Alla inlägg under maj 2013

Av Karin - 28 maj 2013 19:20

När bröllopet ställdes in tappade jag allt hopp. Jag hade längre inget att famla tag i och jag föll handlöst. Orden från läkaren dagarna innan påverkade mig också, att jag hade "givit upp" och att "jag borde ha kommit längre" tyngde och förvirrade en starkt kämpande kropp och vilja. Vad visste jag längre om mig själv? Vem var jag nu? Hade andra rätt och jag fel? Dem andra är ju inte ens eniga, så vilka av dem har i så fall rätt? Tankarna var många och förvirringen stor, hoppet var släckt och jag orkade inte längre kämpa i motvind. Jag la mig ner. Det fanns inget kvar. Ingen styrka. Ingen ork. Ingen motivation. Ingen vilja. Allt var borta. Kvar fanns bara grått. Det gick på några sekunder. Jag bestämde mig för att börja medicinera, en väg som jag dittills aldrig hade provat -och aldrig trott att jag skulle behöva prova. Första natten, andra natten, tredje och fjärde.. Alla var fruktansvärda, bortom all sans. Jag kände mig trängd, instängd, med kraftigt illamående och enorm yrsel, det kröp i kroppen, armar domnade och så liksom jag. Ett skal av mig själv. Knappt kontaktbar. Kände inget. Tyckte inget. Rörde mig knappt. Och motvilligt. Jag såg lidandet i min pappas ögon. Att han inte visste vad han skulle säga eller göra för sin dotter. Hon som satt halvt avdomnad hängandes mot en stolsrygg. Annars nerbäddad med skakningar i kroppen. Mardrömmar och knepiga tankar. Tankar som inte gick att få bort. Som blev värre och värre och tycktes skena iväg i takt med kroppens smärta. Jag orkade inte dämpa min pappas lidande. Jag bara såg det. Nästan som utifrån. Jag var inte längre där. Jag kände mig för lång för huset, dörrhandtagen var plötsligt så lågt ner. Golven ojämna och rörde på sig. Allt svävade. Så även jag. Jag kände mig kraftigt förgiftad och inget av mig fanns i den stunden kvar. Min pappa famlade efter ord att säga, ville trösta. Hjälpa. Jag såg det. Uppfattade hans lidande i mitt lidande och den bilden har liksom stannat kvar hos mig. Det kan vara det enda jag uppfattade. Det är just den bilden som får mina tårar att trilla just nu. Min fina pappa. Efter några dagar ville jag dämpa hans lidande genom att ge honom något, några ord åtminstone. "solen är skön" kunde jag säga, trots att jag egentligen inte orkade uttrycka orden eller ens kände solen. Min likgiltighet skrämde mig. Skrämmer mig fortfarande. Jag känner inget. Inget annat än sorg och oro. I 2 veckor har jag nu medinerat och det är ett rent helvete. Varje dag som jag plockar i mig ett nytt piller är en ny kamp. Efter att så lång tid vilja må bättre och istället må sämre och ändå tvingas fortsätta river mig sönder och samman. Att man inte vet om det kommer funka, eller om jag inom några veckor kommer tvingas trappa ner och gå igenom skiten igen med en ny medicin skrämmer mig på ett sätt jag inte kan förklara. Att se solen och folket utanför och att inte kunna se mig själv. Att inte känna något. Att vilja välja livet men inte kunna. Att dagar, veckor och månader passerar och att jag tycks urholkas. Jag saknar mig själv. Jag saknar min kärleksrelation. Jag saknar mitt liv. Det nya. De som jag vill påbörja. Ibland tänker jag att jag skulle vilja börja om någon annanstans, att jag är klar här. Att jag istället vill leva "det lilla livet", som jag alltid har kallat det. Men jag vet inte vad som är vad. Längtan eller skräck? Jag känner ingen skillnad. En sak står klart. Det här klarar man definitivt inte själv.

Och jag är inte själv. Men med det inte sagt att jag kommer att klara det. Förutsättningarna är bara något bättre. Kampen ändå sjukt stor. Men jag vill se min pappas ögon glada igen.

ANNONS
Av Karin - 21 maj 2013 13:24

"Lilla Karin, som alltid har varit så stark". Orden sades i all välmening men fick mig ändå att börja fundera. Så mycket som jag nu kan fundera dessa dagar. I ruset av mina piller. Dem som jag så tappert avböjde. Länge.

Visst har jag varit stark. Stark i den betydelse som alla kan skriva under på, stark för mina prestationer och mina bravader. Stark för allt jag lyckades med och allt jag gjorde samtidigt. Men nu då? Nu när alla helvetes kval fyller mina dagar och nätter. Nu när jag ångestfyllt sväljer ner ännu ett piller för att hysteriskt vakna upp illamående och se rummet snurra runt mig. Nu när det kryper i kroppen, när hjärtat- och pulsen rusar och lämnar mig sömnlös. Orolig. Nu när benen plötsligt domnar och kroppen skakar. När huvudet är för tungt för att lyfta och benen inte orkar bära min tyngd. När inte en enda tanke går att tänka klart och när allt känns likgiltigt. Min egna existens overklig och luddig, på ett sätt ingen kan förstå. Och hit kom jag efter 5 månaders kamp, lägg till det.

När jag ändå fortsätter dag efter dag att ta det onda pillret i hopp om något gott, långt där framme. Vad är man då?

Hur ser vi på psykisk ohälsa egentligen? Varför ses det starkare att genomföra en studie i Kenya än att möta alla helvetes kval och ändå försöka komma fram?

//nya perspektiv

ANNONS
Av Karin - 14 maj 2013 11:49

Hej depression. Jag anade att du skulle komma på besök nu när min gnista försvann tillsammans med bröllopet. Nu känns det på ett annat sätt. Nu förstår jag att det är depression. Allt känns hopplöst, de små sakerna jag behöver ordna känns övermäktiga och jag orkar inte ens bry mig. Jag tillåter mig att falla, för nu finns inget att famla tag i längre. Jag orkar inte kämpa i motvind mer. Jag lägger mig mer trots att jag vet att jag inte borde. Jag orkar inte bry mig.

Av Karin - 13 maj 2013 11:19

Ett konstant töcken, ett mörker, en sjuklig orkeslöshet som aldrig sviktar, en känsla av att ha en tryckande hjälm mot ditt huvud, att allvarligt fundera på om du kommer att bli tvungen att kissa i soffan för att kroppen inte verkar orka ta sig till badrummet några meter bort, att matt sjunka ihop i sängen med ett hårt klappande hjärta och hjälpslöst falla bort i timtals sömn för att vakna med krampande kropp efter svettiga, verkliga och otäcka drömmar. Lika trött som när du somnade. Lika hopplöst som alltid.


Att få ljusa stunder, ibland kortvariga, mer som en känsla av något glatt. Ibland längre. När dem är längre kan det korta stunder kännas nästan normalt. Nästan överexalterande. Som att sväva på moln. Allt är så fantastiskt, även de små sakerna får kroppen att bubbla av lycka. Rösten är klar och stark. Precis så som du känner dig. Nu är du äntligen på väg upp, inte tillbaka men framåt och det som varit så fruktansvärt har äntligen släppt sitt grepp om dig. Hoppfullt och lätt svävar du fram genom livets stunder. När det utan förvarning slår till så att du hejdlöst faller tillbaka till allt det du trodde att du vunnit mot. En mörk avgrund utan hopp, ingen känsla av det kommer kunna bli bättre. Hit har du kommit för att stanna. Du kämpar mot kroppen i vad som bäst kan liknas med en omöjlig strid. En strid redan vunnen av det andra laget. Du sover, dosar, känner kroppens muskler krampa och under en obestämd tid upplever du det mörker som första stycket beskriver. Innan du, förhoppningsvis och alltid av en slump hamnar på en stig. Sättet du kommer till stigen är olik för varje gång och gör det på så sätt omöjligt för dig att gena, du måste först lida alla helvetes kval och du kan aldrig vara säker på att någonsin nå stigen. När du vänt ut och in på allt, ja kanske till och med gett upp, nåt du stigen även denna gång och ett ljus kan siktas. Så börjar allt om igen.


Så vilket skulle du välja? Att konstant vandra i mörker utan förhoppningar om bättring eller att handlöst kastas mellan hopp och förtvivlan likt en bergochdalbana av känslor? 


Av Karin - 13 maj 2013 10:59

Det blev en utdragen kamp. I början var vinnaren självklar, hoppet syntes i ögonen. Belöningen både motiverade och skänkte trygghet och stabilitet. Sådant som på sistone saknats. När allt annat var så osäkert och okontrollerbar så fanns du där. Ett datum att förhålla mig till. Att drömma om. I början var det just det datumet som kunde vända mörka tankar. Så länge det fanns kvar, så finns det hopp. Så kändes det. Så länge kärleken finns. Finns jag. Vi drog länge och väl från varsinna håll. Så länge att både armar och ben domnat bort och händerna numera var fulla av djupa sår, uppskavda från repets torra, stickiga, liksom ogästvänliga kropp. Så länge jag inte lät dig vinna över mig så fanns något kvar. Något att sikta på, något att kämpa mot. Men någonstans blev tiden knapp och oron och rädslan vann över allt det vackra. Det som tidigare varit hopp var nu istället förtvivlan och frustration. Kanske skulle det inte ens kunna bli vackert längre, började jag tänka? Maktlös kunde jag bara titta på när du drog över min repstump som jag så krampaktigt klamrat mig fast vid för att sedan släcka allt hopp om den 20 juli 2013.  Så tog du de sista hoppet, den sista motivationen med dig i sjukdomens avgrund. Den sjukdomen som redan tagit alldeles för mycket. När du i den utdragna striden till slut släckte mitt bröllop, släckte du så mycket mer i min kamp.  

Av Karin - 10 maj 2013 15:29

Nu är jag less less less på detta. Så jävla frustrerad att jag spricker. Jag får fortfarande sota för onsdagens TV-maraton och jag är golvad, yr, matt och har huvudvärk. Dessutom är jag på dåligt humör. Jag vill bli frisk. Jag orkar inte vänta mer. Varför ska det ta sån jävla tid? Hur länge ska jag behöva hålla på med detta? Hur länge måste jag ha tråkigt? När får jag leva igen? När blir jag bra? 5 månader i soffan. Jag har fattat nu, tack, det räcker!

Av Karin - 9 maj 2013 21:14

Jag såg precis att jag har fått 99 kommentarer. 99 fantastiska kommentarer från folk som tagit sig tid, gett sitt stöd och visat sin omtanke!

Tack, ni är guld värda!

Bild från Google.

Av Karin - 9 maj 2013 10:28

Frustration. Akupunktören hittar mycket sånt i min kropp. Jag förvånas inte direkt. Frustration. Över min situation. Min maktlöshet. Min arbetssituation och hur det kommer att behöva bli. Över barnlösheten. Den oförklarliga. Och jävligt ofrivilliga. Över att jag inte ännu har hamnat rätt och hittat mitt jobb. Att jag trodde det men att allt blev fel. Över att viljan är starkare än kroppen men att det inte spelar någon roll. Över att jag inte har kontroll. Inte kan styra eller bestämma över min kropp. Över allt som jag inte kan göra. Över bröllopet. Det efterlängtade. 


Igårkväll hade vi seriemaraton. Vi började kolla på "30 grader i Phuket" för lite sedan och avverkade ett efter ett avsnitt igår. Jag kände att jag började bli trött egentligen redan efter 2 avsnitt men det var så spännande att vi tog ett tredje och tyvärr ett fjärde. Jag började få kraftig huvudvärk, det sprängde i mitt huvud och ljudet i serien tycktes eka och dundra innanför mitt skallben. Jag började flacka med blicken över texten utan att kunna läsa den, ljuset från TV:n bländade mina ögon och jag började må illla. Det kändes olustigt i hela kroppen, den ville därifrån men var oförmögen att röra på sig, istället tittade jag bort, ner i soffan. Med några minuter kvar av fjärde avsnittet lommade jag iväg till sängen där jag föll ihop som en trasa med tårar trillandes nerför mina kinder. "Det tog stopp nu, jag orkar inte mer, vad sjuk jag är", tänkte jag medan huvudet sprängdes och nya tårar trillade fram. Nya tårar som liksom tycktes trycka i mitt huvud och göra värken större. Varje tår förlöstes med ny smärta. Jag sa till J att jag inte orkar vara sjuk mer. Jag orkar bara inte. Jag vill känna mig fri. Orkar inte. När det stod klart för mig att jag överansträngt mig igen genom att kolla på TV somnade jag med stor oro inför bröllopet, det efterlängtade.


Jag drömde sedan en konstig dröm. Att jag var tvungen att gifta mig med min barndomsvän. En fin kille, inte något annat. Men vi hade inte setts på år och vi har aldrig heller tänkt på varandra på det viset, vi var som syskon när vi växte upp. I drömmen skulle vi i alla fall gifta oss och det var en märklig känsla av tryckande ångest. Det fanns ingen lycka, ingen pirrighet, inga bubbliga känslor eller något lugn inför att dela våra liv. Det var bara sakligt uppgjort över våra huvuden. Det fanns bara en känsla av fel. I drömmen hade massor av folk samlats dagar innan bröllopet och festen skulle liksom fortlöpa likt ett mångdagarsmaraton. Jag insåg plötsligt att vi inte ville vara nära, att vi inte ville kramas, hålla händer eller titta kärleksfullt på varandra, såsom jag och J skulle ha gjort. När detta stod klart smög jag in på en toalett med en lånad telefon och försökte komma ihåg J:s telefonnumer. Det gjorde jag inte, jag försökte då istället komma på ramsan "om du inte hittar din vän, ring 100 000", nej, så gick det ju inte. 112 var det ju inte alla fall, tänkte jag. Jag skulle säga till J att han skulle rädda mig, ta mig härifrån eller komma hit och stå vid min sida vid bröllopet och vara den som säger Ja till mig. Allt annat kändes bara fel. Jag hörde röster utanför dörren, paniken växte och jag försökte komma på ett sätt att nå J. Här vaknade jag, något uppstirrad men ändå med en lugnande känsla av att allt skulle ordna sig och en djup övertygelse om att J är min kärlek. Och där låg han, bredvid mig i sängen och strök mig över ryggen. Lika lugnande som när jag, likt en trasa blinkade bort mina tårar och upprepade att jag inte orkar må dåligt mer, några timmar tidigare.

 

Jag vill så gärna att vi gifter oss i juli. Samtidigt vill jag såklart att det ska vara en fin dag, en njutbar dag som vi ser tillbaka på med glädje och kärlek och inte med tankar om "hur sjuk jag var", eller "hur dåligt jag mådde". Jag har kommit långt den senaste månaden, det har jag. Det är 2.5 månad kvar till bröllopet. Det kanske går. Min sjukdom har berövat mig så mycket både under hösten och under våren. Jag vill inte att sjukdomen ska få ta bröllopet också. Jag vill få min lyckliga dag tillsammans med min finaste, underbaraste J och våra vänner. Men jag kan inte styra sjukdomen, jag kan inte det, jag är totalt maktlös inför min kropp. Det kan ta stopp och då finns inget annat. Då är det slut. Och jag hatar det.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se