Alla inlägg under februari 2015

Av Karin - 26 februari 2015 10:27

Nu är ingreppet gjort. Jag grät som ett barn. Huvaligen vad det var otrevligt.

Läkaren la en bedövningsspruta i livmodertappen (aj), sen klippte/skar och brände hen bort en bit. Bedövningen innehöll adrenalin och fick hjärtat att pumpa superfort och kroppen att darra. Efter ett tag kved jag till, då hade bedövningen hunnit släppa och jag kände klippet. Hen la då en ny spruta. Allt medan jag grät. Jag tyckte att situationen var så obehaglig och kunde inte sluta gråta. Det blir alltid värre när någon är förstående om omhuldande också, som sköterskan bredvid mig var. Det är förstås positivt men gör mig än mer gråtig och ynklig, än om jag får försvinna in i mitt eget fokus.

Tyvärr är jag väldigt lättblödande och de kunde inte få stopp på det. Under 20 min höll hen på med olika försök, till slut fick hon sy, sätta in en kompress i livmodertappen och ge mig medicin mot blödandet.

Läkaren sa efteråt att om det behövs göras igen så görs det under narkos. Tydligen var det krångligt och hen hade behövt göra saker som inte fungerar när jag var vaken, just pga blödandet. Detta skulle iaf skrivas in i min journal, eftersom att vi flyttar blir uppföljningen i ny stad.

Om en månad får jag svar. Det blir tätare kontroller fortsättningsvis och i "värsta fall" ett nytt ingrepp (men då under narkos).

Nu hoppas jag att det är slut på elände. Jag vill få ta nya tag utan massa såna här dumheter.

ANNONS

OMG

Av Karin - 22 februari 2015 20:06

OMG! En kväll/natt och förmiddag borta var ljuvligt! Det måste vi göra oftare. Alla verkade må riktigt gott av det. Bebis. Farmor och farfar. Och vi. Jag tror nästan att jag blev räddad.

Hade sovit så lite den senaste tiden att jag inte somnade de senaste nätterna, låg vaken i timtals. Helt uppstissad och kunde inte koppla av. Detta avbrott var guld värt. Amen!

Kommer knappt ut eftersom att vår lägenhet kapslar in mig. För tungt att bära bebis och vagn om dagarna när vi är hemma och kvällarna rinner liksom iväg. Så lite nya intryck, jävligt lugna såna var himmelriket. En natts sömn ovärderligt.

Fick mig att inse att katten nog måste få fortsätta sitt liv på ett bättre ställe. På landet antagligen. Hon väcker oss minst 1 gång varje timme nätterna igenom. Farmor var helt trasig idag och sa "det är ju helt horribelt, ni kan inte leva så, katten är den största hälsorisken i ert hushåll". Farmor är annars timid med orden men nu tog hon i så att hon sprack. Rätt har hon också. Får nog inse det. Stackars min misse :(

Hur som. Natten gick strålande för alla inblandade. Bebis var glad och sov. Hon verkade inte bry sig det minsta över vår frånvaro (eeh nehe?) och vi fick vara på tu man hand en kväll och morgon. Jösses vad värdefullt för relationen!

Tack för peppande kommentarer <3

ANNONS
Av Karin - 18 februari 2015 15:30

Vår tillvaro är riktigt snurrig nu. Inatt somnade lillan 23, vaknade en kort sväng 01, vaknade igen vid 2-tiden och var vaken/slumrade på oss till 05.30, sen upp vid 08. Pust!

Till detta har vi alltså en katt som ränner in- och ut. Jag är sjuk. En 40-milsflytt stundar. Jag är orolig över kommande ingrepp/operation. Sambon vill inte flytta. Min hals är svullen och jag funderar på om mina sköldkörtelvärden är okej eller om de börjat svaja. Sambon är ledsen över flytten. Nya jobbet trasslar dessutom. Inget annat funkar. Ni vet när saker trasslar och en knappt vet om en ska skratta eller gråta? Inget blir klart liksom, nåt fattas hela tiden och blir hängandes kvar. Tjejen har inte ätit riktig mat på en vecka. Stress!

I helgen kommer sambons föräldrar hit. De ska sova en natt hos en bror till sambon och en natt hos oss. Den natten är det tänkt att vi ska bo borta. Min första natt utan liten. Såklart var varenda hotellrum i hela stora staden follbokat, helt sjukt med tanke på att det är typ 15 hotell. Tydligen en stor turnering i stan. Vi fick tag i ett bed and breakfast iaf, 1km från vår lägenhet. Skit samma, vi behöver bara få sova :)

Men! Kan jag lämna min ynkliga bebis som inte ätit på en vecka (eller 1.5 då) till andra över en natt? Hur ska jag klara det? Förstår att jag VERKLIGEN behöver det och jag förstår att liten snart har en trasa till mamma.. och det är förstås inte bättre. Men ändå! Klarar jag det när hon inte är i form? Klarar hon det? Kommer hon känna sig lämnad och övergiven om hon fortsätter att vara vaken på natten? Har jag ens något val? En natts sömn lockar som en skog av guld! Men mammahjärtat...

Vad har ni andra för erfarenheter av bebisvaktande? Dela gärna med er, good and bad!

Av Karin - 17 februari 2015 21:17

Jag har blivit urholkande trött igen. Ett par veckor med snurrig nattsömn sög/uger musten ur mig. Lillans ena framtand har kommit men den andra segar och skapar kaos för liten (och oss). Envisa ungen har inte ätit riktig mat sedan förra onsdagen (en vecka!), hon sover oroligt och vaknar ofta. Dessutom är hon vaken 1-4 timmar på natten, inte för att hon är pigg utan för tandrackarns skull.

Till detta har vi kattjäkeln som ränner in- och ut på nätterna. Ja nu har vi börjat prata om att ge henne ett nytt boende. Men eftersom att vi flyttar 40 mil om 4 veckor (!) så vill vi i så fall omplacera henne där. Det skulle kännas mentalt tungt att omplacera henne nu hastigt och sen sticka..

Fick kallelse till ingreppet i fiffin, 1.5 vecka innan bokad tid. De tror inte att en kan behöva lite bättre framförhållning? Det stod i infon att en inte får ha mens och att det måste ha gått 3 dgr sedan avslutad mens. Eftersom att jag precis fick mens är det väldigt osäkert. Vore piss att bli utan nu (sen flytta och hamna i ny kö). Vill ha det avklarat. Dessutom stod det att om läkaren under undersökningen ser att cellerna sitter taskigt till så får en komma till operationsavdelningen en annan gång och göra ingreppet under narkos. Pust.

Det känns som att det där kommer att hänga kvar alltså; antingen pga mens eller celler. Men jag hoppas få bocka av det och bli "klar".

Är det någon här som utövar LOA (laws of attraction) förresten? Jag är nyfiken på hur det funkar och inte funkar. Berätta gärna!

Mimmi -läser du här fortfarande? Tappat bort din blogg och undrar så hur allt har gått?

Av Karin - 12 februari 2015 12:26

Jo lillan har haft tandsprickning nu under flera dagar, jobbigt både för liten och stor (a). Det är stora framtänder som är på väg, den ena har brytit igenom och hunnit vuxa ytterligare några millimeter på bara någon dag medan hennes vänstra är lite trögare. Resultatet är gnäll, kinkigt, mammigt, sämre sömn, svajande matlust, lite feber. Ändå är vi väldigt restriktiva med alvedon. Tycker att det där är svårt. Vill förstås inte att hon ska lida, försöker gå på någon typ av bedömning av allmäntillståndet men när det går fram- och tillbaka hejvilt är också det svårt. Hur gör ni?

Igår kväll insåg jag att jag är rädd. Jag ska ta bort cellförändringar om ett par vrckor och vet att jag har "högrisk" förändringar. Det är den sorten som kan bli cancer. De senaste 2 veckorna har jag haft små blödningar. Något jag läst om kan förekomma vid cancer (det kanske inte ens är sant, vill jag bara påpeka). Jag har några nätter drömt så fruktansvärda mardrömmar om just detta. Riktigt hjärtskärande hemska. Om den unga mamman som inte vill lämna sin bebis och om bebis som efter en tid av ropande efter "mammaaa" slutar. Glömmer bort den där personen som tidigare var den tryggaste men som aldrig mer dyker upp..

Ja nu gråter jag igen. Precis som i sambons famn igår kväll. "Det får inte vara mer nu", sa jag till honom. Samtidigt är jag så väl medveten om att det inte finns någon maximal dos av elände som delas ut, det kan lika ogärna drabba precis just mig som någon annan. Och det är såhär det i så fall börjar.

Ja ni förstår ju. Ångesten. Jag har så många frågor men nu förtiden får en bara ett jäkla brev från läkaren på posten. Ingen annan återkoppling eller möjlighet att ställa motfrågor. Kanske hade jag kunnat känna mig lugnare om jag fått fråga "finns det risk att jag har cancer?". Kanske vet dem redan från mitt tidigare prov att så inte är fallet.. Bad vet jag, ett brev med kort info och en tid flera månader fram (som nu har passerat) är allt jag fick. Funderar på om de gör likadant om det visar sig vara cancer i nästa skede? Eller ringer de plötsligt och ber en komma? Då blir kontrasterna enorma och paniken likaså..

Usch ta bort skiten nu.. Jag vill inte drömma att min dotter blir moderslös en enda gång till.

Och en sista grej. Det är många förkyöningar som härjar nu, det är såna tider. Både min svärmor och min bror har beklagat sig. Jag kan inte hjälpa att det stör mig. Beklaga er inte över en liten ynka fjantig förkylning som är över på några dagar, till en som varit ännu sjukare i 2 år.. Med ens jag tänkt den tanken så håller jag inte med mig själv. All kommunikation skulle typ sluta om vi utgick från den. Det skulle bara finnas en person på hela jorden som skulle få beklaga sig (den som verkligen hade det värst), en skulle få vara strålande glad, en stressad osv..

Förnuftigt sett vet jag att både svärmor och bror har all rätt att känna sig ursliga och beklaga sig, den är jobbigt utifrån deras perspektiv och deras liv. Samtidigt så himla irriterande..

Hörrni. Idag kan ni väl säga nåt? Vad som helst. Mår ni bra? Vad gör ni? Vet ni något om cellförändringar (inte hemska saker, tack)?

Delar en bild av snuttan dagen till ära. Min älskade älskade skrutta, snart fyller hon 9 månader. Galet!

Av Karin - 11 februari 2015 19:00

Nu har det varit tyst här ett tag. Många tankar som varit på väg att plitas ner men många avbrott har kommit emellan..

Jag mår helt okej. Funderar så himla mycket på balansen. Och på min energibank. Tänker att jag gjort galet mycket den senaste tiden. Sånt som jag inte orkat på lääänge. Klurar på om det här är mitt nya läge (isf jippi) eller om jag överskrider min energinivå och kraschar en dag när saker lugnat ner sig. Otroligt jobbigt och frustrerande att inte ha koll.. Och att inte slippa dessa malande funderingar och den gnagande rädslan.

Jag har inget att jämföra med heller. För "länge sen" var jag höggravid med allt vad det innebar. Det går inte att jämföra. Därefter var jag nyförlöst, manglad och hade en icke-sovande minigris hemma. En sån som dessutom åt av mig 100 ggr per dag. Den tiden går alltså inte heller att jämföra. Kort därefter åkte jag på en sköldkörtelsjukdom och var dålig i flera månader. Den tiden kan jag förstås inte heller dra några paraleller ifrån.. Så. Nu då? Vart står jag nu? Är jag såhär mycket friskare?

Jag vågar inte tro. Har känt mig lurad av mig själv så många gånger. Trott, hoppats och brakat rakt in i kalket på nytt..

Om ett par veckor ska jag operera bort mina cellförändringar. Urk! Och om ytterligare några veckor flyttar vi. 40 mil. Hjälp.

Men det blir bra. Det blir bra. Yepp bestämt.

Av Karin - 2 februari 2015 15:41

Såg en bild på flygpackning och längtaden efter friskhet slog till med all kraft. Att kunna leva livet fullt ut känns som en dröm. Att kunna leva som vanligt likaså. Att bara vara frisk. Det vore fantastiskt.

Och ursäkta mig om jag nu trampar på några tår. Men vad lätt bebislivet vore som frisk. Och än mer underbart när en orkar de en vill.

Jag har varit hos mina föräldrar i en vecka för att återhämta mig. Sanningen är att det inte blev mycket återhämtning. Näst intill tvärtom faktiskt. Den lilla började plötsligt vägra äta från sked och absolut om någon annan än jag höll i skeden.. Så alla sovmorgnar jag hade önskat mig gick liksom upp i rök i och med Fröken Bestämd. Jag blev förstås också bunden till hennes mattider, något som kunde vara skönt att få en paus ifrån någon gång.

Jag behövde i alla fall inte ta nätterna, det gjorde nämligen mormor. Det var underbart skönt att sova ostört. Det var flera år sedan, när jag tänker efter (kattjäkel). Och kors i taket sov vår lilla stora tjej mellan 20 - 05 (och sen om igen till 07) hela veckan. Det har aldrig hänt innan. Törs jag säga att vi har fått finfina sovrutiner nu?

Eftersom att vi fortfarande är bostadslösa från mars fick vi lov att gå på visningar också. Långt ifrån återhämtning att springa på såna..

Jag antar att den där flygpackningen jag såg väcker en längtan just eftersom att jag har rest mycket tidigare. Det symboliserar liksom friskhet för mig. Äventyr. Lust. Glädje och styrka. Att kunna. Våga. Vilja och obekymrat ta sig runt i världen.

Det är så långt ifrån där jag är idag. Nu när jag inte tar mig till ICA utan att väga in "om det verkligen är värt att slösa energi på".

Suck.

Det var förresten årsdag för lite sen. 2 år sedan min krasch. Tänk vad lite en vet om livet och framtiden. På gott och ont. Då trodde jag att "jag behövde sova några dagar, kanske nån vecka till och med". 2 år senare är jag fortfarande inte frisk.

Men oj vad jag drömmer om mitt nya liv. Ibland när jag är tuff och modig i mina tankar så ser jag allt framför mig. Ett helt nytt typ av liv, ett nytt sätt att leva. Där och då, när jag står mitt i min dröm, då känns det som att den tuffa vandringen vore värt de nya som väntar.

Sen blir jag rädd.. Tänk om jag aldrig blir tillräckligt frisk? Tänk om jag aldrig kommer till en plats där jag känner mig tillfreds med min ork? 2 år är lång tid. Motgångarna och tiden gör något med ens sinne. Att inte ta saker för självklara och att inte säga "nu kan det inte bli värre", för satan vad mycket värre det kan bli.

Men det är också en skön insikt, den sätter ju även perspektiv på min nutid. Det kan bli värre än såhär. Det måste ju betyda att det ändå är rätt okej, trots allt.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se