Senaste inläggen

Av Karin - 26 februari 2014 10:40

Igår var vi hos bm för rutinkontroll. Alla värden såg bra ut. Pyret låg med huvudet nedåt - det kändes extra pirrigt, även att hon säkert vänder sig om flera gånger innan det är dags.

Blodtryck; 110/65
Pyrets hjärtslag; 140/min
Magmått; 31 (troligen en Pyre-rumpa som putade ut)
Viktuppgång; totalt 14kg (stilla sedan 4 veckor)

Jag sitter nu på min arbetsträning. Jag är helt färdig. Mina vakennätter gör slut på mig. Jag kissar ungefär varannan timme även nattetid och somnar förstås inte om på en gång, kattjäveln vaknar och vill klampa runt på mig och alla ställningar är o-sköna. Vid vissa tider vaknar Pyret och som hon bökar - hon vänder ut- och in på hela min mage! Det märks att det börjar bli trångt..

Jag har sänkt ribban ytterligare nu under arbetsträningen. Jag har som mål att ta mig hit varje dag, jag behöver inte stanna i 2 timmar och jag behöver inte heller göra mina uppgifter.

Första 2 veckorna av aktivitetshöjning är tuffast oavsett och med tanke på mitt höggravida läge, sömnlösa nätter, plus måste-aktiviteter som t.ex bm vid sidan om gäller det att dra ner på tempot ytterligare. Känns helt absurt men det är så det är!

Jag är i alla fall här, på en arbetsplats efter lång tids sjukdom. Heja mig!

Av Karin - 24 februari 2014 12:54

I helgen kom bakslaget efter första arbetsträningsveckan. Trött i fredagskväll, tröttare i lördags och skitdålig i söndags. Sådär förlamande trött, svag och matt. Den där febersjuka känslan i kroppen. Suset i öronen. Lästa ord som inte förstås och irritation över att behöva spilla energi på att återupprepa sagda ord när någon inte hörde. Den totalt tömda känslan.

För övrigt önskar jag att det fanns ett bättre ord än trött, så många friska människor tror sig förstå vad jag pratar om. Trött är en term som alla känner till, har en relation till och tror sig kunna förstå. Det är irriterande för mig. Ingen frisk människa kan förstå den trötthet som lamslår vid ett bakslag. Ingen frisk människa kan förstå hur hårt det känns att falla flera nivåer efter att ha fått snudda vid vanligt liv. Ingen frisk människas goda råd är vad jag behöver.

Utan förståelse, utan kunskap och egen erfarenhet är goda råd meningslösa, ofta till och med förödande för mitt tillfrisknande. Det räcker med att lyssna på det jag säger, att möta mig där jag är, det räcker med att bekräfta mig där jag står.

Jag har kommit så pass långt att jag oftast själv vet vad jag behöver, visa hellre din omtanke och låna mig dit öra om jag behöver. Låt mig få gnälla, vara pessimistisk och inte längre tro att jag kommer att klara det jag har företagit mig. Ibland behöver Stark få ge sig själv det utrymmet, få yppa orden om att andra vägar än att nå målet är bra nog. Få säga högt att jag kanske inte klarar det, jag kanske måste stanna hemma och vila. Uppmana mig inte att tänka positivt, möt mig med bekräftande meningar "ja det kanske du behöver, du får känna efter imorgon". Du har inga andra svar på gåtorna i mitt liv. Du vet inte mer om min sjukdom än jag själv.

För att krångla till allt så tvärvänder jag nu. Det är så förbannat svårt att veta när nog är nog under arbetsträningen. Jag förstår att jag kommer att vara trött men HUR trött är acceptabelt mycket och hur trött är vanskligt?

När klättrar jag över en tröskel och när gräver jag min grop djupare?

Rädd för att fortsätta för långt, att trampa vidare i gamla fotspår och nöta stegen mer än friskt. Samtidigt behöver jag prova för att komma framåt. Riskera bakslag för att vinna. Ödmjukt se på mig själv vid bakslag, se bakåt och dra lärdom, få må dåligt, vila och komma igen.

Det är en tuff resa. Bortom något du kan förstå.

Oavsett uppgång eller fall.
Möt mig.



(Bild från Google)

Av Karin - 21 februari 2014 11:29

Nu sitter jag på ett arbete, efter 13 månaders sjukskrivning arbetstränar jag. Höggravid. Den här veckan har jag gjort 4 dagar (×2timmar, förutom en dag när jag bara orkade 1 timme). Känner lite mer tilltro till att klara 25% men ser samtidigt hur skört det är. Under veckorna som kommer är det föräldrautbildning, ökade besök hos bm, förlossningskurs och möte ang förlossningsmetod med läkare. Den här veckan har jag inte gjort något utöver arbetsträningen och jag har sovit ett par timmar efter varje dag ändå.

Jag tvivlar på att jag kommer att klara 25% när aktiviteterna runt om ökar men det återstår att se. Det känns inte längre som att det är det allra viktigaste, det är känslan av att vara på en positiv arbetsplats, i en grupp med god stämning. På den punkten var jag riktigt bränd och jag suger i mig den känslan nu. Det meningsfulla i att få tillhöra ett bra arbetslag, att slippa gå till jobbet med magont och difusa obehagskänslor, att istället få längta efter att träffa kollegorna igen nästa dag - det är fantastiskt! Jag inser hur dåligt jag mådde på mitt förra jobb nu när jag känner skillnaden. Jag har redan börjat fantisera om att få bjuda hem mina nya kollegor på bebisfika när Pyret har anlänt, också en härlig känsla!

Jag har varit lite dålig på att svara på era kommentarer, orken räcker inte riktigt till. Men ni ska veta att jag blir glad i hjärtat för varenda ett! Tack!

Såg också att det är fler och fler som följer min blogg och jag undrar vilka ni är? Varför följer du min resa? Jag är nyfiken på vilka alla hundratals personer är och hur ni hittade hit till mig :)

Av Karin - 19 februari 2014 13:39

Inatt var det nära att jag uppdaterade bloggen med ett inte så positivt inlägg. Jag har börjat sova riktigt dåligt - det är förstås alltid jobbigt men riktigt vanskligt i min situation.

Jag började igår min arbetsträning och det tar alla mina krafter, att dessutom tampas med gravidkrämpor och bära runt på 15 extra kg med en ordentligt försvagad kropp är tufft. Till det tillkommer nu alltså sömnproblem. Trycket över lungorna och bröstet gör det svårt, eller omöjligt att ligga på rygg och det onda i att ligga på sida lämnar inga alternativ. Blev så sjukt frustrerad och uppgiven inatt att jag var gråtfärdig. Fullkomligt dränerad på energi och en vilja att få chansen att arbetsträna gjorde mig fruktansvärt frustrerad över det otympliga, tunga, onda och sömnlösa tillståndet.

Jag förstår att det är en rejäl extra svårighet att börja en arbetsträning när man samtidigt är höggravid. Jag behöver vara ännu mer ödmjuk inför mig själv och mina (sämre) förutsättningar men det är ändå frustrerande att vilja men inte riktigt kunna (den där maktlösheten har jag brottats med i 13 månader redan).

Hur som helst. Vecka 31 idag. Jag vet att det tickar närmare men inatt kändes det som att förlossningen är en evighet bort. Typ 10 veckor känns ohanterbart länge med tanke på min nuvarande situation. Urk vad tufft!

Det är inte bara sömnlösheten.. Drömmarna som slår till när jag väl sover är bortom all sans. Här om natten körde jag låångsamt på slingriga serpentinvägar med en sambo som var på väg att föda. Hans mamma satt i baksätet och sa att han "håller på att öppna sig". Vart då?, undrade jag förbryllat. "I analen förstås" blev svaret. Så ja.. min J var alltså på väg att föda vårt barn via analöppningen men innan det kunde ske var jag tvungen att vandra genom Australien och gömma mig för ilskna elefanter. När jag till slut fick tag på honom igen hade han redan fött vårt barn - kanske var det lika bra att jag missade just den sekvensen...

På tal om förlossning.. Igår föddes min bästa väns bebis. En underbart vacker liten tjej, mitt hjärta exploderade när jag såg bilden på den lilla humlan. Hon föddes ett par veckor innan bf och jag klamrar mig fast vid den tanken, i alla fall just nu. Kanske är det "bara" 7-8 veckor kvar...

Det är helt absurt vad länge man är gravid. Nu tampas jag ju med både det ena och andra samtidigt men jag kan inte påstå att det är något jag ser fram emot att gå igenom igen. Jag antar att den känslan försvinner, precis som att många kvinnor glömmer smärtan vid en förlossning och uttrycker att de aldrig ska göra det igen..

Ang min magbild nedan.. Jag tänker på en öltjock gubbe iklädd speedos på en soldränkt strand någonstans i Asien.. Men noop it's me!

Av Karin - 17 februari 2014 16:48

Samtalet med barnmorskan ledde ganska snabbt till att hon istället rekommenderade mig, eller snarare krävde av mig att jag skulle ringa specialistmödravården. Det gjorde mig förstås nervös men samtidigt hade jag väldigt ont. Jag ringde och hamnade först fel, sekreteraren som svarade ropade "det är en tjej här som verkar ha väldigt ont, kan någon ta det?". En barnmorska tog över luren och vid det är laget hade jag både riktigt ont och var orolig över ståhejet så jag snyftade i luren. Hon tyckte i alla fall att jag skulle ta mig in direkt så jag satte mig i en taxi och underrättade sambon som var på utflykt med jobbet.

Väl där fick jag hjälp på en gång. Urinprovet var bra och blodtrycket fortsatt lågt (men bra). Då sa bm att hon inte visste vad mer hon kunde göra och att en läkare skulle komma till mig. Jag hade ont i vänster sida mot ryggen, en bit ovanför bäckenet. Jag mådde illa (kanske av nervositet?) och hade mycket menssmärtor i magen. Jag vilade ibland hängandes över två stolar för att det onda var lättare att hantera då, vankade av och an. Tankar på om detta var förvärkar susade förbi, tankar på infektion eller om något kommit i kläm likaså. Något var det i alla fall, det var jag säker på.

Läkaren ställde lite frågor. Dels ang att jag hade varit där tidigare (då när jag tog laxeringsmedel som startade sammandragningar) och hon frågade en del om min nuvarande situation som jag svarade på. Hon uteslöt gallstensanfall för stunden eftersom att det ofast är blod i urinet. Hon uteslöt också att njuren och urinblåsan kommit i kläm för stunden. Hon sa att de är undersökningar som man gör först om problemet pågått i ett par dagar.

Hon kollade livmodertappen som fortfarande var 4cm och sluten och efter de tyckte hon att vi skulle avvakta. Jag gick därifrån, hade fortsatt ont men inte lika akutont som tidigare. Sambon hämtade mig och vi åkte hem. Läkaren hade ordinerat mig vila och med en värktablett lyckades jag somna bort ett tag.

Nu känns det sådär konstigt. Vad hände egentligen? Trodde dem att det var psykosocialt alltsammans när de frågade om arbetsträning och sjukskrivning? Jag känner mig lite dum faktiskt. Som att jag har förbrukat en gång av få gånger på klippkortet dit, till ingen nytta. Samtidigt blir jag arg - jag hade så ont att jag vaknade med ett ryck i sömnen och att jag sedan grät, ska man inte få åka in då?

Knäppt nog önskar jag att de hade hittat någon anleding till smärtan. Nu ser det väl bara ut som att jag är en nojig patient som inte behöver tas på allvar, en sån med "psykiska problem" som vill komma dit utan orsak. Jobbig känsla, för jag tycker inte att det ska vara så. Jag tycker verkligen att man ska få komma in när man har ont eller är orolig, oavsett om man är sjukskriven eller inte. Nu känns allt bara pinsamt, som att dem nog tillskrev min smärta andra orsaker än verklig smärta.

Av Karin - 17 februari 2014 10:46

Aj så in i helvete vad jag har ont. Det började inatt. Högg till i vänster sida, bak mot ryggen så pass att jag vaknade. Låg vaken i timmar och vred på mig, kved och försökte hitta en ställning bättre än alla o-bra ställningar. Det gör så jäkla ont. När jag går, sitter, ligger och det strålar. Det är högre upp än bäckenet. Jäkligt intensiv molande strålande ihärdig smärta. Tappar andan av den. Jag väntar på telefontid i detta nu. Hjälp vad kan det vara som gör så jäkla ont? Jag har känt Pyret så jag är inte så orolig för henne.

Av Karin - 13 februari 2014 19:56

Det blev inte riktigt så bra som jag hade förhoppningar om. Jag blev inte alls lättad som jag hade hoppats på och jag fick inga objektiva svar. Det var inte fruktansvärt heller. Men inslag av den där oförståelsen som är jobbig. Inslag av att någon annan tror sig veta bättre om mig än jag själv. Och att gå därifrån med en till ångest, utöver den som gjorde att jag sökte mig dit från första början. Träffen med aurorabarnmorskan var inte lyckad, helt enkelt.

Jag hade hoppats att vi kunde diskutera de alternativ som finns, för- och nackdelar med respektive förlossningsmetod. Så var det inte. Istället fick jag veta att "vaginal förlossning är bäst för både kvinna och barn". Så är det tydligen. För ALLA, i ALLA situationer. Trångsynt. Gammeldags. Och o-individuellt tycker jag. Inte heller kunde hon argumentera för sin sak, utan det bara är så. "Det finns risker med snitt", sa hon och la sedan lite tystare till "det finns det förstås med vaginal också".

Som tur är så avgör inte hon. Jag har fått en tid till läkare i början av mars för att prata vidare om detta.

Jag inser med besvikelse att min önskan inte kommer att uppfyllas. Min önskan om att utifrån min situation kunna föra en öppen dialog kring vilken metod som är bäst för mig, mitt barn och vår familj. De kommer att försöka få mig att föda vaginalt och för att få snitt måste jag tjata, böna och bedja. Jag önskar att det vore annorlunda.

Jag önskar att de kunde se till mig som individ, till mina upplevelser, min fysiska och psykiska kapacitet. Jag önskar att de kunde se och höra vad jag har att säga utifrån 13 tuffa månader och hur dessa månader påverkat min inställning och min rädsla för att föda vaginalt. Jag önskar att de sedan utifrån de, tillsammans med mig och min sambo kunde vara öppna för att snitt kanske vore det absolut bästa sett till mig och min bebis.

Jag önskar att de inte hade lämnat mig med en ny oro - den om att välja en metod som är sämre för mig och mitt barn. Känslan av att vara sämre, välja ett sämre alternativ.

Jag önskar att 2000-talet hade klivit in på förlossningsavdelningen och i sann feministisk (humanistiskt mänsklig) anda givit kvinnor rätten att själva få bestämma över sina kroppar.

Mina tankar (och argument för snitt);
- Oro för att bli rejält utmattad av ansträngningen vid vaginal förlossning,
- Oro för att därmed inte räcka till dagarna efter förlossningen,
- Oro för att den utmattningen ska öka risken för förlossningsdepression
- Oro för att jag i förlossningssituationen inte ska kunna begränsa mig eller känna stöd från barnmorskorna att avbryta (tidigare än för de flesta andra)
- Oro för tiden inför förlossningen, okontrollen med att inte veta när och hur. Inte kunna "planera" min aktivitetsnivå den veckan som jag vet att jag ska föda och därför riskera att vara trött redan när förlossningen startar
- Oro att känslan av noll tillit till min fysiska kapacitet och oro för att genomföra en vaginal förlossning kommer göra att det låser sig och att jag blir stressad vid en "påtvingad vaginal förlossning".
- En övetygelse om att vaginal förlossning, i den situation som jag nu befinner mig i, vore en ökad risk på flera plan för mig, min bebis och min partner. För oss som familj.

//Besviken

(v 29+1)

Av Karin - 12 februari 2014 08:56

Det är faktiskt helt otroligt. Trots att jag hade tänkt tanken att vecka 30 är "på riktigt", fick jag en översköljande känsla av allvar när jag bläddrade igenom informatioen om v 30. Wow vecka 30! Nu är det typ nedräkning..

1/4 kvar, jag har alltså klarat av 3/4. Helt otroligt.

Nu ökar Pyret snabbt i vikt (det gör sannolikt hennes mamma också - hmm). Ungefär 1.5kg bebis och ca 40cm lång bökar i min mage. Kisspauserna på nätterna har tyvärr ökat, mellan 3-4 ggr är normalt nu. Sömnen är halvdan, svårt att hitta bekväm ställning. Ryggen gör ont. Hemorrojderna vägrar ge med sig trots medicin. Näsblodet forsar mellan 10-15ggr per vecka. Jag har fått väldigt tjock hår som jag typ inte behöver tvätta - det blir aldrig fett. Vätska i benen. Krypningar och kramper på nätterna. Andfådd. Uppstötningar.

Och ändå. Helt fantastiskt! Vi längtar lilla hjärtat.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards