Alla inlägg under april 2013

Av Karin - 23 april 2013 18:01

Jag blev så irriterad över att allmänheten tar sig friheten att slänga ur sig frågor om en annan persons allra privataste på grund av vardagliga känslor, såsom trötthet. Jag tänkte själv på alla de gånger som jag med gråten i halsgropen fått avfärda kommentarer om graviditet och barnlängtan, om alla de gånger som jag i tysthet brutit ihop bakom fasaden av ett leende när någon plumpt ställt mig frågor. Jag hade aldrig tidigare kommenterat någon känd bloggerska och jag ska erkänna att jag var nervös, det kändes som att jag skulle bli synlig. Men ärligt talat, det skiter jag i så fall i. Vi har svårt att bli gravida och vi är många som kämpar i det tysta, vi är värda att synas, eller i alla fall visas hänsyn.


"Jag har läst BB’s blogg i många år men aldrig tidigare kommenterat. Visst har det funnits tillfällen då jag har tyckt annorlunda och när jag rent av retats upp av inlägg men det som slutligen får mig att kommentera är de kommentarer som skrivs här, det som möter en kvinna så fort man yppar trötthet, så fort man tackar nej till ett glas vin eller på annat sätt uttrycker att man mår dåligt. Varför gissar ni ens på att hon är gravid öppet? Tror ni att hon kommer att skriva ”ja ni har faktiskt rätt, vi hade inte tänkt säga något ännu men..”? Eller handlar det om vem som lyckas undanröja deras hemlighet först?


Anledningen till min upprördhet är säkert påverkad av min personliga situation, min och många andras. Vi är många som har svårt att bli gravida och vi är många som med falska leenden tvingas svara på allmänhetens överklamp i våra privatliv gång på gång. På frågor om ”det inte är dags för barn snart?”, såna frågor som tvingar oss att hålla god min samtidigt som vi rasar inuti. Vi är många som faller som korthus varje månad.


BB skulle väl haft ett 7-mannalag nu om allas gissningar varit rätt. Allt detta för att hon skriver att hon är trött – det är ju löjligt, det finns tusen förklaringar och tills att hon eventuellt säger mer än så tänker jag att hon säkert är.. Bara trött!


Tänk er för, det finns många hjärtan som brister av de frågor ni ställer!"


ANNONS
Av Karin - 23 april 2013 17:32

Om man släpper ner en normaltempererad groda i 37-gradigt vatten så hoppar den direkt upp, inte för att 37-gradigt vatten egentligen är skadligt för grodan utan för att förändringen från grodans normaltemeperatur blir för stor och plötslig, den alarmerar och tar det säkra före det osäkra. Om man istället lägger en groda i vatten som har samma temperatur som grodan själv och långsamt värmer på vattnet, då, tyvärr för grodan, kommer den att kokas ihjäl. Grodans kropp uppfattar inte förändringarna och hinner därför inte signalera rädda dig, hoppa upp härifrån, utan den dör. Jag undrar om den precis i sista ögonblicket hinner tänka något, förbanna sig själv?


Nu när jag tänker tillbaka på min höst önskar jag innerligt att jag hade bromsat i tid, att jag hade stannat upp och reflekterat över vad som verkligen är värt något och funderat över hur jag mådde i allt kaos. Jag vet inte vad jag hade förändrat eller vad jag hade gjort, jag önskar såklart att jag hade satt ner foten barskt och sagt det här är omöjligt. Förändra situationen eller välj någon annan att utföra jobbet och tagit all min ambition och lagt på något annat, något som jag tror på. Jag önskar också att jag hade tagit mig tid till att gå till kuratorn tidigare och hoppats på att hon- vi tillsammans hade lyckats fånga upp mig innan det var för sent men i all stress resonerade jag som såhär; jag blir ändå inte gravid av att sitta där och prata. Det var mitt enda problem, trodde jag, att jag inte blev gravid - det var därför jag var trött och ointresserad. Om jag bara hade lyssnat på alla signaler och sett sambandet; tröttheten, näsblodet, alla infektioner, yrseln, huvudvärken, mattheten, andfåddhet av trapporna, magen, min plötsliga glömska, irritationen och mitt intresse för att skriva listor på de allra enklaste saker, för att på något sätt försöka fokusera och hålla mig till min uppgift i mitt huvuds virrevarr.  


Men nog funkar väl vi djur ändå likadant? Liksom grodan vaggades jag in i en långsamt förändrande situation och liksom för grodan gick det inte tillräckligt snabbt för att min kropp skulle alarmera. Det smög sig på, hade allt hänt under en natt är jag säker på att jag hade reagerat och känt mig fruktansvärt sjuk. Men nu kröp det sig på, lite sämre vecka för vecka under en lång tid och jag hade ingen chans att fånga signalerna. Likt grodan som långsamt kokades till dötts fortsatte jag utan att lägga ihop farorna. Utan att inse gick jag samma öde till mötes. 

ANNONS
Av Karin - 18 april 2013 23:29

Vinden susar tag i dörren och regnet piskar mot fönstren. I ljuset från datorn, med ett glas vatten på bordet, uppstigen efter otaliga sömnlösa varv i sängen - trots trötthet, tankarna vinner till slut och behovet av att skriva erövrar kroppens lust att sova. 

 

Behovet var tankar om bröllopet. Snart går vi in i maj och aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle vara såhär dålig fortfarande. Hur mår jag i juli? Om jag bara kunde veta. Jag kan se dagen framför mig och jag hoppas naturligtvis att jag verkligen får uppleva den. Att jag kan vara där. Att jag kan njuta. Inte plågas av trötthet och oro. Jag vill inte se tillbaka på bilder på mig i bröllopsklänning och tänka åh här var jag sjuk. Trots att min rädsla stundtals vinner över det goda är det bröllopet som drar mig framåt, det är min frizon, det jag kan tänka på när mycket annat känns hopplöst svart. Bröllopet är en milstolpe innan ivf. Något lyckligt att fästa blicken på när inget annat skänker blicken ro. Men just inatt lämnar det mig sömnlös.

 

Det vore för klassiskt att skriva att vinden har mojnat och att regnet nu har avtagit, jag tänker inte skriva så. Inget har förändrats, på inget sätt kan jag försköna något. Det blåser fortfarande och regnet piskar de gräs som nyligen räddats från snön. Det är bara så det är.

Av Karin - 18 april 2013 22:54

Maktlöshet. Det var det ord som plitades ner. Maktlöshet inför min situation. Kampen mellan huvud och kropp frustrerar mig, att jag inte förstår vad som händer irriterar mig och min vilja att göra rätt, välja rätt väg skapar stress för min okunskap att ens förstå vad som är rätt. Lamslagen av trötthet idag finner jag mig själv analyserandes, är det överansträngning eller depression? Livrädd för att lyssna på kroppens behov av att sova och stanna inne, livrädd för att inte tvinga mig ut i blåst och regn för att avverka några kilometer, livrädd för att falla i depressionens avgrundsdjupa hål. Kroppen lyder inte hjärnan längre och hjärnan för den delen – den är i samma betydelse en del av kroppen.

 

Otillräcklighet, ett annat ord som skaver. Så mycket otillräcklighet. Som vän, som sambo, som medborgare, som ledare, som tjej, som kvinna, som någon som är attraktiv. Otillräckligt fertil. Otillräcklig ork. Otillräcklig kropp. Otillräcklig förmåga att förstå, att acceptera, att hålla mig lagom.

 

Jag ska lära mig lagom, ett tredje nyckelord.  I lilla landet lagom finns det många människor som inte gör precis det, som gör mer än lagom och som sedan mår mer än lagom dåligt, eller mindre, beroende på hur man ser på det.    

 

Vad är motsatsen till maktlös? Maktfull?

 

Hur som helst, jag vill känna mig maktfullt tillräcklig när jag gör lagom.

Av Karin - 17 april 2013 10:33

Jag var rädd. Rädd för att framstå som för frisk. Hemma så har vi hittat tillbaka till något som mer kan liknas vid vanligt. Vi äter middag ihop, jag är där, vi småpratar och skrattar ibland. Vi pratar om annat än mitt ältande. I mig finns annat än mitt ältande. Och jag har lyckats att klippa mig, efter 4 månaders försökande. När jag gick mot mötet pratade jag med mamma på telefonen och jag var så rädd för att ha en bra dag och att dem inte skulle tycka att jag verkade sjuk. För att dem skulle säga att livet är hårt för oss alla, men då måste man bita ihop och jobba lilla vän. Jag mötte upp min kurator och tillsammans ställde vi oss i kön. Tydligen öppnade det vid 10 och alla samlades här några minuter innan. Jag blev stressad, det var så mycket ljud och människor fortsatte att fylla på, dörren klickade gång på gång, en tung dörr som låter när låskolven går ur, ny människa in, jag mer yr. Alla intryck bombaderar mig och jag kan inte sålla. Jag tittar ner i golvet, jag ser att min kurator ser. Jag känner mig plötsligt så svag. Jag som nyss hade trott att jag var för stark. Jag funderar på att gå ut, ställa mig utanför men jag står som fastklistrad i marken med blicken i golvet. Jag fokuserar på att försöka att inte ta in allt, att inte stressa upp mig. Hur blev jag denna personen? Dörren öppnas återigen och där står en kille med en stor leverans och han säger uppgivet "det är väl helt otroligt, skaffa er något att göra om dagarna istället för att stå här och knacka på dörren". Jag känner mig träffad men ändå inte. Jag skulle vilja skrika till honom, vänta du bara, det kan hända vem som helst. Vem som helst kan falla. Men istället fortsätter jag att titta ner i golvet. Skamsen. Jag förstår att dörrarna nog öppnats nu för strömmen av folk börjar röra på sig. Jag följer med. Jag känner mig så svag. När vi står i den långa kön i den stora salen så inser jag att jag nu befinner mig på andra sidan. Det känns konstigt. Så många gånger jag har sagt till människor med psykisk ohälsa att man kan ha ont i själen likaväl som att man kan ha ont i ett ben, det är inte konstigare. Trodde jag på det själv nu när jag stod där? Eller var det något jag bara sa, utan att verkligen verkligen tycka så? Jag stod inför sanningen. Plötsligt satt vi i rummet med min handläggare. Alla frågor, läkarintyget - det som upprör mig mest. Fel diagnos och en bedömning om att jag kan återgå i jobb imorgon. Jag som inte ens kan gå in i en affär, gå en promenad i stan, svara på frågan hur mår du utan att börja gråta eller träffa mina finaste vänner mer än en timme åt gången, hur ska jag kunna jobba? Samtidigt så mycket skam. Och stress. Jag vill så gärna kunna bemöta deras frågor med raka svar, med datum om när jag kan börja jobba igen och vad som behövs för att jag ska må bättre. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte ens trodde att jag kunde hamna här? När jag i januari trodde att jag bara behövde sova några dagar, när jag fnös åt att jag nog skulle behöva några veckor, som sedan efter samtal med psykolog och undersökning hos sjukgymnast blev månader. Hur skulle jag kunna veta när jag inte vet något som händer, när varje dag innebär något nytt? Hur skulle jag kunna veta hur jag mår i slutet av maj när jag gick från att känna mig för frisk till sjuk på några få minuter stunden innan? Som svar redan på första frågan fick hon tårarna. Och tårarna följde oss genom hela samtalet, ibland tystnade jag för att min röst bröts. Jag försökte hitta orden i min grötiga hjärna och kände stressen för att säga fel saker. Jag som annars är diplomatisk och lugn, som aldrig pratar i affekt, satt nu där som en enda känsloladdning och babblade på utan tanke. Jag hörde min kurator prata om mig, om högpresterande kvinna och hur vi, som har ett kaos på jobbet brukar falla efter en tid av ofrivillig barnlöshet, oförklarlig i vårt fall. Jag berättade om akupunkturen och hon antecknade på eget initiativ, det är bra tydligen, att jag hade sökt mig dit på eget initiativ. Jag gillade akupunkturen, det hände något där, jag ser fram emot att fortsätta, även om det var på gränsen till obehagligt först, så kändes det annorlunda i kroppen. Det sa jag till tjejen på mötet. Resten säger jag till er, jag blev övertygad när han genom att känna på min puls kunde säga en massa saker om mig. Att jag fryser ofta, att jag ofta har kroppsdelar som är kalla, att jag får svullna och onda bröst innan mens och att min mage är ur balans. Mer om det en annan gång. Rädslan för att framstå som för frisk suddades såklart ut redan i kön och än mer när alla tårar rullade när jag försökte svara på hennes frågor, jag är inte frisk. Låt mig få bli det, jag lovar att jag vill och att jag jobbar för det men stressa mig inte, jag gör det så bra själv.

Av Karin - 15 april 2013 19:24

Jag läser en artikel om en misshandlad 1-åring. Barnet har systematiskt blivit slagen, bränts och bitits av sin mammas pojkvän. Mamman uppger att hon varit för rädd för att ta barnet till sjukhus. Det är till slut ett anonymt tips som gör att socialtjänsten hittar barnet så pass svårt misshandlat att hon inte längre kan gå. Mitt hjärta går i tusen bitar och jag tänker på alla oss som vill bli föräldrar. Som inte önskar något hellre. Vi som gör vad som helst. Vi som bär på så mycket kärlek till vårt ofödda barn att vi nästan spricker. Vi som går igen fertilitetsutredningar och kanske även vidare mot adoption, där blir vi granskade och utredda in i sömmarna för att någon ska få ett "godkänt" på ett papper, först då får man adoptera. Processen tar ofta flera år. År av längtan och ovisshet. Det är såklart bra att adoption görs noggrannt. Men vad händer med alla dem andra som inte är lämpliga föräldrar? Medan vi längtar och gråter oss till sömns i längtan efter ett barn, misshandlas barnet i huset bredvid. Dem fick skaffa barn men vi måste vänta. På något sätt ökar det på min smärta. Varför inte vi, när vem som helst annars?

Av Karin - 11 april 2013 10:15

"Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta". Orden får mina ögon att tåras även i skrivande stund och drar mig tillbaka till ett ögonblick när två personer möttes igen efter en sällsynt svår tid. Jag ville bara älta. Jag kunde bara älta. Det fanns inget annat i mitt medvetande än just det. Och du orkade inte längre lyssna, du hade längre ingen plats att förvara mitt ältande, det åt upp dig och du var nära att explodera. Jag såg det på dig så jag tystnade. Du drog dig undan mig. Jag hade ältandet i mitt huvud, det liksom sprängde mitt medvetande men vi åt många middagar under tystnad. Ibland försökte du prata om något men min frånvarande blick och det faktum att jag inte ens orkade försöka använda min mimik i ansiktet fick dig nog till slut att ge upp. Vi sa inget. Bara ljudet från besticken hördes. Men inom oss pågick det ett krig. Olika krig, skulle jag tro. Men födda ur samma kris. Som en klocka tickade du och jag noterade alla steg, du närmade dig och jag var orolig. En dag smällde det för dig, allt brast och det som inte längre hade en plats inom dig fyllde istället ett helt rum, ja kanske hela universum. För en stund. Nu var jag tvungen att vara stark. Hålla dig uppe, luta ditt huvud mot min trötta axel, torka dina tårar och stryka ditt hår från ansiktet. Du somnade tvärt, mitt i tårarna drog du några djupa andetag och somnade. Jag la täcket över dig och försökte somna, det gick inte. Istället låg jag i timtal och tittade på dig, lyssnade på dina andetag. För ett ögonblick lät det som att din kropp fortfarande kämpade, liksom väste ut det onda i häftiga andetag. Kanske var det så. Det var känslor av både oro och lättnad för mig. Det var såhär det skulle bli, det var nu du hade exploderat. Jag hade väntat. När jag gick längst den sandande vägen på väg tillbaka till dig morgonen därpå fick jag en konstig känsla, det kändes som att jag inte längre kände dig. Vem var du? Vad hade du gjort i virrevarret? När jag kom in satte jag mig vid din sida och du lät dig inte väntas, du ville vara nära, vi möttes i en lång kram och dina tårar rann nerför dina kinder. Tankarna om att jag inte längre kände dig försvann med detsamma. Du var samma vackra man. Ännu vackrare. Vi pratade om det som hade hänt och försökte förstå. Det kändes skönt för mig att för en stund prata om vad som hände med dig. Plötsligt, utan förvarning sa du "Jag saknar dig. Jag saknar DIG. Ofta" och blicken som mötte mig var tårfylld men så ärlig och kärleksfull. På en hundradels sekund förvandlades mina känslor och aldrig någonsin har tårar kommit så snabbt. Äntligen. I all smärta, i den avgrundsdjupa sorgen som denna helg innebar hittade vi så tillbaka till oss igen. Vackra vi. Vad som gjorde den största skillnaden för mig kan man nog länge diskutera. Var det närheten du gav mig igen? Var det att få vara stark för en stund? Var det lugnet i att se att du också var ledsen och uppriven? Var det lugnet i att den för mig väntade explotionen var förbi? Kanske för att en oro försvann? Det kanske var en kombination. Vilket som, så hände något med mig från den dagen. Vi är alla sköra, vi håller uppe varandra, i olika tider och på olika sätt. Vi är starka åt varandra när det behövs.


Jag blev gladare från den dagen när kärleken vann över sorgen.


Att se tillbaka. Jag undrar hur det kommer att vara när jag en dag, framme på andra sidan, blickar tillbaka på den här tiden? Vilka ögonblick kommer att lysa starkast, betyda mest, vara avgörande för än den ena och än det andra? 


....Och vi saknar henne båda två. 


Av Karin - 6 april 2013 12:39

Kära bloggvänner,

Jag har hört att det ska finnas en hemsida med en lista som visar alla Sveriges privata Ivf-kliniker men jag kan inte hitta den hur jag än googlar -någon som vet? Hur lång åkväg kan man ha som längst, vad är rimligt med allt farande?

Jag skulle vilja veta kvalitén på mina ägg, kan man köpa sån utredning?

Ja, jag har fått mens igen och ja jag famlar efter något att ta tag i, något som kan hjälpa mig att inte falla avgrundsdjupt.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se