Senaste inläggen

Av Karin - 6 december 2013 13:36

I onsdags gick vi alltså in i v 20 för andra gången eftersom att vi blev flyttade 3 dagar bakåt i tiden på RUL.

Symptom

- Molande värk och stickningar (har ökat)
- Knasiga drömmar (en del sex och mycket Australien - dit vill jag tydligen flytta;)
- Mycket flytningar
- Lågt blodtryck - yr, huvudvärk ofta
- Näsblod som forsar utan förvarning
- Foglossning (lite bättre dock)!
- Trög mage
- Torra ögon, jobbigt med linser
- Blir lätt irriterad och tar illa upp
- Livmodern hårdnar ofta, jag känner den tydligt som en hård boll långt upp mot naveln (obehagligt tycker sambon)
- Hälsningar inifrån dagligen de senaste dagarna, ibland difust bubbel och ibland lite tydligare buffar <3


Graviditetens knäppa: Hur kan man ha 25cm bökande bebis i magen utan att känna mer konkret?

Av Karin - 5 december 2013 13:54

Jag funderar ibland på om mina känslor för djur är riktigt normala. Jag kan ibland känna att de känslorna är starkare än för människor, eller i alla fall annorlunda. Kanske har det med att göra att djur aldrig gör en besviken, vare sig genom ord eller handling. De liksom bara är dina bästa vänner och ger kärlek i all oändlighet.

Jag är en sån typ som gråter mer när djur dör (på TV) än människor. Mycket tror jag handlar om just brist på möjligheten till kommunikation. Att man inte kan fråga hur ett sjukt djur vill ha det eller förklara varför veterinären gör något otäckt.

Jag har nämnt mina två katter här ibland. Ian heter den äldsta katten, han är en snart 7-årig norsk skogskatt på 6 fina kg och en riktig livsnjutare. Han älskar gos och närhet, han är rädd för ljud och blir nervös när saker avviker hans vardag. Han slänger sig på rygg så fort någon kommer innanför dörren och han går från knä till knä och tigger mys om flera sitter i soffan. Han följer efter min som en hund och hans finns i princip alltid i samma rum som jag.

Tyvärr föddes han med en kronisk magsjukdom som har försvårat livet för honom och han har pga den även lättare att bli sjuk på andra sätt. Han är helt enkelt lite svag. Hade han kommit till någon annan är jag säker på att han hade varit död för länge sedan. Hans första år bestod av åtskilliga veterinärbesök, massor av nerbajsade golv och möbler och tusentals kronor i utgifter. Jag fick frågan om "att ta bort honom" av flertalet veterinärer innan jag till slut hittade en som kunde behandla Ians magproblem så att han kunde leva ett bra liv. Ian har överlevt otroligt många "nu är det nog slut"-sjukdomar och jag tror att det beror på hans vilja att leva. Han pratar mycket, svarar på tilltal, visar när maten är slut och han ligger helst kurrandes i sängen.

Det var faktiskt Ian som fick mig att känna Pyret för första gången och nästan alla av gångerna hittills. När han ligger och kurrar på magen så reagerar lilltjejen. Ian var också en stor tröst och stöd för mig genom en jobbig separation som jag hade för drygt 4 år sedan. Jag tror också att Ian fick en större betydelse i och med vår barnlöshet och särskilt nu under min sjukskrivning.

Idag åkte Ian och kattjejen med mina föräldrar hem, 40mil härifrån och jag storgrät när jag kom in till vår tomma, tysta lägenhet efter att ha vinkat av dem. Till saken hör att vi igår fick reda på att man misstänker att Ian har en dålig lever och/eller njure(-ar). Jag är livrädd för att denna gången ska vara den sista, jag vet att han går på "övertid" sedan länge. Samtidigt är han så jäkla levnadsglad att han klarar sig igenom grej efter grej. Jag hatar att inte finnas där och jag bävar för att få information om att det nu är "dags" och vara tusentals mil bort på utlandsresa.

Jag vill så gärna att Ian och Pyret ska få träffas. Snälla snälla låt min älskade Ian få stanna kvar. Jag orkar inte förlora honom, han betyder så otroligt mycket för mig. Jag skulle förstås inte låta honom lida och det är av just den anledningen som jag är stressad, för någon gång kommer den där sjukdomen som blir den sista. Bara inte nu... Inte nu.



Bilden (med risk för att förstöra min anonymitet) är en favorit på mina 2 tussar, Ian är den stora vita.

Av Karin - 3 december 2013 21:18

Fick en sån där känsla igen.

Längtan.

Efter att vara frisk och stark i kroppen. Bara vara jag och vi tillsammans. Sitta på en strand likt vi gjorde i Åhus i somras. Men frisk. Och stark. Mig själv i kropp och psyke. Jag längtar.

Av Karin - 3 december 2013 11:19

Det var inte en avsiktlig cliffhanger jag la upp igår, jag visste inte själv vid tiden för inlägget. På kvällen öppnade vi däremot kuvertet som bm gett oss på RUL:et. Lappen visade att Pyret är en........ (se bild nedan) ;)

Jag blev så himla lycklig. Vår fina fina. Att det blev Du som vi alltid sagt. Du som t.om hade ett namn långt innan vår barnlöshet. Dig som vi pratat till och undrat varför du dröjer så länge. Dig som vi många gånger känt att vi hade förlorat. Du. Det känns väldigt speciellt att det var just Du.

Det kändes som att allt föll på plats, som att det var Du som vi hade hoppats skulle ha kommit till oss för 2 år sedan. Men Du var hela tiden tänkt att komma nu. Vår älskade, efterlängtade Du. Vår tjej.

RUL

Av Karin - 2 december 2013 14:11

Nu är jag nyligen hemkommen från RUL. Jag var pirrig innan men eftersom att jag känt av Pyret mer de senaste dagarna var jag inte orolig för det allra värsta. Det fanns såklart tankar på "om" något skulle se tokigt ut, framförallt med hjärtat som syns bra först nu.

Vi fick en jättebra bm och allt såg fint ut med Pyret. Pyret var som vanligt pigg och akrobatisk. Vid ett tillfälle tog den båda sina ben och sträckte dem rakt bakåt, såpass att tårna nuddade pannan. Det var så himla gulligt och Pyret såg ut som en fällkniv ;)

Vi blev beräknade till den 29 april (istället för 26e).

Angående "könet" så ligger det en lapp i ett igenklistrat kuvert som ska öppnas ikväll.

Pyret är en...........

Av Karin - 1 december 2013 18:49

Oj hjälp nu är vi halvvägs!

En dag i veckan hade Pyret disco i min mage. Jag kände buffarna på utsidan, tror jag iaf. Svårt att avgöra eftersom att jag känner det inifrån. Igårkväll kom det några buffar till. Sambon har tyvärr varit iväg vid båda tillfällena. Jag hoppas på att vår utlandsresa ska bjuda honom på några riktiga sparkar ;)

När jag låg och kände bökandet i magen fylldes jag av lyckorus i kroppen. Vår älskade och djupt efterlängtade bebis, tänk att jag får bäran dig nu. Helt otroligt att det till slut funkade. Jag är tacksam för att vi kan och för att Du finns i mig. När du bökar runt får jag de tecken jag behöver, jag har inte drömt allt - Du kom verkligen till oss!

Imorgon är det dags för RUL. Det ska bli så spännande att se vårt Pyre igen. Jag hoppas att vi får gott om tid och en bra bm. Vi ska be att få pojke/flicka nedskrivet på en lapp och titta på lappen ihop på kvällen. Det ska bli mysigt med en extra cermoni. Jag hoppas att Du visar dig Pyret, vi är så nyfikna!

Min foglossning har faktiskt blivit bättre. Kanske tack vare alla de tips jag fick av sjukgymnasten och säkert tack vare poolgymnastiken. Himla skönt att inte alltid ha ont.

Magen växer! Jag slog faktiskt i den i duschdörren i veckan. Mentalt hade jag inte hunnit fatta att den stack ut så långt.. Note to self: öppna dörren helt, du kan inte längre slinka emellan den smala springan!

Jag läste att bebisen nu är lika känslig för beröring som en ettåring och att håret på huvudet växer ut. Hur coolt är inte det? Tänk att det är 25cm bebis i min mage <3

Av Karin - 30 november 2013 18:02

Vilken djungel. Barnvagnsdjungel. Första titten är gjord. Vi vill ha en smidig vagn som är lätt att packa ihop och lätt att bära (uppför en lång trapp). Vi vill att den ska gå att köra på grus och inte bara i stan. Jag vill gärna ha barnet ganska nära och högt och inte vara tvungen att ha barnet vänt från mig i sittdelen.Jag vill att den ska vara rundad och se ombonad ut. Och snygg.

Vi tittar på Joolz. Ett märke som slagit stort i Holland (holländskt märke).

Vi tänker beställa grejerna på nätet men hjälp oss - vad behöver man för tillbehör? Chasi, sittdel, liggdel, åkpåse, skötväska, vinterhjul... And?

(På bilden är den inte vinterhjul på och den ser riktigt plastig och fjantig ur såhär i profil men så mysig ut framifrån).

Av Karin - 28 november 2013 21:20

Jag har förstått att det är vanligt att börja få tankar på sin förlossning runt halvvägs in i graviditeten, om inte förr. Så är det nu för mig.

Ska jag föda ut det barn som växer inne i mig? Det känns helt galet. Trots att graviditeten fortfarande känns overklig, så blir stunderna som jag inser att det faktiskt bor en bebis i mig fler. Men att det ska leda till en förlossning... Nja det har inte helt landat.

De senaste dagarna har jag känt en viss rädsla för själva förlossningen; kommer jag klara det? Kommer jag vara tillräckligt stark med tanke på dagens tillstånd? Kommer något brista i min hjärna så att jag dör (ni vet, den där filmen?).

Jag köpte min första gravidtidning där jag förstås lusläste artiklarna om förlossning, om smärta och komplikationer, kollade på youtube-serien "gravid vecka för vecka" där en av kvinnorna väljer kejsarsnitt. Jag har också kollat på Blondinbellas "power woman"-klipp som så många blir peppade av - jag reagerar tyvärr tvärtom och jag har t.om googlat "förlossning" och läst kleti och pletis historia.

Det mest skrämmande i hela förlossningsbiten är att ingen vet något om hur det blir förens efteråt. Jag stör mig på o-kontrollen (redan). När händer det? Kommer sambon vara hemma? Kommer jag tycka att det är vedervärdigt och sedan inse att det inte ens börjat? Kommer det ta hundra år? Hur ont gör det? Vill jag ha epidural? Och kommer jag, likt Anna i Solsidan, spricka från norr till söder?

Jadu Karin. Ingen vet. Men ut ska ungen och förhoppningsvis sker det i slutet av april. Resten är ett oskrivet blad. Jag hatar när blad som jag vill ha kontroll över är just sådär oskrivna.

I det här läget är det nog klokt att börja andas lugnt, släppa och låta kroppen tala (och jada jada). Det har jag ju trots allt övat på ett år nu, att lyssna på kroppen alltså.

Knipövningar.. Jag tycker att det känns lite konstigt, jag typ ryser när jag gör dem och det kittlar i magen. Är det meningen? Hur är det för er andra och knipövningarna? ;) (Jag publicerar inte era svar om ni ber mig att inte).

V 19 (18+4)

(Bild från google)

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards