Alla inlägg under februari 2013

Av Karin - 28 februari 2013 21:32

Jag började få krusningar i kroppen och kände hur jag var på väg att hamna någonstans where I did not want to go. Ångest, sorg, smärta förkroppsligat. Jag lyckades ta mig ut på en promenad och jag såg den fantastiska himmeln. Den var på något sätt starkare än känslorna inom mig, den hänförde mig och jag tittade upp en lång stund, drog in djupa andetag och jag fann lite frid i det som är större än mig. Jag vann.

Jag har nog kommit till en punkt där jag orkar (och behöver) ta 2 promenader om dagen. Det tråkiga är bara att ta ännu en promenad själv, ensam när det är mörkt ute. Det är svårt också att säga en tid, jag vill gå när jag behöver gå. Jag har just insett att jag har kommit hit, att jag kan lägga till en promenad och jag får försöka hitta sätt att göra det görligt.

Min kurator sa till mig att "detta är inget du kan styra, du väljer inte att tänka eller känna såhär. Det är ett tillstånd som du befinner dig i". Det var skönt att höra, för det är precis så det känns. Jag hade aldrig kunna förstå det fysiska tillståndet om jag inte hade upplevt det själv.

På lördag får vi hämta vår kattunge, en söt liten tjej och jag längtar nästan ihjäl mig. Det känns fantastiskt och meningsfullt och det är en härlig känsla att längta - och att veta att det kommer att hända.. Jag hoppas att kissen kan hjälpa mig i min önskan att ta mig ur detta utan medicin.

Ni är flera som stöttar mig på olika sätt. Tack mina fina vänner! Jag kommer att komma ut på andra sidan någon gång och ni är flera som underlättar min resa dit. <3


ANNONS
Av Karin - 25 februari 2013 17:28

Jag önskar att man kunde lyfta ut det stora sorgsna paketet från kroppen och liksom lämna det någon annastans. Åtminstone för en stund. Det är så tungt att bära.


Barnlösheten gör så ont att det inte går att beskriva. Min känsla kan förvandlas på en millisekund. Allt jag behöver göra är att tänka en enda tanke "vi är fortfarande inte gravida", "ofrivlligt barnlösa" eller "oförklarligt barnlösa" och allt vänds upp- och ner, tårar trillar och livet blir svart. Varför? Och varför får vi ingen hjälp, varför tvingas vi vänta i 7 månader till när jag vet att det inte kommer att funka innan dess. Varför plåga oss så?


Några av er som läser min blogg vet vem jag är och känner mig, ni är "utvalda". Men det finns många i vår omgivning som inte vet något om vår situation och som ställer frågor "om det är dags att skaffa barn". Jag tror inte att jag skulle kunna hantera en sådan fråga idag. Jag skulle börja gråta, svara att man kanske bör vara försiktig med vad man frågar eller helt enkelt säga att "jo absolut, vi började försöka för 1.5 år sedan och jag har gått sönder lite mer för varje sådan fråga jag har fått sedan dess". Senast idag fick min sambo en fråga om "min situation med utbrändhet förvärras av att jag är gravid?". Gravid? Jag ville bara skrika. Det är ju för i helvete precis tvärtom. Och jag tänker, hur kunde det ha förvärrats av att vara gravid? Då skulle ju (nästan) allt varit lyckligt. Absurd fråga.


Jag är medveten om att jag har tappat "perspektiven". Man kan vara gravid och ha det otroligt jobbigt, att få veta att man aldrig kan få biologiska barn eller att vara döende, det vore värre men jag ser inga perspektiv. Mitt enda perspektiv är här och nu, mitt liv och det är fullkomligt tillräckligt (illa).


Jag tittade just på bilder från en utlandssemester och det slog mig att jag fullkomligt tappat formen. Jag ska berätta en konstig sak för er. När vi bestämde oss för att "skaffa barn" så ville jag ha makt över min kropp själv och bestämde mig för att själv släppa på kontrollen och inte bry mig lika mycket om min mage var tvärplatt eller inte. Jag ville liksom inte att en graviditet skulle bestämma över min kropp, jag ville ha tagit det beslutet själv. Jag har alltid varit smal, jag har både god ämnesomsättning och ett inbyggt system i mig som balanserar allt "lagom". Jag väljer alltid promenad eller cykel och det känns mycket smidigare än att krångla runt och byta bussar och bli skitsvettig. Hur som helst, jag såg nu att min form är som bortblåst och jag hatar det. Aldrig i mitt liv har jag varit "ur form" och tanken på att vara det för första gången i mitt liv på den enda dagen i livet när man vill vara som allra vackrast gör mig panikslagen. Det värsta är att jag inte har speciellt mycket som jag kan göra åt det nu, jag kan inte träna förbrännande, min kropp är redan "förbränd". Jag får mjölksyra i benen av trappan upp.


Jag läste igenom några av mina tidigare inlägg och inser hur svarta och tunga dem är. Jag vet inte om de blir extra tunga för mig, som känner varje känsla bakom varje nerskrivet ord eller om inläggen är så dystra för alla som läser. Det var nästan svårt för mig att förstå att jag har skrivit allt negativt och här kom ett till sådant inlägg till samlingen.


Kanske hjälper skrivandet mig att för en liten, liten millisekund lyfta ut det stora mörka och låta det flyta ut i förflyttandet över tangenbordet.

ANNONS
Av Karin - 24 februari 2013 15:57

Jag skrattade, jag kommer inte ihåg åt vad, något på TV, en bild jag såg eller katten som gjorde något. Min sambo tittade på mig och skrattade han också och han såg glad ut lite längre än vad situationen gett fog för och jag frågade honom varför. Han svarade "jag blirångra så himla glad när jag ser att du är glad".

Likt en båt som bryter isen framför sig sörjer jag sanningen bakom den enkla meningen. Det gör ont i mitt bröst av tanken på att jag någonstans mitt i allt tappade glädjen. Det kom något emellan, något jag inte kan styra, något som gjorde mig rädd, arg, frustrerad och sorgsen.

Vår längtan efter ett barn som aldrig ville börja växa kom emellan mig och glädjen.

Jag hoppas såklart att min glädje alltid kommer att göra dig glad och jag hoppas att det händer lite oftare framöver.

Av Karin - 24 februari 2013 12:52

Graviditetstest. Efter att jag läst en blogg som uppvisade ett positivt graviditetstest (efter liknande kamp som vår) så började jag och sambo att prata om just graviditetstest. Det visade sig att vi tänker lite lika kring deras funktion. Att vi båda känner att det inte går att få ett positivt resultat, att det är vi mot graviditetstesten. Vi båda ser på graviditetstesten ungefär som trisslotter.  Som ni vet är det sjukt omöjligt att vinna på triss och då pratar jag såklart inte om en ynka 30-krona utan om TV-soffan vinsten (för inget lägre kan rimligen jämföras med ett barn). I vår värld finns det alltså en väldigt liten andel graviditetstest som bär på vinst och som därför kan visa "Gravid 2-3v". Som att det redan vore programerat och inte hade något med hormonet i mitt urin att göra. 


Ni vet hur man köper trisslotter på olika ställen, går på känsla, eller på o-känsla, köper spontant eller planerat och köper fler om kassörskan råkar nudda fler lotter. På alla möjliga sätt försöker man hitta en vinstlott i en omöjligt stor djungel av nitlotter - och det är så det känns med graviditetstesten också.


Vilken tokig känsla och tanke vi delade jag och min älskling. Trots all sorgsenhet i denna övertygelse så fyllde vi skrattandes i varandras meningar om dessa jävla trisslotter till graviditetstest.

Av Karin - 22 februari 2013 14:56

Jag har just påbörjat en resa olik någon annan jag tidigare gjort. En resa i mig själv - med mig själv - för mig själv.


Orden är lite längre bort just nu. Precis som jag.


Jag inser nu hur jag har levt hela mitt liv. Stressat. Liksom försökt komma ifatt tiden. Jag har ofta fått höra att jag har hunnit med mycket trots min låga ålder vid intervjuer till exempel. Komplimang. Nöjd. Tack. Nu, en trasa, ett skal av vad jag tidigare varit, undrar jag varför jag hade så bråttom? Vad det var jag höll på att missa som skyndade på mig så?


Jag märker nu att jag ofta gör flera saker samtidigt, dammsuger stolsdynan med höger hand och drar ihop lamellerna med vänster, sätter igång micron - spolar vatten, torkar av diskbänken och hämtar saftflaskan i ett svep, vattnet har lagom hunnit bli kallt när saften är i glaset och då har jag vunnit tid, skickar mail och gör bokningar när jag ändå sitter på toaletten, mailar och pratar i telefon samtidigt och om det kommer in ett sms slinker det iväg ett snabbt svar under tiden.


Jag som har varit så duktig.


Och gissa vad jag har tänkt nu? Att jag kan skynda på processen om jag gör allt rätt.


Jag saknar mig som jag var. Nu när jag känner mig inkapslad i detta töcken beundrar jag också den jag var, snabbtänkt, kvick, socialt lättsam och humoristisk. Jag längtar verkligen till den dagen när jag är vaken i huvudet igen, när jag kopplar och är sådär snabbtänkt. När jag kan lyssna, prata, skratta, gå på stan, träffa mina vänner och fungera som mig. Ush vad det känns långt fram.


Jag är rädd för att jag aldrig ska komma ut. För det är så det känns. Kan allt detta verkligen försvinna (ja, på samma sätt som att allt bara kom). Jag är faktiskt lite rädd för min egen förändring också. Men jag antar att jag kommer att bli mer harmonisk och se på mig själv som någon även utan presterandet, det vore skönt. En rädsla till är bröllopet. Jag vill få uppleva det, jag vill vara där, lyssna, höra, se mig omkring, njuta. Av vår dag.


Jag kommer osökt att tänka på Australien och på Kenya. Mina 2 största mest givande resor. 19 år, ensam till Australien, 7 månader, reste runt, tog nåt jobb, flöt på och bestämde allt själv. Där blev jag jag, det har jag alltid sagt, jag skyndade på min livsresa genom Australien. Mognade och kände mig rätt tuff, som att jag kunde klara vad som helst och göra vad som helst. När jag några år senare ville ha samma kick, samma kittlande känsla sökte jag stipendium och reste till Kenya för att göra en studie. Ensam. Alla barn jag såg, dem som dog, alla som kämpade, allt jag inte förstod och inte kunde ta in, studien som jag stretade på med, att jag sov bakom vapenbärande vakter, alla sjukdomar, faror och allt jag behövde ha tänkt på. Det var ändå jobbigast att komma hem, där i Kenya kunde jag inte reagera, det hade sinkat mig och satt mig på ett flyg hem av rädsla och känslor över allt jag bevittnade. Men hemma kom ansiktena på barnen upp, tankarna när jag duschade i dricksvatten, när jag tittade in i en full kyl men inte var sugen, när jag inte orkade gå på promenad trots min frihet att kunna röra mig..


Jag har alltid varit stolt över mina resor och främst över dessa två. Dem är jag. Jag är dem. Resorna beskriver mig som person, har jag tänkt. Jag kommer aldrig vilja ta bort den stoltheten, den övertygelsen om att dessa resor har givit mig mycket, nästan allt.


Men jag är beredd att säga att den resan jag gör nu, med mig själv, den är precis lika stor, lika vågad, lika kittlande, omtumlande och lika utmanande som ensam och stark i ett främmande (farligt) land. Jag vet lika lite nu, som då, vem jag är när jag kommer ut på andra sidan.

 

Av Karin - 22 februari 2013 14:52

De runtomkring mig är inte helt överens om min diagnos, det är som vanligt "de som faktiskt pratar med människan" kontra "läkaren". Antagligen rör det sig om utmattningsdepression (symtom som: kraftlöshet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, tunnelseende, ljudkänslighet, huvudvärk, magvärk, yrsel, muskelvärk, rastlöshet, nedstämdhet, tomhetskänslor, ångest, ont i bröstet, drar sig undan sociala situationer, infektionskänslighet och man tappar förmågor som man tidigare besuttit m.m)


Det svåraste i denna ljuva coctail av hemskheter är just balansen. Om jag hade problem med balans innan (utan att veta) så sätts jag på prov nu. Vad gäller utbrändheten så ska man låta kroppen göra som den vill, vila om den behöver, inte utmanas, inte göra pulshöjande aktiviteter medan den depressiva sidan istället ska utmanas, kickas igång och inte isolera sig och hamna djupare in i depressionens klor. Det som händer här, när läkaren envisas med att det bara är en depression (och inte utbrändhet i dagsläget) är att jag som är duktig banne mig ska ta mig ur depressionen på egen hand. Och genom att tvinga mig att aktivera mig för att frigöra mig depressionen springer jag istället in med huvudet i den där väggen gång på gång. Jag tänker att det här som känns nu, den tröttheten, det kanske bara är depressionströtthet och då får den inte vinna, då måste jag gå ut, får inte vila, måste göra något - städa, tvätta, något som gör att jag inte faller. Men den tröttheten var istället en signal från utbrändheten, kroppens sätt att tvinga dig att lugna dig och så har du gjort det igen. Överansträngt dig. Somnar tvärt och vaknar några timmar senare med spända muskler och brus i hela kroppen, borta, djup sömn, stökigt, mardrömmar. Känslan sitter kvar någon timme innan jag förmår att komma upp.


Jag har tidigare funderat mycket på just diagnosers vara eller icke vara. Nu när jag är mitt inne i det själv förstår jag dess betydelse. Jag vill förstå, det som händer med mig nu är inte normalt för mig. Jag vill såklart också att det ska vara rätt. För vem skulle vilja få förklaringen att du har tarmvred och du i själva verket hade cancer?


Det är ett sätt att förstå, något att utgå från och jobba vidare utifrån och det ska vara rätt.

Av Karin - 13 februari 2013 12:16

Jag måste passa på att att göra något som jag tänkt på länge, nämligen att skicka ut ett Respekt till alla er som har varit ofrivilligt barnlösa i flera år och genomgått flera tunga misslyckade behandlingar och IVF-försök. Ni kan bara vara de sanna hjältarna, som fullkomligt kastas omkull och krossas men ställer er upp och borstar av sig den värsta smärtan, ni som hoppas, längtar och försöker skrubba bort besvikelse efter besvikelse, fösöker överleva sorg och istället byta ut det mot förhoppning. Ni som genomgår tunga behandlingar, hormonella påslag och enorma kroppsliga och mentala påfrestningar gång på gång för att nå ert mål. Ni som gör allt för er efterlängtade bebis. Jag beundrar er!

Av Karin - 13 februari 2013 11:12

  


Jag var så trött när jag vaknade, utmattad trots många timmars sömn, kroppen kändes blytung och tycktes trycka sig ner i sängen. Det var ändå rätt okej när jag kom upp, jag åt frukost och funderade på vad jag skulle göra idag. Jag ringde till mamma och hon ringde tillbaka efter 30 minuter och då hade jag hunnit vända i min sinnesstämning. På den halvtimmen hade allt hunnit bli jobbigt, rent kroppsligt också och det var inte förens jag pratade med henne som jag märkte hur nattsvart allt var. Det var för mycket som snurrade, läkarintyg som ska till chefen (och som dessutom är ställt till dagen när försäkringskassan kliver in, ska den till båda då, måste jag kopiera någonstans?), bröllopspyssel som jag hade tänkt ordna med, sambons föräldrar som kommer hit i helgen (vill jag, orkar jag, måste jag)? och alla hjärtans dag imorgon och tilltänkta planer som jag inte orkat genomföra. Allt fladdrade runt i ett virevarr av "måsten och borden". Plötsligt infann sig en riktigt jobbig, gnagade, tom känsla i kroppen, hjärnan fungerar så jäkla trögt och kan inte räta ut problemen med läkarintygen - bara hitta nya. Jag är så jäkla trött idag och idag känner jag mig faktiskt låg. Tårarna trillar nerför mina kinder och jag funderar på hur det kunde bli såhär? Kommer jag att må bra igen? Hur lång tid tar det?


Jag var både hos kuratorn på fertilitetsenheten och hos sjukgymnasten igår. Jag hade träffat sjukgymnasten tidigare, precis när jag hade fått min nya tjänst och var pigg, rak i ryggen och fräsch. Hon måste ha förundrats över förvandlingen, så trött att jag inte orkar sitta upprätt och helst till och med stötta upp min tunga kropp med en hand i stolen, osminkad, otvättat hår och trött frånvarande blick och några lama försök till leenden. Vi pratade om vad sjukgymnastiken kan tänkas sätta igång hos mig och hon sa att det kommer att komma sorg och tårar men det kommer inte mer än vad man klarar av.  


Och jag undrar om det redan har börjat? Nu rullar tårarna i rad efter varandra, de kristallklara dropparna som frånvarat de senaste 2 veckorna, är tillbaka. Så fort ögat förlorat en tår fylls det på med en ny. Jag gråter hulkandes över krossade drömmar och oväntat livsöde.


Drömmen om den växande magen känns som en dröm fjärran från vad jag kommer att få uppleva och inget annat är lika viktigt, lika centralt, lika livsavgörande som just den bebismagen.


Tänk om det aldrig blir.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se