Alla inlägg under juni 2014

Av Karin - 30 juni 2014 16:34

En viss lättnad sköljer genom kroppen men det är främst ånger och dåligt samvete som tynger den här gången. Att min sjukdom berövat min sambo att åka hem och visa upp vår dotter, berövat mina svärföräldrar besöket gnager i mig. Jag önskar innerligt att det vore annorlunda. Att dagarna kunde fyllas av den glädje som jag känner för min dotter, att jag fick utttycka den i picknickar, glassätande, butikstittande och möten med människor. Eller åtminstone i att orka vara uppe en hel dag och bara titta på henne. Men så är det inte. Jag kan inte.

Den här gången fanns inte heller sambons tålamod. Han sa inget men jag kan se hans besvikelse och höra hans frustration. Jag klandrar honom inte. Livet har begränsats i 1.5 år, levts på mina villkor, ställts in, bokats av, börjats om, analyserats och tålamodprövats gång på gång på gång. Det är nog inte lätt att fortsätta älska någon som knappt är synlig längre. Han vill också bli fri, leva så som vi vill och inte så som -jag- måste. Men det är första gången jag ser hans frustration och känner vilken ångest de väcker, att han inte orkar mer. Att han kanske tröttnar. Att vi aldrig hittar tillbaka igen.

På BVC idag kom tårarna, det var egentligen hon som ställde in vår resa den här gången. Jag hade hellre blivit sjuk(are), för jag orkade verkligen inte med ännu ett nederlag. Hur jag än ansträngde mig förmådde jag mig inte att uttala orden den här gången. Tur för mig gjorde någon annan det åt mig.

På BVC frågade hon om depressiva tankar och om mina känslor gentemot min dotter. Mina tårar svämmade över. Jag önskar att jag aldrig behövde lämna henne ifrån mig, jag önskar att jag kunde sitta med henne i min famn i all evighet. Jag önskar att jag kunde vara den mamma som jag vill vara och slippa begränsa mig så förbannat. Hon såg det, sa hon och hon kände min sorg.

Nu behöver jag hitta lugnet och lyckan i det jag har. Hade Hon inte funnits hade det bara varit sjukdom, det hade varit tusen miljarder gånger värre. Hon är här och jag ska sniffa in hennes doft och bära den med mig i mina andetag, så att jag känner den även när jag vilar och hon inte är nära.

Mamma kommer igen. Det gör hon alltid.

(Tack för ert stöd)

Av Karin - 29 juni 2014 11:07

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Tankarna skaver i hjärnan. Tröttar ut. Jag orkar inte göra folk besvikna igen. Jag orkar inte vara sjuk längre. Jag önskar att jag bara för den här gången kunde få byta till en frisk kropp och fungera som vanligt.

Bakslaget dröjde.

Bägaren tippar över. Och jag orkar inte det igen. Jag. Orkar. Inte. Igen.

Ljuden från diskmaskinen dundrar i huvudet. I tystnaden hörs susen i mina öron. När jag vaknar är jag svag och dimmig men famlar mig upp för hennes skull. När hon gråter kryper frustrationen innanför mitt skinn, tack och lov är hon nästan alltid nöjd. Jag skrapar ihop timtals med sömn men piggnar inte till.

Jag orkar inte göra honom besviken igen. Jag söker efter lösningar i mitt huvud trots att jag vet att det inte finns några. Jag vill blunda för det jag vet, stoppa ner huvudet i sanden och gömma mig för min sjukdom. Men rädslan för att inte orka vara mamma till min dotter tar över och tankarna brottas i huvudet.

Jag orkar inte göra honom besviken igen. Inte igen. Jag vågar inte riskera att inte orka vara mamma. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill orka. Orka vara hans flickvän och orka vara hennes mamma, till fullo. Jag vill orka vara jag. Jag.

Jag ammar och känner den varma mjölken rinna ner längst magen, tittar ner på hennes huvud, på hårtofsen hon har på skallen, den lilla näsan som flämtar efter luft när munnen fylls av mjölk, känner hennes naglar när små händer myser på mitt bröst. Tårarna rinner. Hon ler med bröstet i munnen och jag skrattar och snörvlar samtidigt. Min älskade unge.

Hon är här. Jag är fortfarande sjuk.

Samtidigt tänker jag tankar om att jag borde skonas nu, att jag redan har varit sjuk i 1.5 år (och längre ovetandes) och jag inser att läxan inte är lärd. Skonas från vad? Att känna efter och begränsa mig - det var ju det som var min lärdom..

(Och jag hatar hur den tar allt som jag tycker om ifrån mig, gnager sig in i min själ, gör mig tveksam, fundersam och ångerfull, tröttar ut mig och lämnar mig sedan i ett sus av ånger över det som blev för mycket och över det som måste ställas in).
Jag hatar dig. Lämna mig.

Av Karin - 26 juni 2014 11:43

Vår pigga lilla stora tjej.

De första 2 veckorna gick jag ner 14kg i vikt, jag rasade och lilltjejen stormade uppåt. Jag har skrivit här att jag inte tänker hetsa med vikten och det tänker jag inte heller, jag blev dock tvungen att hålla koll på den eftersom att jag tappade så mycket snabbt. Sedan dess har det stabiliserat sig med min vikt, jag ligger kvar på samma och har inga ambitioner att skynda neråt. Jag vill må bra, det kommer i första hand. Vikten är siffror som kommer rätta till sig med tiden. Precis som kroppen fick 9 månader på sig att gå upp i vikt så får den nu tid på sig att gå ner igen. Visst är det aptrist att jag inte får på mig mina gamla kläder, kanske särskilt för en som jag - med ett rum fullt av kläder men inte heller det är hela världen. Min dotter är hela världen och tålamodet har jag fått öva på ordentligt de senaste åren.

När Pyret föddes vägde hon 4070g, gick ner till 3.800 och vägde på 4-veckorskontrollen 4820g. Då hade hon också växt drygt 6cm sedan födseln och mätte 58.5cm Stor tjej! Läkaren bekräftade det som vår bm tidigare hade sagt, att Pyret är "en mogen bebis" och ligger några veckor före i utvecklingen. På 4-veckorskontrollen följde hon oss med blicken, pratade och gav leenden till läkaren och bm. Den snabba utvecklingen beror främst på att hon är överburen och egentligen skulle ha varit drygt 2 veckor äldre. Idag använder hon mest storlek 62 (storlek 50 kunde hon aldrig ha).

Vi fick aldrig någon sån där liten bebis som verkar helt bortkommen och knappt har ögonen öppna. Ingen liten fågelunge som sover sig igenom dagarna. Vår tjej har pigga vakna ögon och sover väldigt lite rent generellt. Igår var det extremt. Hon sov sammanlagt 1 timme (20min×3) mellan 8.30 och 23.45 Däremellan var hon pigg och glad, satt i babysittern (eller allra helst på mig) och skrattade. Någon som varit med om det med en 5-veckors? Tokiga unge! Idag sover hon ikapp (hoppas jag).

Vi har varit en vecka hemma hos mina föräldrar. Det var oerhört skönt att bli bortskämd med mat, blöjbyten och vagnpromenader men också väldigt intensivt och uttröttande för mig. Jag var för första gången på 2 år på en större tillställning, det var på midsommar. Jag hälsade på en kompis och min faster. Hela tiden susade jag på den fina linjen men lyckades undvika stora bakslag.

Ibland känner jag att allt går på autopilot. Jag ammar, vyschar, pyschar, byter blöjor och pratar med bebisen och så börjar det om.. Men när jag får kliva undan en stund (sambon är ledig), får sova ostört och får en paus hinner jag sakna henne och njuter av att amma och känner mig mer närvarande i ögonblicken igen. Känner någon igen det?

Tyvärr måste jag alltid fundera på vad- och hur jag känner i relation till min sjukdom och det är drygt. För jag tror att många nya mammor känner igen sig i mycket av det jag känner och upplever men eftersom att det är nytt för mig måste jag först "sjukanalysera" det.

Äsch det blev ingen ordning på detta inlägg men en liten uppdatering blev det iaf :)

Av Karin - 21 juni 2014 18:11

Det är så mycket jag vill skriva om och ventilera. Tankarna om min kropp tex, viktraset, amningen, kommentarerna, känslorna för min dotter, orken och hur det funkar med utmattningen kontra bebisliv. Hur det kändes att igår för första gången på 2 år delta i en större aktivitet och att "bara" kunna vara med ett tag. Att förmå sig att se framsteget och inte begränsningen med det. 2 år kan ni förstå?

Jag hoppas att jag kan uppdatera snart, jag saknar era kommentarer!

Av Karin - 12 juni 2014 15:51

Inatt är det 4 veckor sedan Pyret föddes och först nu tycker jag att vi har landat i rutiner med amning och vardagspussel.

Jag vill verkligen slå ett slag för att ha partnern hemma längre tid än de där fjuttiga 10 dagarna. Vi har mecklat med semester och föräldradagar och på så sätt lyckats få ihop 9 veckor tillsammans. Nu har 4 veckor passerat och sambon hade 3 jobbdagar han var tvungen att göra (igår-fred), sedan är vi lediga ihop 5 veckor till. Det är guld värt och jag tror inte att man behöver ha varit sjuk innan för att behöva den tiden. Det är en stor omställning, kvinnan är mer eller mindre påverkad efter förlossningen och man ska hitta rutiner för amning och det nya livet. Det tar på krafterna och att vara 2 förenklar oerhört och gör nog stor skillnad i mående.

Jag mår bättre än på läääänge. Pyret är ljuvlig och livet känns härligt! Jag tror att bebis kom i ett ganska perfekt läge utifrån min sjukdomstid. Mycket tidigare hade det inte fungerat, jag hade inte orkat eller varit stark nog att möta någon annans behov när jag var sjukare. Mycket senare hade tvingat mig att möta jobbkrav och stora funderingar på hur, vart och när först. Nu kom underbara bebis emellan, fokus från de stora "vad ska jag göra med mitt liv"-frågorna släpps för en tid och ersätts av att jag känner mig meningsfull och behövd i att lyckas möta Pyrets behov. I att vara mamma.

Förra året runt den 16e maj började jag medicinera. Det var en resa i helvetet. Den 16e maj i år föddes min dotter. Livet.

Min fina, matglada, tålmodiga, lugna dotter. Hon som har det jobbigt om kvällarna och gärna sover länge på förmiddagarna. Hon som har pappas mun, många goa veck på armarna och röda hormonprickar över hela ansiktet. Pigga stora blåa ögon som följer oss och en tandlöst leende som suger till i min mage. Hon som får mitt hjärta att explodera av kärlek. Min tjej.

Du var så efterlängtad och du är så älskad.

Av Karin - 6 juni 2014 11:20

Ni kanske noterade att jag inte skrev något om hur fantastiskt det var att få upp vår bebis på bröstet, tyvärr kändes det inte så. Smärtan av den sista krystningen och upplevelsen av att hon bändes ur min kropp och att höra mitt eget skrik försatte mig närmast i chock. Om det är något som jag är ledsen över gällande min förlossning så är det just det. Att jag inte var närvarande i den allra största stunden. Jag var helt borta när hon väl kom ut och förstod inte något alls. Det var ju ändå ett ögonblick som jag hade sett fram emot och använt som en "målbild" men när den väl kom så var jag inte "där". Jag ville bara krypa ihop i fosterställning och skydda min kropp från allt det som gjorde ont.

Jag tog en dusch direkt efter förlossningen. Blodet rann. Bindan, som i de närmaste skulle kunna fungera som en mindre lägenhet, gick från framsidan på magen upp på ryggen. Fick den berömda smörgåsfikan snabbt efteråt, Pyret skrek under tiden. Jag var yr och svag, hjärtat rusade och det svartnade framför mina ögon. Jag sattes i en rullstol och fick Pyret i min famn och kördes till BB.

Kroppen kändes överkörd, öm, svullen, värkande, blödande och slutkörd, jag gick långsamt med korta steg och svagt framåtböjd. Magen så tom, både på mat och bebis. Samtidigt var jag upprymd och bubblande. Sådär kittlig som gör det omöjligt att somna.

På BB fick vi sista rummet. Att det hade varit- och fortfarande var kaos på förlossningen de senaste dagarna märktes såklart också på BB. Vi kom dit vid 6-tiden på fredag morgon, ca 2 timmar efter Pyrets födelse. Vi fick även den sista babysängen, en plastlåda på hjul som går att köra runt på.

Dagen spenderades hud mot hud med Pyret. Jag märkte att jag inte kände mig kissnödig genom att jag kissade på mig inne i badrummet. Blev rädd att något var trasigt men när jag sedan gick på toan "när jag trodde att jag behövde" så fungerade det. Att torka sig var en upplevelse. Underlivet så mycket längre ner än vanligt, svullet, stumt och kraftigt blödande. Jag baddade mig torr med pappret (och blödde lika snabbt igen).

Vi fick reda på att sambon inte skulle få stanna under natten, vi som i vår förlossningplan skulle få stanna på BB under flera dagar, skulle istället tvingas isär redan första natten. Jag reagerade inte speciellt mycket på det under dagen men sekunder efter att sambon åkt ifrån oss kom tårarna. Pyret var ledsen och ville ligga nära, jag hade varit vaken sedan något dygn tidigare och ville bara sova. Jag och Pyret grät ikapp, igen. Jag plingade på klockan flera gånger och ville ha hjälp och stöd från barnmorskan. Jag kände mig ensammast i världen där och då och det stressade läget på BB gjorde det omöjligt för barnmorskorna att vara tillräckligt stöd för oss alla.

Tidigt kommande morgon kom ett nytt par in i "mitt rum", klockan var runt 05 då och jag låg fortfarande vaken med Pyret tätt intill. Ögonlocken föll ihop gång på gång men lika snabbt vaknade jag nervös över att ha rullat över vår bebis.

Sambon kom tidigt på morgonen och jag försökte få lite sömn. Pyret hade visat intresse för att amma men gjorde helt fel och barnmorskan förvarnade mig om att detta kunde komma att ta tid..

Bara timmar senare gjorde hon helt rätt och lugnet sänkte sig över mig.

Paret som vi delade rum med gav mig den andra gråtattacken sedan förlossningen. Det började med att kvinnan pratade lääänge i telefon. Jag som just fått Pyret att sova och själv skulle försöka sova blev irriterad. Jag tycker inte att man pratar i timtal i mobilen när man delar rum med bara ett skynke emellan. Och jag tycker definitivt inte att man i detalj berättar om sin förlossning när man delar rum med en annan nyfölöst kvinna. Hon berättade att förlossningen var "lätt" och att bebisen SLANK ur henne på sista krystningen. När jag hörde de ordet kom tårarna och jag masade mig upp för att lämna rummet och slippa höra mer. Vankade runt i korridoren med tårfyllda ögon och ilskan kokandes.. Min upplevelse av just den sista krystningen var en helt annan och sådär tätt inpå kände jag mig traumatiserad och just den sekvensen spelades upp framför mig gång på gång.

Upplevelsen av att bebisen "bändes ut ur min kropp" och även funderingar om vad fasen som hände med epiduralen ska jag lyfta i förlossningssamtalet med min barnmorska. Det är sådant som såhär i efterhand finns kvar och som jag vill ventilera och få svar på (var det svårt att få ut bebisen? Var det pga att hon var stor? Hon slank väl ändå inte ut? Tål jag inte epidural? Blir det samma en ev andra gång?)

Jag ville inte vara kvar på BB en ensam natt till, jag ville hem med sambon. Trots att jag var svag, yr och och behövde stanna upp mellan stegen ville jag hem. Jag oroade mig för om jag skulle ta mig in, uppför trappan och för om jag skulle svimma men jag ville hem. Efter läkarbesök och samtal fick vi lämna BB, knappt 1.5 dygn sedan vi kom dit. Personalen var lättade över att vi åkte - det lämnade ju plats åt någon annan (och det är ingen positiv känsla).

Hittills är min story inte överväldigande eller hjärtknipande lycklig. De känslorna kom senare. De kom när vi var hemma, när vi var ensamma i vår bubbla och insikten om att vi äntligen fått vår bebis landade hos mig.

Vår ljuvliga dotter - nu var vi 3.

Av Karin - 4 juni 2014 11:08

Läs del 1 och 2 i tidigare inlägg.


Efter att narkosläkaren justerat slangen i ryggen som pumpade in epidural sänkte sig ett lugn över min kropp, den värsta smärtan försvann och det gick att leva igen. Psykiskt hade det börjat kännas tungt och barnmorskan fick lova att komma in till mig tätare för att göra kontroller. Jag kunde inte föreställa mig att vänta till midnatt, jag behövde mer än så. Att jag inte hade öppnats något under drygt 8 timmars värkarbete hade tröttat ut mig både fysiskt och mentalt men med vår uppgörelse om tätare kontroller och med epiduralens lugnande effekt skulle jag klara lite till…


När klockan var runt 23.30 sa jag till min sambo ”det känns som om jag behöver bajsa” och han svarade att jag kanske borde göra det men i min tankevärld fanns något annat också. En vetskap om att ”bajsnödigheten” kan vara tecken på att bebisen är på väg. Jag berättade det för sambon som drog höga växlar och sa ”tänk om du plötsligt är 10cm öppen”. Jag avbröt honom med att det var omöjligt och att jag inte orkade hoppas och bli besviken. Vi plingade på klockan så att jag kunde berätta för barnmorskan att jag kände mig bajsnödig. Hon såg fundersam ut och funderade högt ”vi kanske borde undersöka dig först?”, med min känsla för att det behövdes genomfördes en ny undersökning.


”Nämen! Du är öppen 10cm”, utbrast barnmorskan glatt. ”Va?” skrattade jag med till synes ny kraft. ”Nu ska det födas barn” sa jag och tittade på min glada sambo som satt vid min sida. Från att inte ha öppnats något alls på 8 timmar, hade jag nu öppnats 6cm på dryga 2 timmar. I den stunden kändes allt möjligt…


”Vill du fortsätta att stå upp och jobba med tyngdkraften?”, ”ja visst!” kvittrade jag glatt till svar. Jag stod hängandes över en sån där gå-grej och många lättade, glada fraser lämnade min mun de kommande minutrarna. Barnmorskan stannade kvar en god stund på rummet och frågade mig om jag kände att jag ville trycka på, det kände jag inte alls. Något jag däremot kände var att den plågosamma smärtan i vänster sida började komma tillbaka men jag slog bort det ur tanken. Det kunde väl inte vara möjligt att det kom tillbaka igen, även efter att justeringen gjorts? Mitt i allt annat var klådan irriterande och hade varit sedan jag fick epiduralen. Det kliade som satan på magen och på låren, där jag var som mest bedövad var jag orolig för att klia sönder mig fullständigt. En biverkning av epiduralen förklarade barnmorskan när jag rev i vild förtvivlan på magen.


Barnmorskan förklarade också att om kroppen har alltför ont koncentrerar den sig på det och inget annat händer, får kroppen istället slappna av så får den chans att öppna sig och jobba vidare med själva förlossningsarbetet.  Det kändes skönt med en förklaring till min kropps märkliga beteende, först öppnar jag mig 3 cm på en timme med ballongen, sen blir allt fel med värkdropp och epidural och 8 timmar med värkar passerar utan någon effekt, efter en justering öppnar jag mig plötsligt 6cm på 2 timmar. Hejåhå!


Smärtan ökade och jag kved vid varje värk och sa ”nej nu orkar jag inte mer”. För mig var det inte bara något jag sa, eftersom att jag skulle få snitt när jag verkligen inte orkade mer slösade jag inte på orden. Jag orkade inte mer! Jag föreställde mig att jag hade stora vätskefyllda blåsor som var på väg att brisera inne på vänster sida, jag var övertygad om att någon var fel och kände mig stressad på grund av det. På höger sida kände jag nästintill inget. Jag tryckte febrilt värmekudden mot den smärtsamma punkten. När vi återigen hade plingat in barnmorskan gav jag mig och provade även lustgas på hennes inrådan. Nu var det försent att göra något med epiduralen, den skulle ändå sättas ut så snart krystvärkarna startade och läkaren var upptagen i en operation fick jag veta. Jag dog lite just där och då – smärtan var outhärdlig och känslan av att sprängas kom över mig vid varje värk. Jag provade lustgasen men jag kunde inte dra in så starka andetag som krävdes när smärtan var som intensivast. Lustgasen gav mig ingenting, jag vet inte ens om jag någonsin fick till det på rätt sätt. Jag fick prova alla möjliga ställningar, på knäna lutandes mot den upphissade sängkanten, hängandes över gå-grejen och liggandes på sida i sängen med ena benet uppe i benstödet. Jag fick frågan om och om igen ”känner du att du behöver krysta på?”. ”Nej”, svarade jag. Barnmorskan började förvarna om att hon nog var tvungen att sätta ut epiduralen för att se om det var den som tog bort mina krystvärkar. Jag blev nervös, skulle det göra ännu ondare helt utan smärtlindring? Kunde det ens göra ondare? Jag var illamående av smärtan och sambon satt med det vita plaströret redo för en eventuell kräkattack.


Nu är minnet väldigt luddigt, helt översköljt av smärta. Epiduralen sattes ut och jag tror inte att det tog särskilt lång tid innan krystvärkarna började. Jag noterade att barnmorskan inte lämnade rummet den här gången och det var först då som jag på riktigt fattade att hon stannade kvar eftersom att jag var på väg att föda. Hon ställde i ordning grejer, bord med verktyg och en bunke med vatten hann jag se mellan krystvärkarna. När krystvärkarna väl hade startat var det ingen tveksamhet om det. Hela kroppen började plötsligt jobba neråt och utåt. Känslan av att jag skulle bajsa ut världens största bajskorv kom över mig gång på gång och jag tror att jag sa det högt. Barnmorskan sa åt mig att fälla upp handtagen som fanns på sängens båda långsidor och vid varje krystvärk ta kraft genom dem med hakan ner i bröstet. Det var en otrolig skillnad mot att ha försökt helt utan att kunna ta spjärn mot något. Jag älskade handtagen!


Här gick jag helt in i min egen bubbla. Det fanns ingen förutom jag och min kamp. Sambon satt bredvid, strök sina fingrar över mig och viskade ord i mitt öra men jag märkte det knappt. Jag sträckte ut min öppna hand efter varje krystvärk och det betydde att jag ville ha min vattenflaska (för övrigt det bästa jag hade med mig i BB-väskan). Jag tog 3 klunkar vatten mellan varje krystvärk och lät sedan händerna falla tungt i ”krafthandtagen”, sedan domnade jag liksom bort i stunden. Barnmorskan hejade på med korta peppande fraser men märkte nog att jag var i min egen värld. Det jag kommer ihåg mest är att hon sa sig vara imponerad över min förmåga att slappna av mellan värkarna och hon frågade mig ”slumrar du till mellan värkarna till och med?”. Det gjorde jag, jag var helt utpumpad..


”Är inte huvudet ute snart?” frågade jag henne efter en lång stund. ”Jo snart, hoppas jag” svarade hon både första gången och de efterföljande gångerna.. Nu hade vi fått sällskap av läkaren som tidigare varit upptagen i operation och hon stod som en Hitler med armarna i kors bredvid barnmorskan och bara tittade rakt upp i mitt underliv. Hon förklarade att mitt enda alternativ i det här läget var sugklocka, det kunde hon hjälpa till med om jag verkligen inte orkade mer. Rädslan för sugklocka fick mig att fortsätta..


En märklig upplevelse av att hela tiden vara just ”här och nu”. Jag hade 2 kraftiga, långa värkar och en kort vid varje krystvärk. Jag hörde att läkaren och barnmorskan inte var nöjda med det utan ville ha mer och jag sa högt ”fast jag orkar inte mer än såhär”. Det lyssnade dem inte på utan höjde det värkstimulerande droppet ännu mer och ännu mer och ännu mer.. Den sista siffran jag minns att jag hörde var 130 (och då hade jag fått för intensiva värkar och Pyret för högt hjärtljud av 20 tidigare på dagen). Läkaren var framme och pillade på den där medicindoseringen flera gånger och jag vet inte vad siffran slutade på. Mot slutet hade jag 3 kraftiga, långa värkar och en kort. Den första värken var lång och började liksom lite svagt för att sedan, när jag trodde att jag behövde luft, kuliminera i en ordentlig kraftvärk, nytt snabbt andetag och så ny värk, nytt snabbt andetag och ny värk och så en liten slutspurt när jag egentligen inte orkade mer. Grejen med krystvärkar är att man kan omöjligt hoppa över dem. Kroppen talar om för dig vad du måste göra, hur du måste andas och när du måste ta i extra mycket för att hjälpa till.


Mitt underliv brann av tusen miljarder nålar och känslan av att spricka var konstant. Barnmorskan droppade varmt vatten över mitt underliv och det kändes skönt första gången men inte andra. Tredje gången hade vattnet hunnit svalna och då var det återigen skönt – nu var huvudet nästan halvvägs ute och jag fick känna det ludna huvudet med min hand..


”När huvudet är ute så hjälper jag till att dra ut kroppen i din nästa krystvärk”, sa barnmorskan. Jag hade nu legat med krystvärkar i ungefär 2 timmar och var helt i min bubbla. Jag brottades med en tanke ”det gör sjukt ont att ta i med full kraft i krystvärkarna och att känna huvudet töja ut mitt underliv, å andra sidan, smärtan blir inte lika långvarig om jag tar i ordentligt nu och får ut ungen”. Jag tog i! Jag tog i och upplevelse är att barnmorskan bände ut barnet ur min kropp, jag skrek rakt ut. Känslan går inte att beskriva, smärtan var bortom allt jag någonsin kunnat föreställa mig, faktum är att jag inte ens kan föreställa mig den idag trots att jag varit med om den. Jag tror att jag fortsatte att skrika några sekunder efter att bebisen var ute och att jag liksom ”vaknade till liv” av frågan ”kan jag lägga bebisen på ditt bröst?”. ”Ja” svarade jag omtöcknad. Den mest intensiva smärtan var förstås över i och med att bebisen kom ut, nu kändes det köttigt och brändes i underlivet som fortfarande låg uppfläkt i gynposition.


Pyret skrek för full hals där hon låg på mitt bröst och jag tittade på det röda lilla ansiktet. ”Stora fötter”, sa barnmorskan och jag log åt minnet av mina söndersparkade högra revben. Barnmorskan verkade bekymrad och en stor påse med blod placerades på bordet bredvid mig, det var det som runnit ut i bunken under mig. Hon tryckte på min mage gång på gång och verkade lite stressad men jag var lugn. Lugn, trött och ”borta”.


”Nu får du koncentrera dig och krysta när jag säger till, det är viktigt” hörde jag henne säga och medan hon tryckte ner sin hand hårt i min mage krystade jag återigen och ut kom moderkakan. Kort senare var vi alla nerblodade. Fråga mig inte hur det gick till men inte bara barnmorskan var nerblodad, utan sambons ryggtavla var nerblodad och det skvätte upp i både mitt och Pyrets ansikte. Hur kom blodet ända dit upp undrar jag än idag? Jag blödde mycket och hon frågade om jag var lättblödande och det hade jag ju definitivt varit under graviditeten (näsblod ca 15ggr/v). Hon tog hjälp av en kollega och de sa att jag behövde sys. Bedövningssprayen skulle svida sa dem men sprutan i underlivet skulle jag sedan inte känna. Jag grät. Efter ett tag fick sambon ta av sig sin t-shirt och ta Pyret till sig. Jag grät hulkandes och det kändes som om de bara ville mig ont. Varför kunde de inte låta mig vara? Mitt underliv kändes som ett köttigt, trasigt stycke – som en sån där svullen babianrumpa ni vet? Och där satt dem och sydde mitt i allt elände. Under en hel timme syddes jag efteråt, det var inte jättemånga stygn, runt 8 st tror jag men barnmorskan hade svårt att hitta varifrån jag blödde så det tog tid. Gång på gång sa hon ”nu är det sista stygnet” men varje gång fortsatte blodet att sippra och hon fick fortsätta leta efter källan till blödningen…  Jag och Pyret grät ikapp.


(Tiden precis efteråt och på BB kommer senare).

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards