Alla inlägg under januari 2014

Av Karin - 31 januari 2014 16:23

Jag ligger och processar allt som har hänt de senaste 2 dagarna och har fastnat på en detalj. Igår på förlossningen lät det som att bm fick ett jakande svar från läkaren på frågan "betyder det att moderkakan är i framvägg?" när de tittade på mitt ul. Det var så mycket som vimsade runt i mitt huvud där och då att jag inte alls tänkte på att fråga. Jag var bara lättad över att Pyret mådde bra och inte var på väg ut, dessutom febrig och hungrig ;)

Att ha moderkakan i framvägg är väl inget problem som jag har förstått det, utöver att man ofta känner sitt barn sparka senare och mindre under hela graviditeten. Kvinnor med moderkakan i framvägg brukar beskriva sina bebisar i magen som lugna.

Det är de som gör mig fundersam.. Jag kände Pyret tidigt, runt v 18 om jag minns rätt och nu känner jag hennes sparkar tydligt med typ 2 timmars mellanrum hela dagarna. Jag får alltid svar från henne om jag lägger min hand på magen och jag har även lyckats filma magens förflyttningar. Igår låg hon med någon kroppsdel hårt ut mot min mage, jag kunde känna konturerna och gosa med foten eller rumpan.. Hon är verkligen en livlig och vild bebis och jag har t.om funderat på om hon är "för vild", om hon inte mår bra vid tillfällen när hon har stökat på som mest. Det enda som jag har reagerat på är att jag inte känner henne ovanför naveln ännu, trots att hon vid det här laget är närmre 40cm lång.

Kan jag verkligen ha moderkakan i framvägg när jag känner henne hela tiden? Kan jag ha den typ ovanför naveln och det är anledningen till att jag inte känner henne där?

Jag är så himla glad att jag får känna henne så ofta. Förstod av bm igår på förlossningen att det för vissa kvinnor är normalt med långa mellanrum mellan livstecken från bebisen. usch vad stressande.

Så. Tack för vår vilt sparkande bebis (det är t.om okej när du sparkar på min kissblåsa, trots att jag ibland muttrar över att behöva lämna TV-soffan gång på gång)

Ps. Jag googlade moderkaka för att hitta en lämplig bild. Well. Don't do that. Uuuh. Ds

V. 28 (27+2)

ANNONS
Av Karin - 30 januari 2014 21:35

Några timmar efter att jag hade tagit microlax blev sammandragningarna många och spände mer än tidigare. För att stilla oron ringde jag till förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in direkt. Jag fick lämna kissprov och blev kopplad till ctg och bebisens hjärtljud mättes. Pyret tyckte inte alls om detta och sparkade bort prylarna på magen flera gånger. Inga sammandragningar uppmättes och jag kände själv bara en under tiden jag låg där. Så typiskt!

En läkare gjorde ul och vul. Pyret var välmående, hade normal mängd fostervätska och livmodertappen var 4cm och stängd. Det var alltså ingen förlossning på gång. Pju!

Dock uppmättes feber på mamman (som var något skör efter dagens bravader).

Det såg ut som att Pyret hade min näsa och var stor hon var, det var svårt att se henne ordentligt nu! Lilla stora hjärtat!

Förresten så var båda bm vi träffade på förlossningen väldigt mysiga, jag gillade dock inte läkaren. Han var lite hårdhänt på vul:et och jag förstod inte riktigt vad han sa. Man har väl mest hjälp av bm vid en "normal förlossning" eller är läkaren väldigt involverad?

Angående strulet med fkassan så har min läkare tagit sig an problemet. Han tyckte att det hela var väldigt märkligt. Antingen löser han det åt mig redan imorgon eller blir jag sjukskriven på 100% tills allt löst sig (istället för min tilltänkta start av arbetsträning på månd).

Nu ska jag försöka sova lugnt, med tömda tarmar, feber, f-kassanstrul och en glimt av Pyret i dagens bagage.

//heltslut

ANNONS
Av Karin - 30 januari 2014 12:44

Vilken natt och morgon!

Inatt vaknade jag vid 3-tiden och allt jag kunde tänka på vad bajs. Orolig över att det inte kommer ut och känslan av att vara helt förstoppad med bajs liksom fyllde hela mitt medvetande. Jag satt på toaletten mellan 03.00-04.30 men ut kom inget annat än uppstötningar (och antagligen nya hemorrojder).

Somnade om orolig för att vakna av att akut behöva tömma tarmen men inte kunna. Öppnar min mail i väntan på samtal från barnmorskan. Ett mail från fkassan förkunnar att hon inte godkänt arbetsträning och säger att jag inte får börja på måndag. Jag bryter ihop och börjar gråta. Detta har varit på gång sedan november och inte förens idag, 2 dagar innan start säger hon detta. Hon skriver istället att jag ska börja arbeta på 25%. Det är omöjligt, jag måste få prova först.

Allt blir rörigt och förvirrande. Den motivation jag kände efter ytterligare ett lyckat arbetsplatsbesök igår byts ut mot uppgivenhet och jag vet inte hur jag ska lösa allt.

Barnmorskan ringer och säger att jag får prova Microlax, som apotekaren förbjöd pga risken att starta förlossningen (ett medel som retar tarmarna och tömmer på 5-15 min). Jag får också Forlax utskrivet som förhoppningsvis ska hjälpa mina tarmar framöver.

Såhär är alltså början av v 28 för min del. Planeringen har helt slagits omkull, bara dagar innan start och jag hoppas att microlaxen inte gör så att Pyret vill ut.

Bilden är från igår, v 28 (27+0).

//Suck!

Av Karin - 26 januari 2014 13:11

Jag känner mig knepig i kroppen idag. Liksom rastlös men trött. Glad men på gränsen till att slå över. Behov av att sova men kroppen kryper och vill göra något. Magen har varit stillastående i dagar och toabesöken har uteblivet. Eller rättare sagt, toabesöken är många men resultatet frånvarande. Den där lavemangsprylen jag tar på kvällen gör mig illamående och ger obehag i magen (och verkar inte rå på mina stillastående tarmar). Jag vet att jag borde ringa och be om mer hjälp men det tar emot. Jag tror att jag har utvecklat en liten medicinfobi. Förra årets medicinskräckupplevelse har satt djupa spår och jag hatar allt vad medicinsk hjälp heter. Tänker att jag hellre låter toabesöken bli många och smärtan knappt uthärdlig. Men så borde det inte vara. Jag ska. Ja jag ska..

För övrigt har jag anmält läkemedlet nu. Jag hoppas att jag får ett kvitto på anmälan, kanske till och med ett skadestånd och att jag därefter kan se det som avslutat.

Något som jag inte har berättat för er här i bloggen är att arbetsträning stundar för min del. Jo det är sant! Om 1 vecka börjar jag. Det känns övermäktigt, skitläskigt och skönt på samma gång. Jag ångrar att jag valde att starta en måndag.. Varför tog jag inte "kortvecka" att mjukstarta med?

Jag förstår inte hur jag ska orka vara på en arbetsplats 2timmar/dag när jag inte orkar göra något "eget" varje dag. Läkaren säger att det är en vanlig känsla och att det kan gå ändå. Om kroppen är redo så går det. Tyvärr har det inget med inställning att göra, som många tror. Det är nog de jag hatar mest med sjukdomen. Mitt mentala har alltid varit styrkan i allt jag har åstadkommit - samma mentala styrka gjorde mig sjuk och senare också ännu sjukare. Att ge mig hän sjukdomen var som att kapitulera, lägga mig ner och ge upp. Det skulle visa sig vara nödvändigt att bli ännu sjukare för att kunna bli frisk. Vilken galen galen sjukdom!

Jag har kommit in i en period där Pyret känns overklig igen. Hon buffar på, så pass att hela magen rör sig åt olika håll men ändå känns hon så avlägsen. Känslan är att jag har varit gravid en evighet men att barnet aldrig kommer.. Kanske kan det kännas så för vem som helst - kanske känns det starkare eftersom att jag redan hade längtat i 2 år när jag blev gravid..

Jag väntar fortfarande på återkoppling från aurorabarnmorskan. Jag tror att det är en grej som stör mig. Jag behöver få kontroll på min förlossning, vaginal eller snitt? Har de erfarenhet av utmattningssyndrom? Kommer hon att förstå mig när jag säger att det inte finns några fysiska krafter? Kommer hon att förstå att även om det finns fysiska krafter så är min känsla av att de inte finns viktigare?

Det är ett år sedan min krasch. För ett år sedan "började" resan som skulle bli den största utmaningen i mitt liv. Förstås hade den börjat långt innan men det förstod jag inte då. Ett år. Så tydligt uppdelad i vissa avsnitt för mig.

Gick hem från jobbet efter samtal med min chef och trodde att jag behövde "sova någon vecka". Träffade en underbar kurator som presenterade "utmattningssyndrom" för mig och plötsligt föll allt på plats. Jag var inte galen.. Det var de där jag hade. Det jag inte visste då var hur långt jag hade kommit i sjukdomen och hur lång vägen var framför mig (och tur var det!)

Vilken konstigt inlägg. Jag spretar åt olika håll idag. För att lägga till ytterligare dimensioner.. Jag är kär också. Så in i bängen kär i min J. Det är fantastiska känslor att känna. Och vi pratar allvar om flytt. Kollar på nytt. Drömmer om nystart och räds flopp. Funderar på försäljning, lån, handpenning och visning 40 mil bort.

En sak i taget. Eller två.

V 27 (26+4)

Av Karin - 23 januari 2014 19:39

Jag insåg när sambon kommenterade min "stora mage" att jag nog hade blivit hemmablind. Jag tyckte nämligen inte att den var så stor längre, jag funderade rent av på om den krympt.. Men så var inte fallet insåg jag vid en bildjämförelse.

Här nedan är bilder från;
- En nygravid och svullen v 5
- Vecka 15
- Vecka 27 (dagens!)
- Vecka 27 (dagens!)

Jag trivs bra i min gravida kropp, jag tycker att jag är fin och kurvig. Lite midja har jag kvar och mina bröst är fylligt vackra. Skavanker som jag annars inspekterar bryr jag mig inte längre om. Jag är gravid och lite kärlekshandtag stör mig inte. Däremot är den förstås lite tung och klumpig, knyta skor är ingen favoritsyssla och jag stånkar redan högt när jag måste böja mig ner.

I och med starten av v 27 tänker jag på att Pyret kanske ligger med ögonen öppna och kikar ut i mörkret där inne. Jag hoppas att hon inte känner sig rädd och ensam. Lilla pluttan - jag skulle så gärna vilja se dig på ett ul (varför får man inte göra fler?)

För några dagar sedan förvånandes jag plötsligt av en sammandragning som gjorde ont. Hjälp!, tänkte jag. Igår läste vi mycket riktigt att vissa kan få förvärkar redan nu. Himla tidigt tycker jag men skönt att det stod med i vår bok "du ska bli pappa" under "vecka 27".

Av Karin - 22 januari 2014 15:29

Det är så mycket jag drömmer om. Längtar efter. Både stort och smått. Mycket som är vardag för er andra. Sådant man tar för givet när man är frisk, till och med ogillar att göra när man inte vet hur det känns att inte kunna. Friheten att vara frisk. Att kunna välja.

Jag längtar efter att ligga på bryggan vid stugan och titta ner i vattnet. Att höra skrattet på håll. Längtar efter att strosa på stan, hålla hand och äta glass en sommardag. Jag längtar efter att grilla. Att kunna svara naturligt på frågan "läget?" på stan. Att jogga. Att kunna ta en danskurs. Eller välja att hoppa över. Jag längtar efter att spontant kunna träffa vänner. Prata, umgås och dricka ett glas vin en fredag efter jobbet. Att vandra hemåt med dig och skrattet kvar i hjärtat. Längtar efter att städa, att orka vända ut- och in på lägenheten och göra allt rent. Jag längtar efter att kunna överraska sambon med något jag köpt eller förberett.

Jag längtar efter att känna energi. Att orka. Jag längtar efter att piffa till mig, gå på fotvård och fixa håret. Känna mig snygg. I form. Jag längtar efter dagen när jag drar ner luft i mina lungor och tänker att jag är frisk. Att vi klarade det. Du och jag. Jag längtar efter bröllop, att bli vi på riktigt. Att orka visa min kärlek mer än i ord. Jag längtar efter att känna styrka i kroppen. Kunna arbeta upp en kondition. Le åt livet. Gå på bio en tisdag. Arbeta lagom på ett jobb jag gillar. Och vara nöjd. Köpa färska jordgubbar och nybakta frallor en lördagmorgon.

Jag längtar efter livet. Så som jag tänker leva det härdanefter.

Men innan jag kommer hinna göra det, kliver vi in i en ny epok i livet. Jag kommer inte kunna ge tillbaka lite av den tid vi blivit bestulna på och den kärlek jag så tålmodigt har fått men inte alltid kunnat ge. Jag kommer inte kunna ge mig själv allt det jag förtjänade redan innan men aldrig gav.

Ni vet min längtan efter vår dotter. Vår kamp för att få henne, det är inte henne det här handlar om.

Det handlar om en lång tid i en krävande sjukdom, där varken riktning eller hopp alltid fanns. Det handlar om att jag till slut, efter en hård och orättvis kamp vann slaget om livet. Jag har odlat vingar och börjar bli redo att provflyga dem men innan jag hinner ta sats föds ett nytt liv att anpassa oss efter. Det jag önskar att jag hade hunnit uppleva går om intet, något annat helt fantastiskt kommer att ligga framför oss istället men det är inte de det här handlar om.

Det här handlar om mig.

Och jag förväntar mig inte att ni ska förstå men jag hoppas att ni inte heller missförstår.

99

Av Karin - 20 januari 2014 11:28

Jippi äntligen 2-siffrigt till bf, 99 dagar. Tänk att det var 280 dagar från början.

Vet ni vad som ofta kommer över mig nuförtiden? En lycka över de där positiva graviditetstestet. Det låter kanske konstigt att jag är glad över det nu. Men det är surrealistiskt att det strecket på en sticka i mitten av augusti nu är en bökande bebis i min mage. Att det strecket nu har 70% chans att överleva om hon föddes. Att vi lyckades tajma alla biologiska krångligheter efter 2 år och att det blev en bebis utav ett streck...

Det slår mig också att hon inte alltid kommer att bo i min mage. Också väldigt självklart men ändå något som då och då kommer över mig. Att jag inte alltid ska känna hennes buffar inifrån, att min kropp en dag bara blir min igen. Det slår mig att kvinna och foster får leva i symbios under väldigt lång tid och vilket ynnest det är, trots krämpor, att få dela sitt barns tillkomst och utveckling inifrån. Att få ge liv varje dag åt den människa som växer inuti mig.

Jag är medveten om att det inte är alla förunnat. Inte ens alla som vill, längtar, hoppas och önskar och det gör mig extra tacksam just idag. Att jag får uppleva dig Pyret, varje dag på din resa från ett streck på en sticka och framåt. Det är magiskt.

Vi boar för fullt..
Bild på Pyrets vagga och spjälsäng nedan. Barnvagn med tillbehör är beställd och likaså bilbarnstol (båda från Holland). Ett babynest är ett syprojekt som min sambo tagit till sig, därefter är det bara småkrafs kvar; sängkläder, lite kläder, blöjor och liknande.

Av Karin - 19 januari 2014 19:55

Målningen gör sig tyvärr inte så bra på fotot, ansiktet som är tecknat i blyerts ser platt och livlöst ut men i övrigt syns det ju att den är färgglad ;)

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se