Det är så mycket jag drömmer om. Längtar efter. Både stort och smått. Mycket som är vardag för er andra. Sådant man tar för givet när man är frisk, till och med ogillar att göra när man inte vet hur det känns att inte kunna. Friheten att vara frisk. Att kunna välja.

Jag längtar efter att ligga på bryggan vid stugan och titta ner i vattnet. Att höra skrattet på håll. Längtar efter att strosa på stan, hålla hand och äta glass en sommardag. Jag längtar efter att grilla. Att kunna svara naturligt på frågan "läget?" på stan. Att jogga. Att kunna ta en danskurs. Eller välja att hoppa över. Jag längtar efter att spontant kunna träffa vänner. Prata, umgås och dricka ett glas vin en fredag efter jobbet. Att vandra hemåt med dig och skrattet kvar i hjärtat. Längtar efter att städa, att orka vända ut- och in på lägenheten och göra allt rent. Jag längtar efter att kunna överraska sambon med något jag köpt eller förberett.

Jag längtar efter att känna energi. Att orka. Jag längtar efter att piffa till mig, gå på fotvård och fixa håret. Känna mig snygg. I form. Jag längtar efter dagen när jag drar ner luft i mina lungor och tänker att jag är frisk. Att vi klarade det. Du och jag. Jag längtar efter bröllop, att bli vi på riktigt. Att orka visa min kärlek mer än i ord. Jag längtar efter att känna styrka i kroppen. Kunna arbeta upp en kondition. Le åt livet. Gå på bio en tisdag. Arbeta lagom på ett jobb jag gillar. Och vara nöjd. Köpa färska jordgubbar och nybakta frallor en lördagmorgon.

Jag längtar efter livet. Så som jag tänker leva det härdanefter.

Men innan jag kommer hinna göra det, kliver vi in i en ny epok i livet. Jag kommer inte kunna ge tillbaka lite av den tid vi blivit bestulna på och den kärlek jag så tålmodigt har fått men inte alltid kunnat ge. Jag kommer inte kunna ge mig själv allt det jag förtjänade redan innan men aldrig gav.

Ni vet min längtan efter vår dotter. Vår kamp för att få henne, det är inte henne det här handlar om.

Det handlar om en lång tid i en krävande sjukdom, där varken riktning eller hopp alltid fanns. Det handlar om att jag till slut, efter en hård och orättvis kamp vann slaget om livet. Jag har odlat vingar och börjar bli redo att provflyga dem men innan jag hinner ta sats föds ett nytt liv att anpassa oss efter. Det jag önskar att jag hade hunnit uppleva går om intet, något annat helt fantastiskt kommer att ligga framför oss istället men det är inte de det här handlar om.

Det här handlar om mig.

Och jag förväntar mig inte att ni ska förstå men jag hoppas att ni inte heller missförstår.

Jippi äntligen 2-siffrigt till bf, 99 dagar. Tänk att det var 280 dagar från början.

Vet ni vad som ofta kommer över mig nuförtiden? En lycka över de där positiva graviditetstestet. Det låter kanske konstigt att jag är glad över det nu. Men det är surrealistiskt att det strecket på en sticka i mitten av augusti nu är en bökande bebis i min mage. Att det strecket nu har 70% chans att överleva om hon föddes. Att vi lyckades tajma alla biologiska krångligheter efter 2 år och att det blev en bebis utav ett streck...

Det slår mig också att hon inte alltid kommer att bo i min mage. Också väldigt självklart men ändå något som då och då kommer över mig. Att jag inte alltid ska känna hennes buffar inifrån, att min kropp en dag bara blir min igen. Det slår mig att kvinna och foster får leva i symbios under väldigt lång tid och vilket ynnest det är, trots krämpor, att få dela sitt barns tillkomst och utveckling inifrån. Att få ge liv varje dag åt den människa som växer inuti mig.

Jag är medveten om att det inte är alla förunnat. Inte ens alla som vill, längtar, hoppas och önskar och det gör mig extra tacksam just idag. Att jag får uppleva dig Pyret, varje dag på din resa från ett streck på en sticka och framåt. Det är magiskt.

Vi boar för fullt..
Bild på Pyrets vagga och spjälsäng nedan. Barnvagn med tillbehör är beställd och likaså bilbarnstol (båda från Holland). Ett babynest är ett syprojekt som min sambo tagit till sig, därefter är det bara småkrafs kvar; sängkläder, lite kläder, blöjor och liknande.

Målningen gör sig tyvärr inte så bra på fotot, ansiktet som är tecknat i blyerts ser platt och livlöst ut men i övrigt syns det ju att den är färgglad ;)

Jag skrattade igår åt allt jag behöver göra vid sänggående som beror på graviditeten. Jag vet att jag skrev ett "gnälligt" inlägg för några dagar sedan men detta vill jag ändå ha kvar och minnas..

Jag hinner alltid bli hungrig och behöver ta en sen kvällsmacka eller fil, förhoppningen är att inte behöva gå upp hungrig på natten. Detta klurar till gaviscon-tagandet eftersom att den ska tas 30 min efter matintag. Den är till för att stoppa uppstötningar. I detta läge tänker jag alltid efter om det är dags att ta järnmedicin denna kväll, om det är dags så ska jag ändå inte ta gaviscon. Jag tar några droppar laxeringsmedel och hoppas på att få bajsa dagen efter. På vägen till badrummet tar jag en klick xyloproct på fingret och ett stolpiller i handen. I badrummet stoppar jag upp dessa där de hör hemma... I sovrummet knölar jag sedan på mig mina stödstrumpor för att slippa värken av vätska i benen. Jag banar också väg för mina nattliga kisspausser och lägger papper på nattygsbordet till eventuellt (och högst sannolikt) näsblodande. När jag har lagt mig bunkrar jag upp under armarna och hoppas på att somna innan de börjar göra ont.

Jag känner mig inte tyngd av krämporna faktiskt. Det var värre när bäckenet gjorde konstant ont. Dessutom känner jag henne så ofta nu. Oj vad hon bökar, min mage petar ut åt alla möjliga håll. Lilla fina vilding vad vi längtar efter Dig <3

Avslutar med en näsblodsbild..
V 26 (25+4)

Det här inlägget lämpar sig dåligt om du är känslig för detaljer om intima åkommor.

Jag har sällan beklagat mig över min mage i bloggen. Vilket är väldigt märkligt. Den förtjänar verkligen att nämnas och gnällas över, många gånger om. Jag har alltid varit trög (magmässigt alltså), året innan min krasch var det sämre än vanligt och jag skulle senare få veta att det berodde på någon substans som utsöndrades- eller inte utsöndrades i tarmarna vid långvarig stress. En tid efter min krasch började jag på akupunktur och akupunktören sa att han fick starka signaler från min mage. Akupunkturen hjälpte mig faktiskt och under några veckor var hela bajseriet i de närmsta en fröjd. Jag började med "medicin", som jag ogärna kallar för medicin eftersom att jag blev sjukare av den än innan. En av de 27 biverkningar som medicinen gav mig var förstoppning. Jag fick medicin mot de som medicinen orsakat och av den mådde jag hemskt illa. En tid senare blev jag gravid (halleluja), hör och häpna om tarmarna återigen och än mer än tidigare tackade för sig. Denna gång med ett nytt uttryck. Smärta. Jag kvider, slutar andas och ibland skriker till av smärtan som toabesöken ger. Antagligen luftfickor, dessutom trångt i magen nu när platsen behövs åt mer än bara bajs. Så att säga. 

Min underlätta-toabesöken-lista;

- Kiwi

- Råa morötter

- Mörkt bröd med fröer

- Musli

- Katrinplommonjuice

- Frukt (dock inte banan)

- Grönsaker 

- Olivolja i lite av varje

- Vatten

- Promenad

- Messmör

Dessa bajsproblem har kommit med mer än smärta som följd; hemorrojder och sprickor. Aj för det också och trots att det egentligen inte är konstigare än någon annan fysisk åkomma tar det emot att prata om problemen på det ständigt fullproppade apoteket...

Utöver bajsproblemen finns det en hel del annat, som alla gravida kvinnor liksom missat att berätta för mig. När jag i mitt stilla sinne trodde att 9 månader utan mens var en befrielse skulle jag istället få lära mig att "gravida flytningar" får en att längta efter mens. Mens som, i alla fall för min del, kom regelbundet och var över på en vecka, framstår i jämförelse som en rätt behaglig tillvaro. Istället blöta, rikliga flytningar som lyckas leta sig ner på benen, trots trosskydd. Passar här på att slänga in ett tips; om du är orolig för att dina rikliga flytningar (Yes, I´ve been there), lägg i en binda i trosan, om bindan blir blöt och tung är det läge att ringa bm eller förlossning - då kan det vara fostervatten som läcker. Om inte, ja då har du välsignats med riklig gravidflytning. Grattis!

Uppstötningar. Nu börjar det bli trångt om utrymme i magen och det betyder att magsäcken (och dess innehåll) pressas uppåt. Det resulterar i uppstötningar. För min del bubblor som jag kan känna hela vägen upp och som jag sedan andas mig igenom för att slippa få som en kräkning i munnen. Urk. Det betyder vidare att jag inte kan ligga på sida, varken höger- eller vänster för då åker maginnehållet som en jojjo. Jag kan förstås inte heller ligga på mage. Jag måste helt enkelt ligga på rygg, hela tiden. Jag har börjat med gavicon, som bortsett från att det är som att dricka body lotion både till smak och konsistens funkar riktigt bra. Den som många andra mediciner har dock ett minus (förutom den otäcka innhållsförteckningen), den minskar effekten av järnmedicin. Järnmedicinen i sig ger mig uppstötningar och jag hade mer än gärna släckt den biverkningen med uppstötningsmedlet men si det gick inte för sig, för då uteblir järneffekten. Hej å hå.

Som om uppstötningar och att endast kunna ligga på rygg inte räcker som sovbegränsningar lägger jag även till stickningar i benen. De är svullna av vätska och varje natt tvingas jag kränga på mig de tighta knähöga stödstrumporna för att lindra bultandet. Detta är tro det eller ej ett uppskattat avbrott som väcker liv i min hand- och handled som vid den här tidpunkten börjat domna bort till följd av karpaltunnelsyndrom, som också det är en gravidåkomma alla glömde nämna.

Sex. Ja ni reagerar nog över det något magplacerade ordet i sammanhanget och tyvärr är det också så det känns. Jag saknar sex och jag saknar närhet. Men med tarmarna fulla av bajs, rumpan full av sprickor och hemorrojder, trosan full av flytning, ett glappande bäckene och en hård badboll framtill är jag faktiskt inte riktigt upplagd. Och det är synd.

Med dessa sanningens ord om graviditetens baksidor har jag nu alltså gått in i v. 26 (25+1 idag). Det är 103 dagar till bf och jag längtar till att den siffran om några dagar är 2-siffrig. Nästa mål är v. 29 som innebär starten av den sista trimestern och förstås v. 30 för det känns "på riktigt". 

Så välkommen v. 26, bara du väger upp ovan tråkigheter med buffar från Henne så är det okej.

Det är mycket som händer nu och inläggen blir därför få.

Jag ska gå på arbetsplatsbesök under januari, inte till mitt förra jobb (det skulle aldrig gå) utan till en annan verksamhet jag önskat. När januari är slut är det tänkt att jag ska börja arbetsträna 25%.

De stunder när jag uttalade mina tankar och de förvandlades till specifika datum var omtumlande. Läskiga. Jag var skitnervös i några dagar efteråt. Nu känns det bättre, jag känner mig stark och rätt trygg. Det känns också skönt att föräldraledigheten är nära, känns liksom tryggt att det är en viss tid det handlar om.

Jag pendlar mellan rädsla för att misslyckas, upptäcka att jag inte orkar och glädje över att äntligen ha kommit såhär långt. För ett år sedan var jag påväg ner och nu är jag påväg upp igen, däremellan finns en livstid.

För mig känns det positivt att jag är gravid också utifrån att jag tror att jag har lättare att begränsa mig för bebisens skull. Det känns dock negativt utifrån förutsättningar; dålig sömn och diverse krämpor slår hårt på en redan trött kropp.

Angående mina förlossningstankar så har jag kontaktat en aurorabarnmorska och kommer att bli uppringd inom 2v för tidsbokning.

Symptom;
- Sammandragningar
- Växtvärk
- Mycket flytningar
- Knepiga drömmar
- Tung!
- Stora rörelser från Pyret (t.ex. sparkar på kissblåsan)
- Massor av näsblod
- Hungrig
- Trög mage

Bild 1; På senaste bm-besöket hade jag kärlek i blodet...
Bild 2; Målning på oss som nog kommer att hänga i Pyrets barnrum <3

Här har vi storheten v 25 (24+2). Den är precis gödd med mellanmål och lite extra rund och glad ;)

Ps. Vilken megastor BH jag behöver numera Ds.

Jag tänkte redogöra för dagens träff med bm, v24-kontrollen. Allt gick bra och vår, som vanligt stökiga tjej sparkade på bm's doppler gång på gång. Till slut fick vi höra ett högt gallopperande ljud från henne - hjärtat. Ungefär 150 slag i minuten. Fantastiskt!

Måttet för livmodern var 24cm, mäts med måttband utanpå magen. 24cm var precis perfekt och jag landade just över medelstrecket. Det tyder på att Pyret och livmodern växer i rätt takt.

Mitt blodtryck var plötsligt bra, från att ha varit för lågt. Idag var det 115/65 (senast 90/60). Urinprov också bra och blodprover får jag svar på senare.

Jag har gått upp 8kg sedan inskrivningen och 10kg sammanlagt. Wow!

Jag tog influensavaccinet idag efter mycket velande. Kände helt enkelt att jag inte har argument starka nog att frångå rekommendationerna och jag skulle ångra mig om jag envisats med att inte ta den om något hände. Den är hur som helst tagen - inga mer funderingar kring det, beslutet var både mitt och sambons!

Nu till min oro. Förlossning i kombination med utmattning. Jag berättade som det var, att jag aldrig har varit i sämre fysiskt skick och att jag är orolig för att inte orka. Jag är framförallt orolig för att bli pushad att fortsätta trots att jag inte orkar och pga det blir sjuk efter förlossningen. Sjukvården är generellt sett dåliga på utmattningsproblematik och jag är rädd för vad den okunskapen skulle kunna kosta mig och min bebis. Det är en väldigt otrygg känsla att min kropp inte orkar anstränga sig fysiskt idag men ska föda ett barn om några månader..

Bm var hur som helst väldigt förstående och höll med i det jag sa. Hon sa att jag inte har de bästa av förutsättningar och det kändes skönt att få medhåll istället för ett klämkäckt "det ordnar sig ska du se". Hon tipsade om aurorabarnmorskor och sa att här på sjukhuset finns det flera st som är utbildade till detta. Det betyder att de har gått samtalsutbildning utöver sin bm-utb och att de tar emot gravida kvinnor som är oroliga på ett eller annat sätt.

Jag ringer helt enkelt och bokar tid och tillsammans går vi igenom min oro och min känsla av fysisk begränsning. Hon kan även hjälpa mig med förlossningsbrev och göra det tydligt att "avbryt betyder avbryt" i mitt fall (då görs kejsarsnitt). Om hon jobbar när det är dags så får man sin aurora-bm på förlossningen. Tycker hon att vi bör se över kejarsnitt redan nu bokar hon en träff med förlossningsläkare.

Jag tycker att det känns suveränt, såhär långt iaf. Jag kommer definitivt att boka tid och jag hoppas att hon är kunnig om utmattning eller iaf lyhörd och förstående för oron med att ha varit sängliggandes i ett år..

Så till er som också har funderat; kolla upp om det finns aurorabarnmorskor på er förlossningavd och prata med er bm om vilken hjälp det finns att tillgå.

Slutligen! Grattis Pyret idag på 25-veckorsdagen, bara 15 kvar <3