Senaste inläggen

Av Karin - 7 januari 2014 11:29

Först av allt - tack för alla grattishälsningar, jag hade en fin 30-årsdag!

Idag klev vi äntligen över till att ha passerat 60% av graviditeten. Det var sega 10% från 50 tycker jag, får se om det tickar snabbare nu :) Klev även in i grav-månad 7, det låter ju inte klokt - som att det är födardax runt knuten.

Imorgon har vi v 24-träffen, jag har några frågor, bla den om förlossning och utmattning, även mina handleder, min trötthet (fler brister?), tröga mage, många sammandragningar och vattniga flytningar. Jag hoppas att man kollar urinvägsinfektion också, eftersom att några av mina symptom kan vara orsakade av det. Det blir en gedigen lista när det är ett uppbehåll på typ 3 månader mellan bm-träff runt denna tid. Men nu blir det tätare kontroller och det känns skönt.

Jag närmar mig sista trimestern (från v 29) och jag har väldigt svårt att föreställa mig att ha en 3kgs bebis i magen, att orka rent fysiskt. Jag känner mig redan ganska tung och det känns mer och mer när Pyret bökar i magen. Magen töjs åt alla möjliga håll och då är hon fortfarande rätt liten (ca 700g). Hon sparkar rätt duktigt på min kissblåsa också...

Imorgon går vi in i v 25, bara 15 kvar!

Nu ska jag och Pyret lyssna på de 2 låtar som jag spelar för henne så gott som varje dag, jag förväntar mig dans i magen <3

Av Karin - 4 januari 2014 10:34

Och så var man inte längre 20-nånting. Idag fyller jag 30 år.

Av Karin - 2 januari 2014 20:55

Idag, just nu känner jag tacksamhet. Det är inte lätt att känna det när man är såhär pass sjuk. Inte lätt att se det positiva när sjukdomen lägger en mörk dimma över livet, lämnar dig utan val och med maktlöshet som närmsta vän. Gör livet omöjligt att leva.

Men nu känner jag det. Hoppet och förhoppningar inför 2014. Aldrig någonsin har ett nyår varit så symboliskt viktigt som just i år. Hade det infunnit sig för 6 månader sedan hade det inte spelat någon roll, det hade varit för tidigt men nu lyckades nyår infalla precis i samma veva som mitt tillstånd blivit bättre. Ett avstamp. Lämna 2013 års helvete bakom mig. Allt det som hände tillhör förra året. Jag tror att jag kommer kunna arbetsträna innan föräldraledogheten, jag är gravid i v 24 och jag mår mycket bättre (även om vägen kvar fortfarande är lång).

När jag ser tillbaka på livet 2013, mitt mående, mina begränsningar och min fysiska status kan inte förstå hur jag klarade mig upp och framåt. Det är jag stolt över, ja faktiskt är jag stolt! Jag är också kär. Upp över öronen förälskad i den man som tydligt visat sin kärlek och funnits vid min sida. Han som har hjälpt och aldrig stjälpt, han som lyssnat, stöttat, försökt förstå och aldrig pressat eller ifrågasatt. Han, min trygghet som aldrig svek med sin kärlek. Den bästa tänkbara pappan åt Pyret, min blivande man.

2014 - jag har längtat efter dig. Jag har längtat efter mig. Och oss. Och Dig.

Och som det ser ut möts vi allesammans under året.

(Bilder fr google)

Av Karin - 1 januari 2014 20:18

På nyårsafton 2012/2013 stod vi i Thailand och släppte upp en ljusballong. Vi önskade ett barn. Det året också. Jag satte allt hopp till den ljusfacklan, mitt liv hängde på att den skulle lyfta och flyga upp i skyn. Jag satte en löjligt stor tilltro till just den ljusballongen, behövde något att klamra mig fast vid, något att tro på. En tilltro som annars hade börjat sina. Vi höll om varandra, tittade på varandra utan ord när vi båda släppte våra hoppandes händer om den brinnande facklan. Det behövdes inga ord.

Ljusballongen lyfte sakta, för att sedan djupdyka ner mot vattnet, en ny kastvind fick tag i den och den svävade för en stund precis ovanför vattenytan. Jag höll andan. Just vår ljusballong tycktes vara helt oberäknelig och svävade både uppåt och neråt i hög fart, vindarna förde den på en skakig färd och vi stod förstelnade och följde den med blicken. En ny vind och den vändes upp och ner och dök mot vattnet, just när jag trodde att allt hopp var ute lyckades den vändas rätt och hoppet väcktes på nytt. Snälla snälla. Efter ett tag fick den styrka av nya ljumma vindar och steg lugnt mot skyn, en jämn färd uppåt och framåt mot den svarta stjärnklara himmelen. Vi log och tryckte varandras händer.

Jag tänker tillbaka på ögonblicket vi delade på stranden förra nyår. Inte visste jag då att den ljusballongen skulle komma att spegla mitt 2013.

Några veckor senare kraschade jag, jag levde nära vattenytan under veckor och månader och när medicintiden gjorde mig ännu sjukare försvann ibland allt hopp. Därefter, ett plus. Ett streck på en mirakelsticka och nytt hopp väcktes. Ett hopp om Dig. Medicinen kämpades ut och innebar långt mer än blod, svett och tårar. Efter det, en färd sakta uppåt. Sakta framåt. Ny kraft, nya ljumma vindar skulle lyfta mig mot en ny väg. Vägen 2014.

Av Karin - 28 december 2013 11:32

Här kommer bild på magen i v 23.

(På första bilden kommer mammatröjan från asos och mammajeansen från hm).

Av Karin - 27 december 2013 16:48

Rädslan. Rädslorna.

För min förlossning. Inte ohälsosamt mycket stress inför smärtan eller själva födandet men över min kropp. Jag är i det sämsta fysiska skick någonsin och skulle inte klara att ens gå några km, jag är otroligt svag och helt oförmögen att ta i. Mina muskler är såklart förtvinade efter 1 års sängliggande, det till och med syns på benen att det saknas muskler. Jag är rädd för att inte orka. Jag är också rädd för att "tvingas orka" och sedan bli sjuk(-are) efteråt, typ hamna i en psykos och aldrig bli mig själv igen. Tankar om vad som kan hända om jag tvingar min kropp att prestera låååångt över dens styrka och kapacitet oroar mig.

Jag vet att det är 4 månader kvar. Till och med ganska prick. Det kanske låter mycket för er men för mig är det inte realistiskt att tänka att jag kommer att vara väldigt mycket starkare då. Det har gått ett år hittills och stegen är små, om än avgörande. Jag kommer hur som helst vara i ett långt mycket sämre fysiskt skick än mitt normalläge och det skrämmer mig.

Min andra rädsla gäller tiden efteråt. Hur kommer det att bli? Kommer jag att orka? Tänk om jag inte hunnit bli frisk nog att ta hand om mitt barn på ett bra sätt. Usch.

Jag vet att dessa rädslor nu är triggade av en enorm trötthet hos mig. Jag har legat på- och över min "aktivitetsgräns" under flera veckor, utan möjlighet att ladda om och då blir tankarna oroliga (och negativa utan lösningar).

Tidigare har jag känt mig lugn faktiskt. Tänkt att jag och bebis tar saker i vår takt, att det inte finns större krav än att bebis behöver sova, äta, bli bytt på och få kärlek. Jag kommer inte stå med lägenheten skrubbad och maten framdukad, jag kommer inte läsa en kurs "när jag ändå är ledig" såsom jag tidigare resonerat. Jag kommer att ta hand om min bebis och om mig själv, sova på eftermiddagen om tillfälle erbjuds och inte stressa över babysim, babysång och andra aktiviteter som man numera "bör delta i". Jag är övertygad om att bebis mår bättre av att ligga på golvet bredvid en annan bebis än att sitta på ett rörigt café på en "mammagruppsträff". Jag tror att alla tips på vad man bör göra med sin bebis för "bebisens skull" har gått överstyr och inte alls handlar om vår bebis behov längre utan snarare är ett spår av "duktiga föräldersyndromet" (men nog om det just nu).

Jag ska i alla fall lyfta min förlossningsoro för bm den 8 jan när det är dags för v 24-träffen. Jag hoppas att hon kan något om utmattning eller kan slussa mig vidare. Jag behöver få veta vad som händer om man överanstränger en redan överansträngd kropp och om det finns alternativ. Kanske bör det stå något särskilt i mitt förlossningsbrev t.ex?

V 23 (22+2)

Av Karin - 25 december 2013 15:35

Juldagen och ny vecka för oss, vecka 23 (22+0). Dagen till ära bjöd lilltjejen på skrämmselbus. Hon var seg och loj igår och jag kände henne inte alls lika ofta- och inte på samma tider som vanligt. Det fortsatte även idag och både jag och sambon buffade, pratade, hinkade kallt vatten, spelade favoritlåtarna och använde den kurrande katten som lockelser men inget svar inifrån. Till slut ringde jag till förlossningen i det landsting som vi nu befinner oss men vi fick inte komma in. De har tydligen en policy om att inte ta emot "förändrade fosterrörelser" förens efter v 24. Hon beklagade så mycket och var väldigt trevlig och förstående men fasen vilken knäpp regel. Jag har ju känt Pyret i många veckor och väldigt regelbundet... Hur som helst, ett par timmar senare har jag nu känt henne igen. Lilla fröken bus <3

Jag har haft huvudvärk i 8 dagar nu. Jag är konstant på- och över gränsen vad gäller min utmattning pga Teneriffa-resan och resan till mina föräldrar (som inkl ett dygm med brorsfamilj med barn). Vet inte om det är därför eller om det beror på mitt låga blodtryck? Ska till bm den 8/1 så nya proverlär väl tas då.

Julen har mestadels tillbringats i sängen för min del. Helt utmattad och stundtals med tårar rinnandes nerför mina kinder, över maktlöshet med sjukdomen och över sorgen att inte kunna delta med familjen på övervåningen.

Jag sms:ade med en av mina närmaste vänner i dagarna och hennes ord smärtar långt in i hjärtat. Jag skrev att jag mestadels varit sängliggandes och att jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk. Hennes svar blev "nemän har du blivit sjuk?". Jag skrev tillbaka till henne att jag ju varit sjuk i ett helt år och att det är jäkligt tufft. Varpå hennes svar blev "åh jasså är det de som spökar". Spökar.... SPÖKAR? Det påverkar varenda sekund av mitt liv, dygnet runt, helt utan paus och det är med råge den största prövningen i mitt liv. Spökar...

Jag förstår att hon inte förstår men hon vill inte heller.. Hon frågar inget och är inte intresserad av mitt mående. Hon har varit min bästa vän (innan jag bytte stad och fann fler bästa vänner). Såna kommentarer hånar mitt helvetiska år och min kamp. Jag skulle vilja skrika ut smärtan jag har känt och jag skulle vilja att hon för ett tag fick känna på sjukdomens makt. Att hon fick känna den totala orkeslösheten, att inte ha något val, att behöva tänka igenom allt och offra även sådant som är kul, att vara vilandes till största delen och att genomgå en enorm personlighetsförändring/utveckling pga detta.

Så många gånger jag har önskat att jag istället hade blivit påkörd av en lastbil och brytit både armar och ben. Det hade andra trott att de förstod sig på och jag hade högst antagligen sluppit dumma kommentarer som dessa.


(Bilden) Såhär ser för övrigt mina kläder ofta ut pga näsblod som plötsligt börjar rinna...

Jul

Av Karin - 24 december 2013 12:53

GOD JUL mina fina läsare!

Jag vet att många kämpar, att många sörjer den högtid som sedan länge var tänkt att se annorlunda ut. Jag vet att en del jobbar för att slippa känna efter, att mångas tankar går åt de man har förlorat eller de som aldrig ens blev. Jag vet att julen kan vara en jäklig högtid som riktigt bränner bakom ögoblocken. En tid när man stannar upp och ser det som man inte har.

Jag vet också att julen kan andas nytt. Hopp om ett nytt år. Ett år när man tar sig framåt och kanske enda fram till mål. Och att man nästa jul får glädjen att känna sig berusad av kärlek till ett nytt och efterlängtat litet liv.

Jag önskar att jag hade vetat det förra julen. Och julen innan.

Jag hoppas att ni alla som fortfarande lever i ovisshet och sorg får känna likadant nästa jul. Tills dess, ta hand om varandra!

Kärlek!

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards