Mina snuskdrömmar vet inga gränser. Hej och hå vad jag drömmer om nätterna nu under påverkan av gravidhormoner. Jag fnissar och rodnar när jag vaknar. Väldigt ofta är det inslag av tjejsex - hallå har jag missat något? ;) Oftast är det märkligt också, onaturliga inslag som t.ex väldigt utsmyckade kön (och då pratar jag inte om en piercing utan om typ serpentiner och ballonger (!)) Hjälp!

Min tjej i magen buffar och sparkar ofta men alltid väldigt långt ner. I appen står det att man nu kan känna bebisen hejvilt över hela magen men vår rackare verkar bara hålla till långt ner. Är det något feeeel? Eller känner jag henne bara när hon är där nere tror ni?

V 22 (21+3)

Nu tickar veckorna på! Hela tiden flyttas "målen" fram, nu vill jag vill gärna nå de veckor när bebisen skulle klara sig utanför magen om hon föddes. Det skulle liksom kännas lite tryggt. Det är 2 veckor kvar dit, såklart vill jag absolut inte träffa henne redan då men för känslans skull vore det skönt att vara där. Jag läste att man har räddat bebisar från v 22 men det är väldigt ovanligt och jag antar att de barnen får vissa men (?).

Hur som helst är hon nu en bebis, inte längre ett foster utan en bebis.

Jag har tyvärr fått problem med en handled senaste 2 veckorna. Det strålar, ömmar och spänner i handleden och fingrarna sticker och domnar. På morgonen när jag vaknar känns handen stel och fluffig. Jag känner inte särskilt mycket på dagarna utan främst när jag ska sova. Vissa nätter håller det mig vaken och gör mig galen. Det är absolut mest i vänster. Jag trodde först att det hade att göra med att jag ligger ner mycket och håller min mobil med vänster hand men i takt med att symptomen blivit tydligare och värre börjar jag fundera på det där syndromet som kan uppkomma under graviditet. Jag hoppas att det inte blir värre och att jag slipper operation och att det inte kommer hindra min tilltänkta arbetsträning. Jag känner mig som en levande bipacksedel ibland..

Magen är fortsatt tröööög. Det går många dagar mellan de lyckade toabesöken och smärtan i tarmarna som uppstår är en historia för sig. AAAJ!

Mina bröst förtjänar typ ett eget inlägg. De har sina glansdagar nu förstår jag. Runda, fylliga och fasta, såsom jag alltid önskat ;) Passar på att titta på dem nu, sedan förvandlas dem väl till ledsna taxöron..

Min foglossning som jag fick redan i v 7 är bättre. Jag har fått gå på vattengymnastik som hjälpt mig. Jag gör dessutom som sjukgymnasten sa;
- Sitter med benen rakt och båda fötterna i golvet
- Lägger inte benen i kors, vare sig när jag sitter, ligger eller står
- Går med korta steg som om jag hade snäv kjol
- Tar ett trappsteg i taget i alla trappar, både upp och ner
- Står aldrig med tyngden bara på ena benet

Annars är det mest buffar och sparkar. Jag måste medge att det är lättare att accepterade baksidorna av en graviditet nu när jag känner henne snurra runt i min mage. Och vilken kärlek jag känner redan, älskade unge!

Vi har kollat på både vagn och bilbarnstol och det lutar åt en Joolz day earth edition (vagn) och en Be Safe bilbarnstol. En byrå har letat sig hem och ska byggas ihop och kläder som vi köpt och fått ska läggas ner. En badbalja från IKEA har kommit hem och även ett startpaket med krämer, oljor, negelsax, tops (till bebis) och hygienartiklar till mamman har flyttat in hos oss. Vi boar helt enkelt :)

Graviditetsförsäkring har vi tecknat med Trygg Hansa (från v 22). Hittade en sida som oberoende jämför alla försäkringar och Trygg Hansa var överlägset bäst, tyckte vi.

Så otroligt fina dagar här på Teneriffa. Fina för oss och vår relation och för mig i min kamp framåt. Så svårt att veta när det blir för mycket, kroppen säger aldrig ifrån på en gång utan klarar några dagar innan den klappar ihop. Så pass länge att jag börjar tro att jag numera klarar en ny nivå av aktiviteter. Hinner känna glädje och lättnad. Lömska lömska sjukdom.

Vi har ätit frukost och lunch i vår lägenhet. 3 av dagarna har jag tagit en tur ut i skuggan mellan frukost och lunch, 1 timme eller 1.5 max. Efter lunch har jag sovit för att ha energi att äta middagen ute på kvällen. Jag har varken fixat mat, handlat eller diskat. Vi har inte strosat eller gått in i butiker. Den nivån har jag legat på. Det blev för mycket.

Jag känner mig inte översköljd av misströstan. Det känns såklart tufft att ligga i en mörk lägenhet med fördragna gardiner när solen och skratten tränger igenom men jag är ändå lycklig. Lycklig över resan, över att bara vara vi, över dig min fina sambo som orkar stå vid min sida och över vårt ljus i min mage.

Tack för att du är fantastisk, alla dagar och alla stunder. Jag älskar dig.

Jag tror att jag har lättnaden att bära på ett livligt barn (kanske inte kommer att vara en lättnad senare i graviditeten dock?). Hur som helst, jag känner henne ofta och buffarna gör mig trygg. Hon har buffat varje gång jag har lagt mig ner oavsett timma på dagen men inte igårkväll. Jag tror att jag kände henne inatt men jag är inte helt säker på om jag var vaken eller drömde. Så vid lunchtid idag hade jag hunnit bli lite oroad.

Jag la mig på sängen och sa "nu du lilla vän får du ge din oroliga morsa en kick". Kort därefter hoppade hela jag till av en rejäl spark. Sambon som stod och lagade mat anslöt och la handen på magen. Därefter fick han känna ett helt skådespel av rörelser i min mage och en rejäl spark till. Det var 2 kraftiga sparkar, inte längre "bara buffar" och sambon sa "oj vilken spark, jag blir helt gråtmild". Vi skrattade och myste åt vår sparkande starka tjej i magen som så lydigt gav morsan några betryggande kickar!

Jo sambon sa också "kände du?" efter första kicken. Eeh jo, det är i min mage hon sparkar ;)

V 21 (20+3)

Jag har en människa i mig. En helt ny individ. Unik på alla sätt. En tjej både efterlängtad och älskad långt innan hon fanns. Ett oskrivet blad buffar runt i min mage. Vem är hon och hur kommer hon att bli? Jag har en liten person i min mage, som buffandes påminner mig om det oförglömliga; att jag bär på den allra viktigaste människan i hela världen. Jag älskar dig, de vill jag berätta för dig efter varje kvällssaga. Du är älskad av oss båda och så efterlängtad du länge varit. Tack för att du kom och tack för att du var stark nog att hålla dig kvar under tuffa tider. Vi längtar efter att få hålla om dig, älskade du (men vänta till april - jag kan säga till när det börjar bli dags).

Med en buffande tjej i magen och med ett stort behov av både miljöombyte och tid med sambon åker vi till varmare breddgrader idag. Jippi.

Jag har mycket sammandragningar men bm tyckte att det lät normalt så jag litar på det - annars får det bli ett besök på gyn på Teneriffa. Kvinnor är ju gravida där också så det går nog bra i så fall...

Igår på poolgympan smågnabbades 2 tanter om huruvida jag är tjock eller inte. Tur att jag inte är känslig på den punkten. Jag har fått höra "att jag borde äta mer grädde" genom hela livet och tycker att tjockismagen är en frisk fläkt ;) Framförallt beror det såklart på att en fin tjej ligger där inne, annars hade jag inte uppskattat tjockissnacket särskilt mycket ;) Jag tycker ändå att det är märkligt hur människor plötsligt får tillåtelse att prata om ens kropp under en graviditet men som sagt mig gör det inget. Im fat and Im loving it ;)!

Hörrni! Tack och åter tack för alla fina kommentarer som ni lännar här. Det värmer så gott!

Och förresten! Min älsklings-Ian verkar klara även denna runda. Idag såg värdena bättre ut. Otroligt fantastiskt!

Lycka till alla som just håller på med äd, et, ivf, är nygravida, långgravida och till er som väntar på behandling eller adoption. Heja er alla <3

Kring nyår tänker man ofta på året som har passerat och jag har redan påbörjat den tanken. Jag tänker på hur det var för ett år sedan, i november och december förra året.

Det var då jag såg till att riktigt köra slut på mina sista krafter. Allt var tungt men jag tvingade mig upp, stod på svaga ben i duschen med huvudet mot väggen och kände mig dimmigt trött. "Ska det vara såhär?" tänkte jag ofta. Jag var sjuk och krasslig mest hela tiden men hade sällan tid att stanna hemma och aldrig tillräckligt länge för att hinna bli frisk.

Jag hoppades på att bli gravid och fällde tårar vid varje nytt negativt test som avverkades. Jag köpte klänningar med "gravidplats i" inför Thailandsresan över jul. Den julen var vi lika ogravida som julen innan och sorgen greppade mig allt hårdare, där jag satt på stranden i Thailand i en pösig klänning med dystra tankar på om Du aldrig skulle komma till oss.

Det jag minns starkast och det som äcklar mig mest är mina desperata försök att få ihop en sedan många år hopplös personalgrupp. Vid den här tiden förra året bjöd jag hem dem till mitt hem, trots att det egentligen kändes för privat. Jag sprang på stan och köpte julklappar till dem trots att jag inte alls tyckte att de var värda några klappar. Jag till och med bekräftade deras arbete genom hembakat och glögg, jag som hatar att baka. Själv drabbades jag av yrselattacker och frånvarokänslor under deras besök och när de gick föll jag i djup sömn. Jag gjorde allt för att få ihop den gruppen och för att få projektet att rulla framåt men det gick inte.

Jag gjorde allt. Jag gjorde mig sjuk. Inget var värt det, såklart.

Det är förstås en stor sorg att såhär i efterhand inse hur dåligt jag behandlade mig själv och min kropp. Hur stor del av mig och mitt värde som var prestationer och hur sanningen började krypa inpå mig. Att jag hade gjort mig själv sjuk. Tiden efter min krash har varit en kamp mot mig själv, jag har varit min största motståndare. Inlärda mönster och beteenden som för mig var helt naturliga skulle visa sig vara osunda och fel. Det tar tid att acceptera och lära om. Tiden med medicin är djupt ångestladdad. Jag minns de 5 månaderna vagt, som i ett halvvaket drogat tillstånd som jag bevittnade utanför min kropp. Jag visste inte att man kunde må så ofantligt dåligt på så många sätt, det går inte att beskriva.

Jag är ändå glad för en sak. Att jag kommer att vara en bättre mamma för Pyret, än innan min krash. Och det är värt hela den fruktansvärda resan.

...Av vår fina tjej. Denna förmiddag med handen på magen så hände det äntligen. Sparken som han kände utanpå magen. Han blev verkligen rörd och tagen av situationen. På någon sekund blev Pyret verkligare även för honom och han sa "nemän det är ju någon där inne, vår lilla tjej är där inne". Precis som att det just gick uppför honom att vi väntar bebis <3 Efter det ville han bara ha mer kontakt med henne. Han ropade, pratade och tryckte med handen. En till buff fick han sedan tror jag att hon hamnade skyddad av något, jag kände bökandet inuti men inte utanpå.

V 20 (19+3)