Alla inlägg under juli 2014

Av Karin - 17 juli 2014 21:39

Det finns stunder, längre stunder, när jag inte alls känner mig sjuk. Såna stunder är fantastiska.

Mina föräldrar var på besök för lite sedan. Bara över en dag. Eftersom att det är 40 mil mellan oss i vanliga fall ses vi alltid flera dagar. Just den här gången semestrade de i närheten och dök förbi över dagen. Helt fantastiskt.

Jag tror att stressen som jag annars känner när jag måste hushålla med energin i flera dagar försvann när dem bara skulle vara hos oss över dagen. Jag kände mig lugn med att jag skulle orka och klara av det. I och med att den stressen inte fanns så blev det dessutom mer energi kvar till just den dagen.

Vid ett tillfälle tänkte jag "just precis nu känner jag mig inte ens sjuk". Jag var pigg i hjärnan, glad i hjärtat och med i matchen.

Det luriga med att klara av saker och känna mig frisk är att risken för att jag spinner på blir större och då väntar snart ett bakslag. Lömska sjukdom! Men den här gången bromsade jag i tid och trots att det kändes apa och trots att jag så gärna ville göra tusen andra saker så vilade jag i ett par dagar. Och då vann jag. Vann över sjukdomen.

Och det ska jag göra fler gånger. För jag är smartare än dig. Och jag vill leva och njuta.

ANNONS
Av Karin - 16 juli 2014 16:25

16 juli idag. För 2 månader sedan var jag nyförlöst och omtumlad. På mitt bröst låg en stor tjej och jag undrade vem hon var. Jag förundrades över att varenda liten del av henne hade skapats inuti mig. Mest av allt var jag mörbultad, hallt och lytt.

Idag är hon de mest självklara i världen!

Och för att riktigt fira in 2-månaders dagen var hon vaken och glad mellan 2.30 och 5.45 inatt. Hej tröttmössa till mamma!

Förutom inatt har hon de senaste veckorna blivit riktigt bra på att sova nattetid faktiskt. För typ en vecka sedan började hon somna vid 22-23-tiden istället för midnatt och har sovit fram till 04-05 utan matpaus. Därefter somnat om till runt 08. Vid ett tillfälle fick jag väcka henne vid 6.30 för att mina tuttar höll på att explodera (då hade hon somnat vid typ 23)! Hon sover inte särskilt mycket på dagarna, ibland bara korta sovlurar på mellan 10-40min och någon gång ibland bränner hon av med en 2-timmars men det är sällsynt.

Det största problemet är nog att mamma själv inte somnar i en handvändning.. Det tar tid för mig att varva ner och komma till ro, jag ligger alltid mellan 1-3 timmar innan jag somnar. Det skulle jag gärna göra något åt men hur (inte medicin)?

Nästa måndag är det dags för efterkontroll. Jag har några enstaka krämpor kvar av förlossningen, det blir undersökning och samtal om förlossningen.

Nu blev det matdags!

ANNONS
Av Karin - 12 juli 2014 14:44

När tiden rann iväg började tankarna bli lika negativa som alla de graviditetstest som hopade sig. Jag funderade på alternativa vägar till barn. Tänkte att mina ägg kanske var dåliga och jag funderade mycket på äggdonation. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk grej men också en sorgeprocess som jag nosade på i mina dystra stunder.

Jag funderade mycket på det där med genetik och biologi. Tänkte att de barn som skulle växa inuti mig skulle vara mitt biologiska barn som utvecklats tack vare min kropp men barnet kanske inte skulle vara mitt genetiska. Tyckte att det var en fin tanke.

Den räckte ändå inte hela vägen för mig och säkert inte för någon i början av processen. För det är något med likheter som en nog strävar efter. Inte är det väl så konstigt heller. Det är tänkt att vi ska föra vidare våra gener, det inte bara känslofyllda tankar utan något vi har djupt rotat i oss.

Nu har tanken återigen kommit till mig, den om genetik och biologi alltså Jag fick ett biologiskt genetiskt barn. Men vet ni? Hon liknar mig inte alls.

Hade jag gjort äggdonation så hade jag förstås trott att det var därför. Men hon kommer från mitt ägg, detta trots hennes mörka hår, hennes runda näsa och tydliga amosbåge på överläppen. Allt i motsats till mitt ljusa hår, raka spetsiga näsa och smala överläpp.

Jag tänker också på hur alla säger att hon är en kopia av sin pappa och jag undrar vad dem hade sagt om hon kommit till via någon annan kvinnas ägg? Hade dem vågat påvisa olikheterna med mig då?

Jag och sambon skojar om att hon kanske har ärvt sådant som inte syns från mig. Egenskaper och ämnesomsättning tex (syns ju på sätt och vis). Hon är lång och smal precis som mamma. Hon är envis som mamma. Tålmodig som pappa. Social och glad som sin (friska) mamma. Fysisk som både mamma och pappa.

Vart jag vill komma med detta inlägg är oklart. Jag förstår att jag på ett annat sätt kan förhålla mig till olikheterna än om jag hade gjort äggdonation, för jag kan alltid falla tillbaka på vetskapen om att hon kommer från mitt ägg trots allt. Men frågan är hur stor roll det spelar? Utseendemässigt är hon olik mig men kommer säkert bli lik mig i och med den miljö hon växer upp i..

Och då kommer vi till det där med arv och miljö.. Och det är en stor, spännande fråga som massor av kloka kvinnor och män grottat ner sig i, i jakt på svaret (som att det bara finns ett).

En sak är i alla fall klar. Jag älskar henne, oavsett likheter eller olikheter med mig och det är det enda som är viktigt i slutänden.

Av Karin - 11 juli 2014 16:10

Det märks att det är semestertider i kommentarsfältet men det är bra. Jag hoppas att ni får den paus och avkoppling som ni behöver!

Jag har antagligen fått mens, 8 veckor efter förlossningen (idag!) och typ 3 veckor efter att avslaget slutade. Är det inte mens så är det något som är kvar och behöver tas ut. Det luktar äckligt, typ unket och "dött" precis som avslaget (ursäkta). Lite förvirrande! Får jag feber eller ont ska jag söka akut. Det är tydligen väldigt ovanligt att få mens när man helammar. Hmm. Heja mig.. Jag ska ta det lite lugnt och se vad som händer. Någon som varit med om detta?

För övrigt fick jag en chock av ett foto som togs i veckan. Jösses vad stor jag är! Jag ser ut som en blek fläskig jätte bredvid min sambo som normalt sett väger 20kg mer än mig. Jag står stilla viktmässigt sedan flera veckor tillbaka men jag gör heller inga försök att minska (egentligen bör jag nog vara nöjd över att jag inte ökar, med tanke på frånvarande motion och intag av mat och godsaker). Men jag vill inte hetsa.

Jag försöker istället ge mig utrymme och möjligheten att lägga energi på de viktigaste sakerna. Först måste jag känna att jag orkar vara mamma fullt ut, sedan vill jag kunna göra lite andra roliga saker och därefter kommer vikten. Var sak har sin tid, försöker jag intala mig när det känns surt att inte ens orka gå på promenad eller att ha typ 4 plagg som passar.

Min sambo fick ansträngningshuvudvärk för några dagar sedan i samband med träning. Idag när han funderade på att träna igen sa jag till honom att han nog bör vänta åtminstone en vecka innan han tränar igen. Han svarade spontant "men åh det är så jobbigt att vänta". Eeh. Jag vet. Jag har "väntat" i 80 veckor...

Snart är vi ensamma på dagarma jag och Pyret. Sambons 9 veckor är snart slut. Oj vad värdefullt att ha den tiden ihop i början! Nu har han tagit med lillan på promenad och jag ska passa på att sova. Jag är trött trots att lillan nog sover bra på nätterma i jämförelse med andra minibebisar. Mini och mini förresten, i måndags vägde hon drygt 5.5kg (1.5 kg upp på 7veckor).

Hur mår ni?

Av Karin - 8 juli 2014 23:47

7 veckor och så mycket kärlek.

Idag åkte Pyret (inte hennes namn, förstås) iväg på utflykt med pappan och farmor och farfar. Jag skulle sova. Men jag saknade henne. Hennes varma, lena kropp, sättet hon formar sin mun på, att se henne skratta, jag saknade att kunna dra handen genom den mjuka stubben på huvudet och lyssna till hennes små snarkningar när hon sover. Saknade de flaxande armarna och de pigga stora blå ögonen som alltid söker mina. Knubbiga lår, bleka ögonbryn och den mörka locken på huvudet. Den tålmodiga, nöjda bebisen som finner sig i det mesta och sällan skriker, inte på skötbordet, inte i badet och inte i främmande famnar eller liggandes på mage. Hon är tillfreds, hon är nöjd. Och så leendet igen, de som avrundas med ett förnöjt ljud, uppskjutna axlar och dubbelhakor. Ljudet letar sig rakt in i mammahjärtat och exploderar.

Älskade unge. Du är fantastisk.

Av Karin - 4 juli 2014 23:45

I min egen rannsakan kommer jag fram till saker om mig själv. Jag har funderat mycket på val av jobb och äventyr som jag tidigare haft och gjort. Mer specifikt över att jag tycks ha jagat en specifik känsla eller kanske flera. Ångest bland annat. Och att jag istället för att medvetet ha upplevt ångest istället har klätt in den i andra ord. Så som utmaning, respekt för livet eller att jag gillar jobb där man inte vet vad som ska hända..

Jag tänker främst på 2 grejer nu, de som är tydligast. Jag har jobbat på akutpsykiatrisk avdelning under ett par somrar. Då trodde jag att jag trivdes bra, att jag gillade de där oberäkneliga, plötsliga och oförutsägbara. Att jag gillade utmaningen i att "tala en aggressiv person tillrätta" och att jag cyklade hem efter varje pass med "respekt för livet" efter att ha sett hur tokigt det kan bli. I efterhand förstår jag att jag gick till varje arbetspass med en gnutta ångest och att jag cyklade hem en gnutta lättad över att ha "klarat mig" och väldigt fylld av känslor. Känslor som andra gav mig, patienternas känslor.

Jag tänker också på min resa till Kenya. Dit åkte jag ensam för att skriva en magisteruppsats. Jag blev väldigt ifrågasatt inför den resan, många var dem som talade om hur farligt det var och än mer beslutsam blev jag för varje ord. Jag skulle minsann klara det som tycktes vara omöjligt. Jag skulle varken bli rånmördad, våldtagen, få HIV-smittat blod eller dö på den kaosartade vägen.. Såhär i efterhand förstår jag att det där som gjorde det svårt att sova innan min resa, det var ångest. Och det där om att behöva älta den resan under lång tid efteråt var ett sätt att bearbeta känslor, inte bara över det jag var med om där utan också över att ha tvingat mig igenom något som kändes läskigt.

Jag har länge tänkt att mitt sätt att "stänga av" och ta mig igenom läskiga saker och ständigt vara på jakt efter "en utmaning" har varit styrkor men det är nog inte så..

Om de är svagheter låter jag vara osagt, jag har varit med om mycket tack vare detta men jag tror att dessa sidor är födda ur ett trauma som jag varit med om, ett som få vet om. Jag tänker att jag tidigt i livet lärde mig att stänga av känslor, att låtsas om att detta något inte fanns och att jag senare i livet upptäckte att jag var tvungen att jaga känslor för att känna. Jaga utmaningar och ångest. Söka mig till arbeten där patienters vrede, mani, kärlek, depressivitet och oro gav mig något som jag själv saknade kontakt med.

Nu har jag landat i det, finulat ut mig själv, varit öppen och lagt pusslet som inte riktigt gått ihop tidigare. Det får vara bra så.

Tack för att ni lyssnar och inte frågar.

Jag undrar hur jag ska göra härdanefter, när allt jag tidigare eftersträvat och jagat varit oäkta?

Av Karin - 4 juli 2014 20:29

Kunde ana en tillstymmelse till energi för några dagar sedan, en kort stund som kom och for förbi. Jag vågade inte hoppas.

Dagarna har varit tunga. Detta var den absolut tyngsta avbokningen under min 1.5-åriga sjukdomsperiod och det har varit många tidigare..

I det tveklösa bakslaget gnager både oro och rädsla för att bli fast i det tillståndet, inget annat känns rimligt just då. Oro över att inte kunna ta hand om min bebis. För att bli sjukskriven (från föräldraledigheten) och "tvinga hem" min sambo på föräldraledighet och på så sätt paja vår ekonomi, oro för att inte klara av livet så som det är tänkt. Rädsla för att hamna i en ond spiral och aldrig ta mig upp igen.

Mest av allt är jag rädd för depression. Vid varenda bakslag tror jag att depressionen har satt sina klor i mig igen och paniken växer. Tankarna och analyserna susar runt i huvudet. "Var det en depressiv tanke?", "känner andra såhär?", "är detta normalt?". Stressen när inga svar finns till frågorna. Och vetskapen om att den medicinska utvägen gjorde mig toksjuk förra sommaren gör att en depression skulle kännas panikartat stressat.

I nästa steg kommer funderingar på när bakslagets utmattning istället övergår i den instängda hopplöshetens känslor. När det är dags att kliva utanför dörren och bryta, en hårfin linje mellan att förvärra bakslaget och fylla på med energi och glädje över att vara på rätt väg..

Idag sa jag till sambon att jag ville prova med en utflykt. Vi köpte mat och satte oss i parken. Jag ammade i parken. Solen sken. Gräset var grönt. Vindarna lite svala där vi satt på en färgglad picknickfilt i skuggan. Bebis nöjd, alltid nöjd. Människor semesterglada.

Ingen av dem njöt av stunden så som jag, ingen tittade på himmlen eller drog in luften i sina lungor så som jag. Likt någon som länge suttit fängslad och känner frihet igen spirade känslor i min kropp. Sköt undan alla tankar på om jag nu överskred min energi och bara var i stunden. Det var ljuvligt. Bebis somnade. Vi åt glass. Sedan åkte vi hem och jag sov gott ett par timmar.

Vaknade glad, lättad och nykär igen. I sambo, bebis och livet - de som återvänder efter tufft bakslag.

Och med detta sagt är det nu dags att bromsa ett tag. Nu får jag leva på den luften jag drog in i mina lungor idag. Tänk att energin verkar komma åter igen.. Även efter detta bakslag. Jag blev inte fast. Jag klarade detta också, att ställa in, ta mig igenom besvikelse, nederlag, utmattning och bebis. Nu ska jag -bara- fortsätta..

Heja mig (med fint stöd från er, tack).

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se