Alla inlägg under maj 2014

Av Karin - 31 maj 2014 15:58

Det är inte meningen att hålla er på halster med del 3 i min förlossningsberättelse. Det beror på att jag har varit dålig.

Fick huvudvärk som liksom pulserade i tinningen när jag rörde mig i onsdags, i torsdags blev det sämre och under natten till fredagen var jag matt, svag och det svartnade framför ögonen när jag bar Pyret till vår amningsplats. Jag bestämde mig då för att ringa till vårdcentralen så fort de öppnat.

Sagt och gjort och bm tyckte att det var fog för en akut läkartid samma dag. Läkaren tyckte att jag var blek, tog blodtryck, sänka, urintest med mera. Lite feber hade jag och lite lågt blodtryck men det förklarade inte mitt mående. Hon trodde istället att min kropp var utmattad av allt ammande (vilket skrämde mig), tyckte att jag gått ner för fort i vikt också och jag har inte ens promenerat - bara suttit och ammat. Pyret har ökat mycket och snabbt i vikt och det har tagit av mig. Hon beodrade mer vätska, mer mat och mer vila. Jag drack runt 4 liter igår och idag mår jag bättre men det finns en antydan till pulserande huvudvärk och yrsel.

Det hela fick mig att fundera en vända till på om sambon borde ge ersättning en gång på natten för att avlasta mig. Vårt lilla Pyre äter med 2 timmars mellanrum dygnet runt och ibland är hon svår att natta om, vilket betyder lååånga och många vakentimmar nattetid. Jag är som ni vet rädd för att överbelasta min kropp och bli sjuk(-are). Men jag är inte helt redo att ge upp hel-amningen heller... Får se hur jag gör!

3e delen kommer inom kort!

ANNONS
Av Karin - 29 maj 2014 19:09

Förlossningsberättelse del 2 (del 1 i tidigare inlägg)


Vi avvaktade mina egna värkar och jag hade ätit pannkakor med glass under tiden. Klockan var nu runt 14 och dryga timmen hade gått sedan hinnorna spräcktes. Jag hade värkar men de var inte verkbara och man bestämde i samråd med läkare att jag skulle få värkstimulerande dropp. Vad jag inte visste var att detta skulle visa sig vara början på en helvetisk smärta..


Man satte in droppen och ställde den på lägsta dos. Jag minns att det var 20 men jag vet inte i vilken enhet det mäts. Löjligt snabbt efter att dropparna börjat droppa in i min arm började värkarna tillta i kraft. Det gjorde mer och mer ont och vilan som man bör få mellan värkarna krympte alltmer. Minnet från den här tiden är rätt luddig men jag minns att det kom in barnmorskor och frågade mig hur jag mådde med tätare mellanrum och jag berättade att det gjorde ont. Smärtan ökade och var konstant. Förutom den konstanta smärtan kom topparna av smärta som verkligen satte konsten att andas och fokusera på prov. Jag höll koll på ctg:n och såg att Pyrets hjärtljud låg runt 180 slag/min. Jag hade fått veta att normalt är mellan 110-160 och frågade därför barnmorskan om det var okej. Såhär i efterhand förstår jag att detta var en av anledningarna till att besöken hos mig blev allt tätare under den här perioden men där och då var allt rätt dimmigt. Barnmorskan besvarade min fundering med ”du behöver inte oroa dig, jag håller koll på hjärtljuden”, samtidigt som hon diskret vinklade bort skärmen från min synvinkel.


Kort senare frågade en annan barnmorska mig om smärtlindring och jag hänvisade till vår förlossningsplan – jag skulle få epidural i ett tidigt skede för att inte tröttas ut i onödan av smärta. Hon tackade för att jag informerade henne om detta, i allt kaos som rådde på förlossningen dessa dagar kunde personalen omöjligt vara ordentligt pålästa..


Barnmorskan kom in kort därefter och sa att vi hade tur. En narkosläkare skulle snart komma upp. Jag hade fruktansvärt ont, särskilt på en punkt på vänster sida. Vi förberedde för epidural. Jag var inte alls nervös över att få varken spruta eller slang in i ryggen, utan såg fram emot att bli befriad från den helvetiska smärtan. Det kunde omöjligt göra ondare än den smärtan jag redan kände, det var jag övertygad om.


Två kvinnor kom in, narkosläkaren och en elev, detta trots att det stod ”inga elever eller studenter” i vår förlossningsplan.  Jag blev instruerad att sitta på sängen och kuta med ryggen så mycket jag bara kunde, den stora magen stod ut som en stor badboll under hakan på mig. Värkarna kom tätt. Jag blev tvättad och frågade oroligt vad jag gör om jag får en värk mitt i nålstickandet. Vi skulle försöka tajma det men om jag får en värk mitt i så måste vi rida ut den stormen utan att jag rör på mig, förklarade barnmorskan. Narkosläkaren räknade mina kotor och jag satt hopsjunken och kutad med händerna på sambons händer. Vi inväntade en kraftig värk och precis i samma sekund som den började avta hörde jag ”det sticker till nu”. Varken sprutan med bedövning eller epiduralen var några som helst problem i sammanhanget, jag kan inte minnas att det ens kändes. Epiduralen var satt och jag fick lägga mig på vänster sida i sängen. Några kraftiga värkar till skulle jag nog få men därefter skulle jag börja känna skillnad. Jag kände hur kroppen började slappna av och det var otroligt skönt..


Just innan epiduralen eller just efter, minnet sviker mig, konstaterade man att man behövde sätta ut det värkstimulerande droppet. Jag hade fått en väldigt låg dos men detta till trots hade jag fått för kraftiga och för täta värkar och dessutom hade bebisen reagerat negativt på droppet. Hjärtljuden var på en nivå som inte var bra, precis så som jag hade misstänkt mitt i all smärta. Vi skulle avvakta igen.. Jag var fortfarande bara öppen 4 cm, som många timmar tidigare, trots intensiva värkar.


Pajen som jag hade fått in på rummet stod orörd och fick bytas ut mot dagens andra portion pannkakor. Klockan var nu gissningsvis runt 17-18 och jag började känna mig uppgiven. Min kropp fungerade ju inte alls. Jag började lägga ihop allt möjligt och frågade en barnmorska om det kunde vara så att min kropp faktiskt inte trodde sig orka med en förlossning och därför helt enkelt inte startade en sådan (utan gick över 16 dagar). Jag förklarade för henne att det hade tagit 2 år för oss att bli gravida och att man hade förklarat detta genom att ”skylla på” min kommande krasch, min kropp hade alltså inte orkat bli gravid. Nu när jag låg där, 16 dagar över tiden och min kropp inte heller verkade vilja föda blev jag orolig över att den faktiskt inte orkade och att vi istället tvingade den (vilket i så fall skulle göra mig sjuk efteråt). Barnmorskan förstod att hon nog inte var rätt person för dessa funderingar, lämnade rummet och in kom istället min favoritläkare. Hon var väl insatt i min problematik och det kändes himla skönt att få bolla med henne.


Läkaren förstod mina tankar men förklarade att det inte fungerar så. Hon berättade att det såg bekymmersamt ut. Mina egna värkar fungerade inte och varken jag eller bebisen klarade av det värkstimulerande droppet. Det fanns inget de kunde göra. Hon berättade vidare att procenten för snitt bland oss ”överburna” kvinnor är högre än för kvinnor som föder i normal tid. Detta beror på att det finns någon typ av ”värkstörning” hos oss som behöver bli igångsatta och reagerar man dessutom negativt på den medicinska hjälp som finns att få så ser det dystert ut..


Jag behövde en plan för att ha något att förhålla mig- och personalen till och hon hjälpte mig att styra upp en sådan som skrevs in i min journal. Jag skulle bli uppkollad med tätare mellanrum och det skulle alltid ha hänt något positivt (mer öppnad eller bebis längre ner etc). Vid 21 skulle något konkret ha hänt för att man skulle fortsätta och vid midnatt skulle jag vara ca 8 cm öppen annars skulle det bli snitt. Hon förtydligade att de inte var ute efter att utsätta mig för mer än min kropp skulle klara av. Jag blev lite ledsen av att höra att hon var på väg att sluta för dagen, jag hade velat ha henne kvar med mig genom hela förlossningen.


Strax efter att läkaren hade gått återkom den fruktansvärda smärtan på vänster sida, precis som innan epiduralen. Jag kunde inte heller stå längre, mina ben bar mig inte och jag kved av smärtan. Det var en specifik punkt på vänster sida som gjorde ont, så ont att jag liksom ville klösa ut den med mina fingrar. Barnmorskan blev oroad över att jag inte längre kunde stå och över min knepiga smärta och kontaktade narkosläkaren igen. Denna gång en ung man med längre hår från Ryssland som kom in till mig. Han gjorde undersökning med hjälp av kalla blöta bomullstussar och frågade om jag kände kylan lika mycket på olika delar av kroppen. När jag yrade av smärta sa han ”nu måste du fokusera, det här är viktigt”. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag kanske höll på att bli förlamad och samlade mig för att svara på hans frågor. Jag hörde att han ifrågasatte varför den tidigare narkosläkaren hade satt epiduralen så grunt in i ryggen, jag har för mig att jag hörde siffran 4cm men det kan vara helt åt skogen fel. Vi skulle först försöka sätta om den slangen som redan satt in i ryggen och om det inte hjälpte var han tvungen att göra om hela proceduren. Efter minuter spred sig den där avslappnade känslan igen…


Nu var det dags för klockan 21-undersökningen. Barnmorskan som genomförde den sa ”här har det hänt grejer” och jag förväntade mig att jag skulle ha öppnats lite mer. Istället fick jag veta att jag fortfarande bara var 4 cm öppen, precis som 8 timmar tidigare –trots timmar av intensiva och smärtsamma värkar.


”Jag vet inte om jag orkar mer”, sa jag till min sambo när hon lämnat rummet…

ANNONS
Av Karin - 28 maj 2014 15:01

Förlossningsberättelse del 1


Eftersom att vi hade spenderat hela onsdagen på specialistmödravården i väntan på igångsättning som aldrig blev av hade vi fått tips om att ringa till förlossningen 30 min innan vår bokade tid på torsdagsmorgon för att höra om kaoset hade lagt sig. 8.30 ringde sambon och koordinatorn sa att vi skulle komma in som planerat. Vid 9 var vi där, fick ett rum och en barnmorska. En hurtig barnmorska, en klämkäck ung tjej som pratade väldigt mycket och blinkade med ögonen mot oss efter var och varannan mening.


Först blev jag uppkopplad till ctg:n. Jag vet inte hur många gånger jag har legat med de där grejerna på magen under den här graviditeten. Eftersom att jag var lite mogen men inte helt så skulle man föra in en ballong i livmodertappen. Denna ballong skulle sedan fyllas med koksaltlösning och få formen av ett päron. Två gånger i timmen skulle sedan en barnmorska dra i den slang som satt fast i ballongen samt på mitt ben och till slut skulle detta innebära att livmodertappen töjt sig så pass mycket att ballongen pluppade ut.  Dagen innan hade läkaren sagt till mig att detta skulle ta flera timmar, ibland så mycket som 6-8 timmar, så jag var beredd på det värsta.


Vi väntade på vårt rum, pratade, skrattade och befann oss i något konstigt ”vad händer härnäst”-läge. Efter att ha gått över 16 dagar var jag färdig med att vara gravid och så redo som en kan bli för en förlossning. In kom en ny läkare, inte den fantastiska kvinna som hjälpt oss att formulera en förlossningsplan och som även var märkbart frustrerad över att inte kunna hjälpa oss dagen innan (när vi skulle ha blivit igångsatta). Upp i gynstolen med benen isär. Utan ett ord stoppade läkaren in sina fingrar i mitt underliv och tryckte dem uppåt och ”letade” efter livmodertappen som tydligen fortfarande var något bakåtriktad. Jag blev chockad och började gråta av smärtan.

Jag hade under graviditeten fått klart för mig att jag var överkänslig mot graviditetshormon, vilket innebar att jag var röd, skör och extra känslig i slemhinnorna i underlivet. Vi kunde inte ha sex under graviditeten på grund av detta. Läkarens undersökning kändes som tusen miljarder brännande eldar inuti mig och min sambo kom fram till mig för att trösta. "Det gick för snabbt va, visst måste hon berätta först vad hon gör?” frågade han. Jag bekräftade hans frågor och han sa till läkaren ”alltså såhär, du måste berätta för Karin vad du gör”. Hon hade tydligen inte läst min journal ordentligt för där stod det att jag hade denna överkänslighet och jag bannade mig själv för att jag inte upplyste henne om det innan undersökningen startade. Något annat jag också kände i den stunden var oro. Oro för att jag hanterade den smärtan så pass dåligt och funderingar på om min smärttröskel var låg. Hur skulle det bli under själva förlossningen?


Att sätta in själva ballongen kändes inte särskilt mycket och var inte alls ”lika farligt som det låter” och läkaren berättade vad hon gjorde steg för steg, efter sambons tillsägning. Jag fick inte kissa på en stund efteråt och när jag väl försökte sätta mig på toaletten stramade slangen med ballongen så mycket att jag inte kom ner på sitsen. Jag försökte genom att hålla benet med slangen rakt och liksom sjunka ner på sitsen men det gick inte, kissandet fick vänta. När barnmorskan kom in fick jag stå upp medan hon satt nedanför och drog i slangen som hon sedan tejpade fast i det nya stramare läget. Gång nummer 2 sa jag ”oj nu kommer det något”, för att titta ner och se blod rinnandes ner på golvet. På med Landstingets nättrosor och binda.


Efter 3e justeringen av ballongen behövde jag verkligen kissa och tog mig an projektet att komma ner på toasitsen igen. Den här gången var det inga problem och mitt i kissandet pluppade något ut, det kändes verkligen som jag kissade ut en ballong och jag skrek till sambon ”tryck på knappen, den kom ut redan”. Barnmorskan hade nämligen berättat att vi skulle plinga på dem så fort den var ute. De skulle då skynda sig att ta hål på hinnorna för att få vattnet att gå. Jag stod kvar inne på toaletten med ballongen hängandes, i en salig blandning av kiss och blod när en undersköterska kom in och sa ”oj det var snabbt, är det första barnet? Det kanske blir en snabb förlossning för dig”. En våg av stolthet for genom min kropp när jag insåg att ballongen bara suttit i knappt  1.5 timme. Och jag hade öppnat mig från 1 cm till 4 på samma tid. Äntligen gjorde min kropp något rätt och verkade reagera bra på igångsättningen. Det kändes hoppfullt..


”Var det inte bråttom när ballongen hade pluppat ut, sa dem?” frågade jag min sambo stressat när tiden gick. Efter en stund kom en äldre barnmorska in för att ta hål på mina hinnor, upp i gynposition igen. Den här gången berättade jag om mina sköra slemhinnor…


”Har du dåligt med fostervatten?” frågade barnmorskan mig och jag bekräftade hennes misstanke genom att säga att vi dagen innan hade fått reda på att fostervätskan var i underkant. Något som är vanligt när man går över tiden. Vatten och blod sipprade långsamt ut medan jag låg kvar i gynställning.



Nu var det bara att vänta in mina egna värkar...







Av Karin - 26 maj 2014 18:34

Kommer förlossningsberättelsen upp, så ni som är nyfikna på den - håll utkik :)

Av Karin - 24 maj 2014 15:12

Dagen innan morsdag infaller den. Dagen för ofrivilligt barnlösa. I år har jag min fantastiska dotter i famnen, jag håller henne tätt intill. Lyssnar på hennes andetag, drar in hennes doft och insuper varje millimeter av hennes vackra hud. Tårar trillar nerför mina kinder. Glädje över att vi fick henne - sorg för er som fortfarande längtar och kämpar. Så mycket känslor. Så mycket kärlek till denna lilla människa. Så mycket smärta och rädsla i att ha väntat i ovisshet, att gång på gång testat negativt och att ibland inte längre orkat tro.

Nu är hon här - perfektare än i drömmen, ljuvligare än i tanken.

Jag önskar er alla samma lycka och jag skänker er extra många varma tankar just idag. En dag. En dag vänder det.


Ofrivilligt barnlösas dag: http://youtu.be/e5zPkZitXmM

Kärlek!

Av Karin - 22 maj 2014 12:48

I fredags föddes hon och vägde 4070g, i måndags var vi på återbesök och vikten hade sjunkit till 3815g - helt normal nedgång (gränsen gick vid ca 3600g). Idag har vi haft besök av vår bm och vågen åkte såklart fram. Otroligt nog väger hon prick 4070g igen, precis som vid födseln. 255g ökning på 3 dagar. Bm undrade om jag hade grädde i tuttarna..

Jag känner mig så otroligt lättad och tacksam över att amningen fungerar. Jag kan bara tänka mig vad frustrerande det skulle ha varit annars. Känslor av otillräcklighet och stress hann jag känna så smått bara de första timmarna innan amningen hade kommit igång på BB. Jag tänker att jag nog hade varit extra skör för just en sådan "motgång" nu och känner därför en enorm tacksamhet över amningen. Det blir dessutom en väldigt positiv spiral när det funkar - nöjd bebis - mer sömn - nöjd mamma (och nöjd bebis igen).

Jag funderar en del på bloggens vara eller icke vara. Villbli3 är uppnått och jag känner mig tveksam till att dela massa info om Pyret såhär på nätet. För vems skull undrar jag? Skulle jag vilja att det fanns bilder och info om mig på nätet sedan 30 år tillbaka? Hur kan det isf påverka henne i framtiden?

Jag älskar att läsa andras bebisbloggar och titta på bilder men jag är nog inte beredd att dela med mig av Pyrets liv (hon kan ju inte själv välja).

Jag har däremot ett stort behov av att få skriva av mig. Det är ett sätt att reflektera över hur jag mår, att stanna upp och låta känslor formas till ord och meningar. Kanske spinner jag vidare utifrån utmattning i samband med bebisliv. Men vill jag det? Kanske är det dags att "sätta lite punkt" även för sjukdomen? Kan jag sätta punkt eller behöver jag min ventil?

Ja ni ser. Frågorna är många. Svaren kommer nog till mig inom tid.

Förlossningsberättelsen kommer iaf, det lovar jag!

Jag tänker mycket på er som fortfarande kämpar. Flera av er har haft otroligt tuffa motgångar den senaste tiden. Jag tittar på Henne och önskar innerligt att ni alla får uppleva kärleken en dag snart. När ni inte orkar, önskar jag åt er. En dag, på ett eller annat sätt..

Av Karin - 20 maj 2014 17:47

Jag är så fascinerad av kroppen. Jag är säkert "hemmablind" och tycker att jag är smalare än vad jag är men det spelar ingen roll, för wow vad kroppen är häftig i sitt sätt att återhämta sig. Jag kommer inte hetsa med vikt nu efter graviditeten, jag vill bygga en frisk och stark kropp långsamt. Jag har tänkt att ta hjälp av en PT-online för att få experthjälp utifrån både min tid av utmattning och graviditet. Trots att jag inte vikthetsar är det ändå spännande att se hur magen drar ihop sig dag för dag. Än mer fantastiskt är förstås känslan av att kunna röra sig, böja sig ner, sitta halvtaskigt i soffan och komma uppför trappan utan någon större ansträngning.

Jag har åsamkat min kropp mycket ont - det här är året när jag ska gottgöra den för Livet den gav mig.

Jag har beställt kopior på min förlossningsjournal. Det var ingen drömförlossning och jag märker att jag processar det jag var med om (utan att det för den skull var någon mardrömsförlossning). Hur som helst, en berättelse kommer.

Bild 1 är 2 dagar innan förlossning
Bild 2 är 3 dagar efter förlossning

Av Karin - 20 maj 2014 11:20

Dagarna passerar. Stunderna upplevs och finns kvar. Kärleken värker i mammahjärtat. Tårar av lycka blandas med tankar om att jag vill skydda henne från världen, inte låta något ont någonsin hända henne. Det djupa i att studera hennes små öron och veta att dem skapats i min mage. Varenda liten del. Perfektion. Hon är ljuvlig, tiden står stilla men stressar mig ibland. Jag vill stanna tiden, leva i kärleksbubblan för alltid. Jag vill inte missa en sekund. Min älskade dotter, du är allt vackert. Och jag är sprängfull av tacksamhet och kärlek. Till Dig. Och till Livet.

I could stay awake just to hear you breathing
Watch you smile while you are sleeping
While you're far away dreaming
I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever
Every moment spent with you is a moment I treasure

Don't want to close my eyes
I don't want to fall asleep
'Cause I'd miss you baby
And I don't want to miss a thing
'Cause even when I dream of you
The sweetest dream will never do
I'd still miss you baby
And I don't want to miss a thing

Lying close to you feeling your heart beating
And I'm wondering what you're dreaming
Wondering if it's me you're seeing
Then I kiss your eyes
And thank God we're together
I just want to stay with you in this moment forever
Forever and ever

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se