Alla inlägg den 30 september 2013

Av Karin - 30 september 2013 12:23

"Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta". Orden får mina ögon att tåras även i skrivande stund och drar mig tillbaka till ett ögonblick när två personer möttes igen efter en sällsynt svår tid. Jag ville bara älta. Jag kunde bara älta. Det fanns inget annat i mitt medvetande än just det. Och du orkade inte längre lyssna, du hade längre ingen plats att förvara mitt ältande, det åt upp dig och du var nära att explodera. Jag såg det på dig så jag tystnade. Du drog dig undan mig. Jag hade ältandet i mitt huvud, det liksom sprängde mitt medvetande men vi åt många middagar under tystnad. Ibland försökte du prata om något men min frånvarande blick och det faktum att jag inte ens orkade försöka använda min mimik i ansiktet fick dig nog till slut att ge upp. Vi sa inget. Bara ljudet från besticken hördes. Men inom oss pågick det ett krig. Olika krig, skulle jag tro. Men födda ur samma kris. Som en klocka tickade du och jag noterade alla steg, du närmade dig och jag var orolig. En dag smällde det för dig, allt brast och det som inte längre hade en plats inom dig fyllde istället ett helt rum, ja kanske hela universum. För en stund. Nu var jag tvungen att vara stark. Hålla dig uppe, luta ditt huvud mot min trötta axel, torka dina tårar och stryka ditt hår från ansiktet. Du somnade tvärt, mitt i tårarna drog du några djupa andetag och somnade. Jag la täcket över dig och försökte somna, det gick inte. Istället låg jag i timtal och tittade på dig, lyssnade på dina andetag. För ett ögonblick lät det som att din kropp fortfarande kämpade, liksom väste ut det onda i häftiga andetag. Kanske var det så. Det var känslor av både oro och lättnad för mig. Det var såhär det skulle bli, det var nu du hade exploderat. Jag hade väntat. När jag gick längst den sandande vägen på väg tillbaka till dig morgonen därpå fick jag en konstig känsla, det kändes som att jag inte längre kände dig. Vem var du? Vad hade du gjort i virrevarret? När jag kom in satte jag mig vid din sida och du lät dig inte väntas, du ville vara nära, vi möttes i en lång kram och dina tårar rann nerför dina kinder. Tankarna om att jag inte längre kände dig försvann med detsamma. Du var samma vackra man. Ännu vackrare. Vi pratade om det som hade hänt och försökte förstå. Det kändes skönt för mig att för en stund prata om vad som hände med dig. Plötsligt, utan förvarning sa du "Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta" och blicken som mötte mig var tårfylld men så ärlig och kärleksfull. På en hundradels sekund förvandlades mina känslor och aldrig någonsin har tårar kommit så snabbt. Äntligen. I all smärta, i den avgrundsdjupa sorgen som denna helg innebar hittade vi så tillbaka till oss igen. Vackra vi. Vad som gjorde den största skillnaden för mig kan man nog länge diskutera. Var det närheten du gav mig igen? Var det att få vara stark för en stund? Var det lugnet i att se att du också var ledsen och uppriven? Var det lugnet i att den för mig väntade explotionen var förbi? Kanske för att en oro försvann? Det kanske var en kombination. Vilket som, så hände något med mig från den dagen. Vi är alla sköra, vi håller uppe varandra, i olika tider och på olika sätt. Vi är starka åt varandra när det behövs.


Jag blev gladare från den dagen när kärleken vann över sorgen.


-------


Texten ovanför är skriven av mig i mitten av april. Jag blickade bak i mitt bloggarkiv och hittade den igen. Den betyder mycket för mig. Vi möttes där igen, i ett virrevarr av känslor och frågor. Trots att jag fortfarande är sjuk och trots att jag fortfarande har en lång väg kvar att vandra så är jag inte lika sjuk som jag var då. Ibland känns det faktiskt skönt, om än väldigt sorgligt att bläddra tillbaka i arkivet och få just den insikten. Jag är mycket friskare idag, trots allt. Och jag bär vårt barn, vårt lilla Pyre. 


Jag längtar till imorgon, då kliver vi in i 2-siffrigt på riktigt, v. 11 (10+0). Pyret har hållit sig väldigt lugn, mina symptom är inte längre lika kraftiga och i korta sekunder oroas jag över det. Jag kissar fortfarande på natten, mina bröst ömmar, jag är trött och lättretlig och har problem med viss lukt- och smak. Det molnar inte riktigt lika ofta, kanske är det egentligen den enda skillnaden, den som ändå lyckas oroa mig en gnutta. I början av veckan molnade det ju under 1.5 dag men sedan har det varit väldigt lugnt. Jag hoppas att Pyret körde ett ordentligt växtryck och sedan var klar för resten av v. 10. Kom igen imorgon Pyret!

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10
11
12
13
14 15
16 17 18 19
20
21 22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards