Alla inlägg under mars 2014

Av Karin - 31 mars 2014 13:28

Träffade en tidigare vän idag på sjukhuset när jag var där för kuratorsbesök. Det är inte en "tidigare vän" i den bemärkelsen att vi är ovänner, vi gled ifrån varandra i brist på tid och engagemang.

Hon vet om att jag har varit/är sjuk och ställde frågor. Jag kände mig blottad och liten. Ville inte stå där i väntan på hissen och förklara mig. Berätta om livets svåraste period i sammanfattade svar på några hurtiga frågor; "hur mår du?" följt av "men hur mår du annars då?" och den där blicken. "lång sjukskrivning och arbetsträning hörde jag.." och ny fråga.

Blir förstås svårt för den jag möter, att inte låtsas om eller fråga. Känns skört för mig att få några minuter på mig att berätta om en lång tids sjukdom, till någon som inte hört av sig en enda gång. Bättre att personen inte låtsas om då faktiskt, låter mig "få vara frisk" i den stunden, än att plötsligt låtsas bry sig. Låter mig passera med en klämkäck kommentar och ett skratt om att det börjar bli tungt med stora magen...

Hur sammanfattar jag allt? Hur förklarar jag? Orkar jag ens? Och varför?

Jag letade efter tillräckligt informativa men ändå inte helt blottande svar att delge, sökte efter sätt att artigt visa att jag inte kände för att hänga ut mig själv där i väntan på hissen. Inte till någon som inte varit alls delaktig, inte visat intresse eller omtanke alls under året. Fann inga bra ord att komma undan med.

Hon visste saker också, via en gemensam vän och det kändes bara än mer obekvämt. Att hon frågat andra men inte mig och visste saker om min sjukdomstid som hon kunde fråga mig om där och då, överrumpla mig med.

Fick mig att inse att folk pratar. Precis på samma sätt som jag hade pratat. Som ett sätt att förstå och bearbeta det som kommit en nära, de som drabbat en vän. Men ändå. Lämnade mig med obekväma känslor, blottad. Liten. Fel. Sjuk. Oförståelse.



V 36 (35+5)

Av Karin - 29 mars 2014 11:11

Pyret ligger startklar! Hon har huvudet långt ner i bäckenet, det är fortfarande ruckbart men tillräckligt "fastkilat" för att hon inte ska kunna vända sig igen. Bm sa att hon sjunkit långt ner och hon trodde att hon alldeles snart skulle bli fixerad. Bm sa också att hon är en normalstor bebis, det betyder en födelsevikt på mellan 3 och 4 kg (vid fullgången graviditet). Hellre 3 än 4... "Tyvärr" vägde jag 4kg och min J 3.6kg, vi var båda 52cm så hon har att brås på.

Magmått, mäts från blygdbenet till livmoderns slut; 34cm (2cm ökning på 2 veckor)
Blodtryck; 110/65
Pyrets puls; 140 slag/min

Är det bara jag som får lite klaustrofobiska tankar av att ungen ligger fastkilad upp- och ner i flera veckor?

Tyvärr finns det inget samband mellan tidig fixering och tidig förlossning, det hade gärna fått vara så för min del annars. Det känns som att det är lite mer på riktigt nu när jag vet att hon ligger in "födasposition".

Jag ska berätta om något som dök upp på vår föräldrautbildning i veckan och som väckte otroligt mycket känslor i mig. Men idag orkar jag inte dra den storyn, en annan dag!

Frukostbilden är dagens andra frukost. Av någon anledning vaknar jag och är rätt pigg efter bara 3-4 timmars sömn (inkl kisspauser) och tidigt imorse intog jag därför min första frukost. Är det något nytt hormon som kommer såhär i slutet av graviditeten och förbereder en på vakna nätter?

Bild nr 2 är från boken "Du ska bli pappa" av Dick S. Den är ganska talande tycker jag :)

Av Karin - 27 mars 2014 19:06

Det slog mig i måndags. Vi kollade på Morgan och Ola-Connys äventyrsresa och jag skrattade hysteriskt. Sådär så att magen krampar och ögonen tåras. Ett skratt som nästan blir till gråt, ni vet? Min J tittade på mig flera gånger och skrattade han också men hans blick dröjde kvar och tycktes båskåda mig, insupa mitt leende ansikte och ljuden av mitt skratt. Jag tror att vi båda slogs av samma tanke. Jag kunde inte skratta för ett år sedan. Det fanns inget skratt. Ingen mimik och ingen hjärna som registrerade roliga saker. Bara en totalt utmattad kropp. Nu finns det igen. Ett hjärtligt skratt som sprider sig i hela kroppen. Och jag är glad för det. Så otroligt glad för skrattet.

Av Karin - 27 mars 2014 08:44

Jag har väldigt svårt att andas nu. Jag ska försöka bena ut mitt andningsproblem här, mest för min egen del så att jag kan berätta för bm imorgon. Om någon känner igen sig och har tips är jag såklart tacksam.

Dels är jag helt täppt i näsan, det har jag varit under hela graviditeten. Jag andas normalt sett med näsan på natten men det går inte. Att andas med munnen är ett jäkla gissel tycker jag. Det ger mig halsont och det blir så pass torrt att jag måste hälla in vatten flera ggr per natt när tungan har fastnat någonstans i munnen. Jag har också massa slem i munnen/halsen när jag vaknar, är det pga allergi eller ett resultat av andningsproblemen? Hur fasen funkar det för er "munandare" blir inte ni torra som fnöske i munnen?

Den senaste tiden har jag vaknat av att jag inte andas, att jag måste dra efter andan lite i panik när jag vaknar. Detta händer ett 10-tal gånger varje natt, om inte mer.

Vad beror det på? Att livmodern trycker på lungorna är jag medveten om, det går trögt och tungt att andas dygnet runt. Kläms det ihop på natten när jag ligger? Beror det på min allergi/pollenastma?

Det känns ju inte helt hundra alltså - är det farligt? Är det ens "normalt" (som allt är under graviditet) eller är det något jag borde få hjälp med?

Någon som känner igen sig?

Av Karin - 26 mars 2014 13:06

Jo visst kommer funderingarna på om jag ska orka med. Klara av och räcka till. Tankar som de allra flesta ställer sig inför föräldraskapet. Tankar som blir särskilt svåra och sköra för mig. För jag vet inte. Jag har inget reservkanon att ta till. Ingen bunkrad energi att slänga ut. Ingen superkraft att omge mig eller min bebis med. Så är det. Jag är sjuk. Och jag önskar att det var annorlunda. Såklart.

Men jag grottar inte ner mig. Ödslar inte energi på det opåverkbara. Försöker tillåta mig att tänka att jag kommer bli en bättre mamma med denna erfarenhet. En mer närvarande, mer harmonisk och o-stressad mamma. En som ser annat än prestationer. En som föredrar välmående och livskvalite. Och jag tänker att det måste ha funnits någon större mening med att Pyret blev det i det virrevarr hon blev, att vi klarade det då och att det kommer att bli bra nu.

När tankarna skenar iväg och lämnar mig i stress över att inte orka med min bebis tänker jag på det värsta som kan ske. Att jag blir sjukskriven från föräldraledigheten och att min sambo istället blir föräldraledig. Och det är inte alls så farligt. Egentligen. Blir lugnad av tanken.

När allt kommer omkring handlar det så mycket om OM. Om Pyret är ett lugnt barn. Om Pyret sover hyfsat bra. Om Pyret inte får kolik. Om Pyret och mamma får koll på amningen. Om..

Och jag har lärt mig att inte försöka ligga steget före när det finns så många om. Jag försöker att lägga tvivel och känslor av okontroll och maktlöshet åt sidan, se tiden an och uppleva vilket om det blir. Därefter får jag agera. Eller bara njuta. Kanske blir det ett perfekt sammanhang för mig på vägen mellan sjuk och frisk. Ingen vet.

Och jag längtar efter Dig.

Av Karin - 24 mars 2014 17:19

På utflykt till stan för att uträtta några ärenden bestämde jag mig för att jeena genom en galleria. Skulle precis ställa mig på nedersta steget och åka uppåt i rulltrappan när en kille kom farandes högst upp i trappen. Han slänger sig nerför rulltrappan trots att denna gick uppåt. Jag hör skrik bakom honom och plötsligt rycker en kille tag i honom när han är på väg nerför den uppåtgående rulltrappan. Killen som är på språng lyckas slita sig ur greppet men faller framåt i rulltrappan. Jag hör hur en mobil trillar ut och ser hur han kanar och slås än hit och än dit i den rullande trappen. Händerna skrapar mot stegen. På något sätt lyckas han ta sig upp otroligt fort och det ser ut som att han både ramlar och springer framåt trots att rulltrappan tar honom bakåt. Någonstans här har trappan troligtvis stannat dock. Allt går på några sekunder och jag hinner precis hoppa undan och ställa mig bredvid rulltrappen när han springer och ramlar förbi mig i en enda stor yvig rörelse. Efter kommer en gubbe och skriker "du din tjyv, du kommer inte undan".

Jag blir helt chockad och lägger handen på min mage som redan stramar av sammandragningar. Det var sekunder från mig. Det var sekunder från att jag redan stod i rulltrappen och inte hade hunnit undan. Killen var helt inkörd på flykt och brydde sig inte överhuvudtaget om att jag stod där höggravid och osmidig. Mitt plötsliga sidohopp känns fortfarande i bäckenet men hjälp vad det hade kunnat gå mycket värre..

Jag blev chockad och gråtfärdig efteråt. Kände mig så utsatt i situationen, långsam och med stor mage. Usch om jag bara hade kommit 2 sekunder tidigare. 2 sekunder hade räckt för att han skulle ha vält omkull mig och bebismagen i rulltrappan. Åh usch.. med Pyret i magen. Hemska hemska tanke!

Tack för de 2 sekunderna. Tack.

Av Karin - 24 mars 2014 10:07

I helgen har Pyrets farmor och farfar varit på besök. Vi bor långt ifrån varandra så det blir alltid intensiva träffar, sedan jag blev sjuk blir dem lite lugnare dock. Pyret bjöd på föreställning i form av hicka och till synes frustration över att den höll på så länge. Det var en tårögd farmor som höll handen på min tickande burblande mage. Mysigt!

Inatt vid 23-tiden vaknade hon till liv ordentligt, den tiden och kring lunch är hennes mest aktiva stunder. Då är hon galen. Igårkväll strålade det neråt ljumskarna och jag kände hennes huvud längre ner än stormagen är.. Alltså ner mot min fiffi. Jag funderade på om hon höll på att fixera sig. Imorse när hon hickade kände jag huvudet något högre upp igen dock.. Imorgon får vi veta, då ska bm kolla hur hon ligger och om hon är fixerad.

Jag är löjligt upphakad på det där om bebis är fixerad, jag vet ju att alla inte ens har fixerat sig när förlossningen startar. För mig låter det verkligt, ett bevis på att det är en riktig bebis där inne och att hon gör sig startklar för att komma ut. Jag tycker att det har fått plats lite mer mat igen och möjligen att andningen har varit något lättare, vilket också skulle kunna betyda att hon slunkit neråt.

Om bm säger att Pyret känns stor då vill jag göra TUL (tillväxtultraljud), annars kommer jag drömma mardrömmar om megabebisar.. De där drömmarna är för övrigt rätt intensiva och ofta otäcka. Allt från att sambon lämnar mig för någon snygging där jag står med händerna på stora magen till att Pyret syns kravla runt precis innanför min hud (urk!).

Tänk att det bara är 3 veckor tills "normal förlossningstid".. Wow!

V 35 (34+5)

Av Karin - 21 mars 2014 11:34

Idag byttes tiotal, från 40 dagar till 39. Nu är det 30 dagar -nånting till bf.

Ännu en sömnlös natt till handlingarna. Jag hade magont (högt upp mellan revbenen), ryggont, bäckenet-ont, andningstungt, näsblod, en pigg krabat i magen, storm utanför och en natt utan sambo. En vaken katt som klampar runt på mitt bröst och mage, liten som buffar tillbaka. 5 kisspauser nattens första timmar. Röja undan täcken, kuddar och filtar som jag staplat runt mig, rulla runt och lyfta med armkraft, sitta några sekunder och känna hur blodet svischar runt och hur bebis flyttar sig. En liten kiss och tillbaka, otympligt försöka bulla upp kuddar igen. Andfådd. Några minuter senare har en pigg bebis hittat kissblåsan. Proceduren börjar om.. Snubblar på katten, kliver på en leksak som hon gömt på toagolvet. Irritation i kroppen. Suckar över nya hemorrojder och lullar tillbaka igen. Halstablett och snörvel.

Ja nu är jag höggravid. Ingen tvekan.

Ser nya bebisar välkomnas till världen på Facebook. Bebisar som fötts innan bf men inte alldeles för tidigt. Lagom tidigt. Hoppas att Pyret bestämmer sig för samma sak.

Amen.

Ibland slår det mig att det är en bebis som orsakar allt. En egen. En vi. En du och jag. Krämporna som graviditeten orsakar flyter ihop med alla andra svårigheter som varit. Belöningen som komma skall är för konstig för att ta in, för jag har ingen aning. Kan inte förstå, sätta mig in i eller föreställa mig. Därför mycket gnäll. Kanske också för att jag redan har varit låst i min kropp i 1.5 år, det är inte bara de sista tunga gravidveckorna. De är alla veckor under väldigt lång tid. Olika orsaker men samma känsla och ännu inget som resulterat i något (någon) som gör det allt värt. Förstår ni mig?

Texten ser tung ut men egentligen är jag bara trött, ganska ljus i huvudet annars, lugn i kroppen, glad över att bo i ett land där man tillåts att vara sjuk, ett land med skyddssystem som hjälper till. Glad att jag kan vila och ta dagen som den kommer utifrån min sömnlösa natt. Längtar efter att sambon kommer hem, längtar efter kliet på ryggen som avslappnar mig, tar bort värsta irritationen ur kroppen, ser fram emot att höra hur han haft det, att småprata. Önskar mig en helkroppsmassage, jag hoppas att han kan knåda mina vätskefyllda ben och ömma fötter och sprida må-gott hormon i kroppen.


(V 35, 34+2)

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3 4 5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18 19 20 21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards