vad jag inte visste var att detta skulle visa sig vara början på en helvetisk smärta..


Man satte in droppen och ställde den på lägsta dos. Jag minns att det var 20 men jag vet inte i vilken enhet det mäts. Löjligt snabbt efter att dropparna börjat droppa in i min arm började värkarna tillta i kraft. Det gjorde mer och mer ont och vilan som man bör få mellan värkarna krympte alltmer. Minnet från den här tiden är rätt luddig men jag minns att det kom in barnmorskor och frågade mig hur jag mådde med tätare mellanrum och jag berättade att det gjorde ont. Smärtan ökade och var konstant. Förutom den konstanta smärtan kom topparna av smärta som verkligen satte konsten att andas och fokusera på prov. Jag höll koll på ctg:n och såg att Pyrets hjärtljud låg runt 180 slag/min. Jag hade fått veta att normalt är mellan 110-160 och frågade därför barnmorskan om det var okej. Såhär i efterhand förstår jag att detta var en av anledningarna till att besöken hos mig blev allt tätare under den här perioden men där och då var allt rätt dimmigt. Barnmorskan besvarade min fundering med ”du behöver inte oroa dig, jag håller koll på hjärtljuden”, samtidigt som hon diskret vinklade bort skärmen från min synvinkel.


Kort senare frågade en annan barnmorska mig om smärtlindring och jag hänvisade till vår förlossningsplan – jag skulle få epidural i ett tidigt skede för att inte tröttas ut i onödan av smärta. Hon tackade för att jag informerade henne om detta, i allt kaos som rådde på förlossningen dessa dagar kunde personalen omöjligt vara ordentligt pålästa..


Barnmorskan kom in kort därefter och sa att vi hade tur. En narkosläkare skulle snart komma upp. Jag hade fruktansvärt ont, särskilt på en punkt på vänster sida. Vi förberedde för epidural. Jag var inte alls nervös över att få varken spruta eller slang in i ryggen, utan såg fram emot att bli befriad från den helvetiska smärtan. Det kunde omöjligt göra ondare än den smärtan jag redan kände, det var jag övertygad om.


Två kvinnor kom in, narkosläkaren och en elev, detta trots att det stod ”inga elever eller studenter” i vår förlossningsplan.  Jag blev instruerad att sitta på sängen och kuta med ryggen så mycket jag bara kunde, den stora magen stod ut som en stor badboll under hakan på mig. Värkarna kom tätt. Jag blev tvättad och frågade oroligt vad jag gör om jag får en värk mitt i nålstickandet. Vi skulle försöka tajma det men om jag får en värk mitt i så måste vi rida ut den stormen utan att jag rör på mig, förklarade barnmorskan. Narkosläkaren räknade mina kotor och jag satt hopsjunken och kutad med händerna på sambons händer. Vi inväntade en kraftig värk och precis i samma sekund som den började avta hörde jag ”det sticker till nu”. Varken sprutan med bedövning eller epiduralen var några som helst problem i sammanhanget, jag kan inte minnas att det ens kändes. Epiduralen var satt och jag fick lägga mig på vänster sida i sängen. Några kraftiga värkar till skulle jag nog få men därefter skulle jag börja känna skillnad. Jag kände hur kroppen började slappna av och det var otroligt skönt..


Just innan epiduralen eller just efter, minnet sviker mig, konstaterade man att man behövde sätta ut det värkstimulerande droppet. Jag hade fått en väldigt låg dos men detta till trots hade jag fått för kraftiga och för täta värkar och dessutom hade bebisen reagerat negativt på droppet. Hjärtljuden var på en nivå som inte var bra, precis så som jag hade misstänkt mitt i all smärta. Vi skulle avvakta igen.. Jag var fortfarande bara öppen 4 cm, som många timmar tidigare, trots intensiva värkar.


Pajen som jag hade fått in på rummet stod orörd och fick bytas ut mot dagens andra portion pannkakor. Klockan var nu gissningsvis runt 17-18 och jag började känna mig uppgiven. Min kropp fungerade ju inte alls. Jag började lägga ihop allt möjligt och frågade en barnmorska om det kunde vara så att min kropp faktiskt inte trodde sig orka med en förlossning och därför helt enkelt inte startade en sådan (utan gick över 16 dagar). Jag förklarade för henne att det hade tagit 2 år för oss att bli gravida och att man hade förklarat detta genom att ”skylla på” min kommande krasch, min kropp hade alltså inte orkat bli gravid. Nu när jag låg där, 16 dagar över tiden och min kropp inte heller verkade vilja föda blev jag orolig över att den faktiskt inte orkade och att vi istället tvingade den (vilket i så fall skulle göra mig sjuk efteråt). Barnmorskan förstod att hon nog inte var rätt person för dessa funderingar, lämnade rummet och in kom istället min favoritläkare. Hon var väl insatt i min problematik och det kändes himla skönt att få bolla med henne.


Läkaren förstod mina tankar men förklarade att det inte fungerar så. Hon berättade att det såg bekymmersamt ut. Mina egna värkar fungerade inte och varken jag eller bebisen klarade av det värkstimulerande droppet. Det fanns inget de kunde göra. Hon berättade vidare att procenten för snitt bland oss ”överburna” kvinnor är högre än för kvinnor som föder i normal tid. Detta beror på att det finns någon typ av ”värkstörning” hos oss som behöver bli igångsatta och reagerar man dessutom negativt på den medicinska hjälp som finns att få så ser det dystert ut..


Jag behövde en plan för att ha något att förhålla mig- och personalen till och hon hjälpte mig att styra upp en sådan som skrevs in i min journal. Jag skulle bli uppkollad med tätare mellanrum och det skulle alltid ha hänt något positivt (mer öppnad eller bebis längre ner etc). Vid 21 skulle något konkret ha hänt för att man skulle fortsätta och vid midnatt skulle jag vara ca 8 cm öppen annars skulle det bli snitt. Hon förtydligade att de inte var ute efter att utsätta mig för mer än min kropp skulle klara av. Jag blev lite ledsen av att höra att hon var på väg att sluta för dagen, jag hade velat ha henne kvar med mig genom hela förlossningen.


Strax efter att läkaren hade gått återkom den fruktansvärda smärtan på vänster sida, precis som innan epiduralen. Jag kunde inte heller stå längre, mina ben bar mig inte och jag kved av smärtan. Det var en specifik punkt på vänster sida som gjorde ont, så ont att jag liksom ville klösa ut den med mina fingrar. Barnmorskan blev oroad över att jag inte längre kunde stå och över min knepiga smärta och kontaktade narkosläkaren igen. Denna gång en ung man med längre hår från Ryssland som kom in till mig. Han gjorde undersökning med hjälp av kalla blöta bomullstussar och frågade om jag kände kylan lika mycket på olika delar av kroppen. När jag yrade av smärta sa han ”nu måste du fokusera, det här är viktigt”. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag kanske höll på att bli förlamad och samlade mig för att svara på hans frågor. Jag hörde att han ifrågasatte varför den tidigare narkosläkaren hade satt epiduralen så grunt in i ryggen, jag har för mig att jag hörde siffran 4cm men det kan vara helt åt skogen fel. Vi skulle först försöka sätta om den slangen som redan satt in i ryggen och om det inte hjälpte var han tvungen att göra om hela proceduren. Efter minuter spred sig den där avslappnade känslan igen…


Nu var det dags för klockan 21-undersökningen. Barnmorskan som genomförde den sa ”här har det hänt grejer” och jag förväntade mig att jag skulle ha öppnats lite mer. Istället fick jag veta att jag fortfarande bara var 4 cm öppen, precis som 8 timmar tidigare –trots timmar av intensiva och smärtsamma värkar.


”Jag vet inte om jag orkar mer”, sa jag till min sambo när hon lämnat rummet…

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se