Alla inlägg under november 2014

Av Karin - 29 november 2014 18:56

Har tagit mig en funderare. Igen. En gör nog ofta det när flera sjukdomar påverkar samtidigt.

Inte längre säker på att det är PMS. Ser ett annat mönster.

Jag mår bättre när jag håller igång och aktiverar mig. Mår dåligt på morgonen när jag vaknar men kan kicka igång mig. Sticker hemskt i fötterna när jag vaknar på natten. Halsen gör ont. Svullen. Jag är supertrött. Sömnig och dåsig. Matt i kroppen. Lätt huvudvärk till och från. Arg och stissig i kroppen.

När jag aktiverar mig känns det bättre för stunden. Efter att ha gjort "massor" förra veckan var denna vecka vilotid. Direkt började jag må dåligt. Kopplade ihop det med mensen men jag tror nu att den bara råkade infalla på samma tid.

Egentligen handlar det nog om sköldkörteln. Jag tror inte att dosen medicin är tillräcklig.

Det här gör mig orolig över påverkan på min utmattning. Jag aktiverar mig för att slippa må dåligt, far framåt lätt manisk mellan olika saker för att slippa känna det där olustiga i kroppen. Samtidigt tömmer jag mina depåer och riskerar bakslag i utmattningen. När kommer i så fall de bakslaget? Blir orolig över julen.

Sköldkörtel-mådåligt eller utmattnings-mådåligt? Pest eller kolera.

Jag hoppas att jag sliper lägga till en operation pga cellförändringar ovanpå detta nu.. Väntar på kuvertet, borde komma inom en vecka eller max två.

(Ska lämna nya prover på sköldkörteln nu i veckan, förhoppningsvis justeras dosen).

//det är mycket nu.

ANNONS
Av Karin - 27 november 2014 12:56

En behöver förstås inte vara sjuk för att ha ett eller flera uppsatta mål. Det kan vara att gå ner i vikt, ta examen, sluta bita på naglarna eller spara ihop pengar till en resa. I vår strävan efter det som ligger framför oss, glömmer vi ofta det som redan har passerat och glädjen i platsen som vi befinner oss på precis just nu. Självkritiska ögon stirrar på kroppen i spegeln, på siffrorna på vågen, irriteras över pengarna på kontot som aldrig tycks växa och på betygen som inte känns bra nog på tentorna. Vi bombaderar oss med självkritiska tillrop.


Jag kommer på mig själv önska att jag obehindrat kunde ta cykeln upp på stan och kila igenom några affärer. Hur jag önskar att jag slapp analysera varenda trötthetskänsla i kroppen. Förbannar mig en kort stund över att jag gjorde mig så sjuk. Så sjuk att jag går miste om så mycket. Tänker på alla jag skulle vilja träffa, tänker på resan jag spontant skulle vilja göra, på alla promenader och löprundor jag skulle kunna avverka. Önskar att jag hade ork att jobba och fungera helt normalt, starta upp de där ideérna jag har i huvudet. Ta i lite extra en kort period för att lyckas. Önskar att jag slapp tänka på antalet aktiviteter jag fyller min vecka med och bara köra på. Förstås vila och återhämta mig men ändå, ta i liksom. Ta i ordentligt. Längtar efter att träffa vänner, dricka ett glas vin och prata. Jag skulle vilja måla och skriva en bok och åka på SPA-hotell med min lilla familj och bara va´.


Jag bäddar rent i vår säng och slås jag av minnet av den tid då jag inte orkade. Jag minns hur mjölksyran invaderade både armar och ben och gjorde kroppen svår att ens hålla uppe. Jag kommer ihåg hur jag fick samla kraft för att rysta ut täcket, minns hur pulsen steg, hur det slog i tinningen och hur hjärtat rusade. Jag kommer ihåg att jag vägrade sätta mig av rädsla för att inte orka upp igen, kommer ihåg känslan av att fullständigt ta slut av att bädda sängen. Som att jag hade sprungit maraton efter maraton helt otränad och utan någon av de positiva effekter en får av träning. Bara pinan. Jag minns hur jag tänkte att jag ville kunna åka upp på stan bara en enda gång, gå in i en endaste affär och gå ut igen. Minns hur jag desperat längtade efter människor, att se dem, socialisera och umgås. Minns hur jag la mig ner på hallgolvet efter att ha knytit skorna, tvungen att vila. Minns hur jag domnade bort och hur jag aldrig kände mina ben. Minns hur jag längtade efter att kunna göra något endaste litet för min sambo, om så bara plocka upp diskmaskinen, så att han slapp. Den innerliga längtaden efter att kunna röra på kroppen, bygga muskler och föra den framåt på lätta steg. Jag kommer ihåg hur trappan upp till vår lägenhet tömde mig, gjorde mig yr och fick mig att stanna upp flera gånger för att inte svimma av utmattning. jag kommer ihåg den tid då det tog 2-3 timmar att kliva upp ur sängen, kroppen var som fastklistrad, blytung och värkte och jag minns hur jag längtade efter en starkare kropp. Starkare än det där. Jag kommer ihåg suset i huvudet. Att jag inte kunde tänka en enda färdig mening eller ens besluta om jag ville ha kokt eller stekt potatis, huvudet var fullt av gröt och hur jag än ansträngde mig gick inte tankarna ända fram. 


Jag kommer ihåg att jag önskade mig bättring, bara lite. Jag skulle inte be om mycket, tänkte jag. Bara jag får bli lite, lite bättre. Tänker tillbaka på den där tiden.. Då när jag inte kunde något. Jag ser och jag känner att stegen är enorma, trots allt. Målet är fortfarande långt framför mig men det som ligger bakom mig är betydligt tyngre och jobbigare. Framåt är enklare än bakåt. Finliret är egentligen det som är kvar. Tänker att resan mot målet egentligen är det som är viktigt, det är nu jag gör alla de där små stegen som till slut kommer att knyta ihop säcken. Stegen som gör min målgång.


Nu råder jag dig att göa likadant. Skänk dig en varm tanke. Se på dig själv med ödmjukhet och klappa dig på axeln. Gör det på riktigt och skratta åt hur fånigt det kändes, om du kan. Leendet gör gott. Stirra dig inte blind på målet där framme, det som känns så avlägset. Tänk på alla steg du tagit för att nå den plats där du är idag. Oavsett om du köpte en julklapp eller sket i det och tog välbehövlig vila på soffan istället. Var nöjd. 

 

Ge dig själv kärlek.

ANNONS
Av Karin - 26 november 2014 11:48

Nu är jag så satans irriterad igen. Fly förbannad i kroppen, känslorna svänger än hit och än dit. Jag mår illa, tappar matlusten och känner mig frustrerad och gaaalen på allt. Oxtokig..

Lägger ihop ett och ett. Mens.

Jag har aldrig lidit av PMS innan men jag upplever att det blivit ordentligt efter förlossningen. Googlar lite och inser att jag inte är ensam. Är det någon av mina läsare som känner igen sig? Vad kan en göra åt det? Försvinner det?

Jag har kopparspiral så det är inga hormoner därifrån.

Update: Tack för alla tips om bebishård mage. Jag är tacksam för varenda ett av dem men har inte hunnit svara. Vi ska prova att ge 20ml lactulos varje dag (innan kl 13) fram till nästa tisd. Funkar det inte får vi träffa läkare. Känns långt tycker jag men hon bajsar iaf nu, även om det krävs en gedigen insats från hennes sida..

Av Karin - 23 november 2014 16:28

Vår bebis har såna problem med sin mage. Det är himla jobbigt för henne men också för oss att se hur hon kämpar.

Detta är vad vi provar;

- Ger katrinplommonpure varje dag/varje mål (igår åt hon en hel burk 125g)
- Ger alltid även annan bra bajsmat tex päron, aprikos, kiwi, ärtor.
- Ökat vattenmängden
- Vi ger Lactulos (normal "underhållsdos" är 2.5ml/dygn, vi ger 15-20ml/dygn utan verkan).
- Hällt medicin i vattenflaskan

BVC säger bara att vi ska öka dosen Lacutlos hela tiden men det är apsvårt att få i henne sådär mycket. Vi blandar ner det i gröt och mat. Det är ändå svårt när dosen är så pass hög, en ska inte ge för mycket på en gång och egentligen inte på kvällstid. Dessutom ammar hon ju fortfarande och då försvinner tillfällen att blanda i medicin. Vi försöker därför ge henne på sked mellan målen men det mesta kommer upp. Nu har hon dessutom lärt sig att det där äckliga kommer på sked och det försvårar när vi ger henne mat..

Hjälp oss. Har ni tips?

Av Karin - 21 november 2014 20:32

Kanske tillhör vissa delar av detta mitt "Fröken Duktig"-komplex, kanske handlar det snarare om nyfunna intressen. Hur som helst..

Jag älskar att ge Pyret bra mat. Mat som jag har gjort själv. Det är för det första en anledning till att jag ville fortsätta amma (trots att det drog oerhört med energi). Visserligen är min modersmjölk också "full" av gifter men det kändes liksom renare och bättre i min mage ändå.

Nu när hon äter mat så går jag nästan all in där. Hon har hittills fått några Ellas Kitchen, såvitt jag har förstått är det den bästa färdiga maten på marknaden.

Jag känner mig inte helt bekväm med välling, kanske känner Pyret av det eftersom att hon inte äter det med andakt när vi provar. Jag har läst en del om det och vällingen består (till stor del) av ett utfyllnadsmedel som används i chips och godis. Det är alltså inte konstigt att små barn står sig länge när det dricks välling kvällstid.

Vi köper helt enkelt färska frukter och grönsaker och gör egen mat och jag mår så bra i magen när jag vet att det är de enda hon får i sig. Än så länge tycker jag att det är himla enkelt. Förstås inte lika enkelt som att ge färdig mat men ändå värt den lilla mödan som krävs.

Vi har hittills gjort;
Broccoli
Palsternacka
Sötpotatis
Päron
Aprikos
Kronärtskocka
Majs
Ärtor
Morötter

Allt är kokat var för sig och sedan fryst antingen i "klickar" på ett bakplåtspapper eller i "isbitslådor". Varje morgon tar jag upp så många som behövs. Idag äter hon 5 kuber till lunch och 3 till middag (plus katrinplommonpure och numera ägg).

Allt slinker ner och äts med god aptit. I veckan har jag börjat introducera protein också. Jag har då kokat ett ägg och mosat ner i den mat som jag tagit upp till henne.

Vi provade även fisk i veckan. Jag kokade fisken och gjorde en sås av mjölk, vatten, mjöl, ägg och dill och frös in i klickar. Lätt att ta upp en klick med fisk/ägg-sås och några kuber potatis och grönsaker och ha en bra egengjord portion mat.

Vi ger gröt både på morgon och kväll. Den har vi än så länge köpt, kanske börjar jag att göra även den så småningom. Misstänker att det finns sån där utfyllnadsmedel även i den. Någon som har tips på bra hemmagjord gröt?

I allt detta tänk kring ekologiskt och giftfritt ingår förstås även leksaker. Jag vågar inte riktigt öppna den dörren helt för då törs en knappt leva. KÄRA NÅN vad gifter det finns. Jag grämer mig varje dag över innehållet i blöjorna hon har på sig (trots att jag inte läst på just det, utan mest antar och att jag känner den starka lukten). Madrassen hon sover på och snuttisen i sängen.. Pju! Som sagt, allt kan en inte göra. Det skulle både bli HIMLA dyrt och oerhört tidskrävande. Men så långt det är möjligt vill jag giftfria hennes och min miljö.

Ibland blir jag matt när jag ser mig omkring och stirrar på alla platsprodukter och oaser av gifter. Men zet gäller att ta det steg för steg och göra lite istället för inget, tänker jag.

Under nästa år tänker jag giftfria min egen miljö. Smink och hudnära produkter ska bytas ut till fördel för giftfria ekologiska produkter. Den tanken känns redan fräsch och härlig.

Bästa steg är att byta ut tallrikar, muggar och bestick. Nu har vi ärvt en hel del, kanske försvinner en hel del av gifterna med tiden, eller?

Hur gör ni andra? Tänker ni på det eller inte? Jag tar gärna emot tips om ni har, stort och litet och allt från leksaker, bebisprodukter och hudvårdsgrejer till mig. Fire on!

Av Karin - 18 november 2014 14:41

Tyvärr kunde läkaren redan på plats se att jag har cellförändringar (igen). Hon kunde dock inte säga något om hur mycket eller hur pass allvarliga de var. Även om de återigen "bara" är lätta förändringar kan det finnas anledning att ta bort, sa hon. Operation då, antar jag? De gör tydligen lite olika, beroende på ålder och om en har barn, verkade det som.

Jag bajsade i alla fall inte på mig. Men hon sa att hon nog klippt i ett blodkärl, så jag blödde massor. Kanske måste köpa cyklo-F sa hon, eller åka in akut om det blir ännu mer på tok med blödandet.. Det vore just snyggt. Det är NOG nu.

Bara invänta kuvertet och hoppas på det bästa.

Bebis är i all fall världens bästa. Alla som ser henne tror att hon är en pojke, haha. Min goding.

Av Karin - 18 november 2014 14:31

Jag har många drömmar mumera. Sånt som jag vill göra. Försöka. Sätt som jag vill leva på. Det är otraditionella sätt, mer osäkra, såna som (kanske) inte ger en stadig inkomst. Eller som ger fett mycket pengar. Det vet en inte. Osäkra kort liksom. Ibland är drömmar såna. Hela tiden snurrar tankarna på olika idéer och planer för framtiden.

Våga.
våga inte.

Jag har alltid känt att jag inte riktigt hör hemma på "vanliga" jobb. Trodde först att det handlade om att jag behövde vara ledare, att inte ingå i en arbetsgrupp utan leda den. Nu är jag osäker. Eller kanske säker. Jag vill leda mig själv. Inte kämpa med omotiverade människor. Jag vill ha kul, jobba olika mycket och styra själv. Jag vill göra olika saker och inte känna söndagsångest. Kreativitet.

Jag har haft ett alldeles för stort kontrollbehov för att ens våga tänka tanken innan. Aldrig trott att jag kunnat eller varit bra nog. Jag har också behövt frigöra mig, hitta mer av mig själv och få paus från ekorrhjulet.

Jag är klokare nu. Jag har varit på botten och funnit svar. Så himla klyschigt. Men sant.

I veckan tar jag ett första steg mot en av dem. Drömmarna alltså.

Hjärtat slår hårdare.
Men nu kör jag.

Av Karin - 18 november 2014 09:06

Behöver bajsa. Försöker bajsa. Har ont om tid. Bebis missnöjd. Jag sen. Måste åka. Ska lämna nytt cellprov. Bajsnödig. Lämna cellprov bajsnödig. Fan.

Någon som känner igen sig?

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se