Alla inlägg under december 2014

Av Karin - 29 december 2014 12:03

Någon här som vet om det blir skillnad för mig, som är kommunalt anställd, om jag säger upp mig nu eller låter föräldraledigheten snurra på ytterligare 6-12 månader för att sedan säga upp mig?

Det jag tänker på är tex semesterdagar, pension och andra ekonomiska aspekter.

Borde jag förlänga min föräldraledighet trots att jag flyttar?

Av Karin - 28 december 2014 13:31

Alltså jag måste berätta om en sån knasig grej.

Jag satt på toa och hade Lillan sittandes nedanför mig på golvet. Jag tog toapapper och torkade mig där fram, samtidigt ser jag Lillan liksom kika upp mellan mina ben med en plastkringla i munnen och skrattades vifta med armarna och kringlan.. Jag tittade ner på min fiffi igen och tänkte "men herre gud har du kommit ut däriftån?". Haha!

Förlossningen är drygt 7 månader bakom oss men fortfarande inget jag minns med glädje eller något jag gärna gör om. Lite tvärtom faktiskt..

Försöker tänka att det kan bli helt annorlunda en eventuell nästa gång. Jag är (förhoppningsvis) inte sjuk då och jag behöver (förhoppningsvis) inte föda via igångsättning 17 dagar efter beräknad förlossning. Jag behöver inte heller reagera lika knasigt på epiduralen en eventuell nästa gång. Inte heller behöver bebisens axlar fastna i utskedet (för fy satan, det var det vidrigaste jag varit med om alla kategorier -långt värre än när huvudet satt fast på mitten och fiffin var helt uttänjd). Efter att bm bänt ut henne var bebis blå men jag har knappt något minne av det.. Därefter syddes jag under en timme medan bebis skrek i sin pappas famn. Urk.
Allt kan bli annorlunda med andra ord.

Hur känner ni andra efter era förlossningar? Peppade, avskräckta eller mitt emellan?

Av Karin - 27 december 2014 16:16

Så var julen över. Skönt att vara hemma igen. Mycket mycket ljud hos sambons familj, svårt att nå tystnad där. Jag har varit på nedervåningen och ätit ihop med de andra och sedan legat på övervåningen (ensam) resterande tid. Sjukt frustrerande. På julaftonskvällen när jag låg där uppe i jakten på tystnad trillade faktiskt några tårar. Ville så gärna..

Trots allt har jag klarat resan dit, dessutom med feber och en kaotisk vecka innan. Vi var där mellan sönd och fred. Grymt mycket mer än på ett par år.

Väl hemma väntade ett brev från cellprovtagningen. Det stod "högrisk" och att det blir ingrepp inom 3 månader. Celler från livmodertappen ska avlägsnas.

Kanske tyckte jag ändå att utmattningssyndrom och sköldkörtelsjukdom ihop med bebislivet liksom räckte..

Vi ska flytta 40 mil också. Och sälja vår bostad. Köpa ny. Också inom 3 månader.

Pju.

Men men. Annars är det bra! Lillan är fantastisk och den kärlek jag känner gör mig sprängfylld och sprickfärdig. Känner mig mer och mer skör också. Antar att det är den där "moderliga rädslan" för att nåt ska hända. Jag gillar bäst när hon är bredvid mig och jag har koll ;) om jag inte är totalt uttröttad, då lämnar jag hellre över kontrollen till sambon. Och sedan går det i ett "nedåtstigande" led därefter. Ärligt och sant, någon som känner igen sig?

En dag, när ljuden höll på att göra mig vansinnig och solen sken åkte jag, sambon och lillan ut till familjens stuga. Jag älskar den platsen. Hade inte varit där på 2.5 år (!). Det var där vi skulle ha gift oss. Ibland tänker jag att lillan nog inte skulle ha kommit till om vi hade gift oss. Den tomhet och allt de katastrofala jag kände över bröllopet som ställdes in ledde oss till Henne. Min räddande dotter.

Hur har era jular varit?

(Bilden är från stugan)

Av Karin - 19 december 2014 11:42

Oj nu är jag Trött!

I flera veckor har jag försökt ladda inför julen, göra medvetna val och liksom bunkra energi för att orka och samtidigt inte tänka för mycket på den och bli stressad. Resan vi ska göra.

Denna vecka blev helt omvänd mot planerat. Den skulle vara lugn och innehållslös. Jag skulle packa lååångt i förväg och liksom skrota runt nu sista dagarna innan avfärd.

Så fick sambon den där intervjun i en stad långt bort, jag blev ensam med liten för första gången, 2 dagar och en natt. Liten blev såklart sjuk, precis just då. En virusinfektion med röda prickar, feber, gråt och sömnlöshet. Som numera också innefattar en ögoninflammation och en mamma som börjar känna sig risig.

Jag hade bokat in en klippning och sligning förresten, lite sådär på prov. Om jag skulle ha lyckats bunkra ordentligt med energi skulle jag äntligen bli fin i håret, om inte skulle den avboks. Den fick avbokas. Vågade inte riskera. Det låter kanske inte så dramatsikt för er och det är de väl inte heller men det är trist för en männska att aldrig kunna göra något för sin egen skull.

Besked kom och snabbt beslut har tagits. Huvudet slut av diverse beslut, för- och nackdelar, ekonomitänk, sälja- köpa- hyra boende och "hur blir det sen"-skräck. Hjärnan har malt på till långt in på småtimmarna och sömnen blivit än mer lidande.

Igår kväll skrev jag ner allt som snurrade i mitt huvud, högt och lågt. Det blev punkter om allt ifrån kläder som behöver tvättas inför utlandsresan, till katternas pass, gå-bort-present som måste inhandlas och mäklare som ska ringas. Annons om "söker bostad" ska ut, FK kontaktas, lastbil ska hyras och flyttkartonger inhandlas.. Listan växer och inget bockas av.

Sållar igen.
Stryker sådant som inte behöver göras NU.
Riktar in mig på resan. Tänker att först nu kommer julen. Skalar bort så mycket som möjligt...

Och därefter struntar jag i det som är kvar och lägger mig för att sova.

Irriterar mig på att jag måste. Att jag inte längre kan "öka" för att bli klar.

Men tänker sen att jag gjort galna framsteg. Att jag känner när jag börjar få nog. När min gräns närmar sig. Klappar mig på axeln över att lyckas tänka på att sen är beroende av nu och på hur jag beter mig i varje situation. Tänker på hur sen kan bli bättre när jag inte tömmer mig i nuet, utan sparar.

Bättre inget gjort och "sen:et" upplevs än allting gjort och "sen:et" inte längre finns.

Så får det bli.

/Good Night (at lunch-time) with a million things to do.. Don't care.

Julhetsa lugnt hörrni.

Av Karin - 17 december 2014 18:09

I veckan blir det nog klart med sambons jobbintervju. Känns galet. Ska vi flytta 40 mil? Fixar jag den omställningen? Kommer vi lyckas hålla kontakten med gamla vänner och kommer vi få nya? Är det den förändring som krävs för att jag ska komma på fötter?

Älskar att min sambo är så fin. Att han kan tänka sig att flytta "hem" till mig och mina föräldrars stad, för familjens bästa. Trots att det blir dubbelt så långt till hans släkt. Att han överväger att sluta på det jobb han älskar, för min skull. Vår skull.

Det funkar så nu när vi är en barnfamilj. Alla vi är enheter i en större helhet. Funkar inte någon enhet (typ jag) påverkar det helheten (familjen). Alla behöver rå om varandra för att hjulet ska snurra.

Känns galet att ev ta ett sånt här beslut i dagarna. Stort och omvälvande efter nästan 10 år i denna stad.

Sambon var iväg från igår morse tills nu ikväll. Jag var riktigt nervös innan, skulle jag klara det själv med lillan? Känslan av att vi inte har någon hjälp i närheten är så negativ också. Jag måste.. Finns ingen annan utväg. Stressande med sådan press numera.

Typiskt nog blev lillan sjuk. Hela dagen igår var upp- och ner och jag gick på knäna redan innan sambon lämnat staden (för att åka tåget 40mil till intervjun). Under natten sov jag bara mellan 02-04 och någon ytterligare timme mot morgonkvisten. Lillan hade det jobbigt och höll mig/oss vakna.

Jag som var orolig om jag skulle fixa en vanlig natt med 2 vanliga dagar, fick istället jordens prövning.. Typiskt!

Tack för era sömntips förresten! Jag tog till mig flera av dem och försökte göra något konkret på en gång i förrgår kväll.

La mig på soffan istället för i sängen och andades djupt. Vid varje inandning tänkte jag "idag har jag gjort så gott jag har kunnat" och när jag hade lust att ge upp och börja glo på mobilen fortsatte jag med mitt tysta mantra.

Nu blev det ingen revolutionerande skillnad men väldigt mycket skönare än den stress och irritation jag annars känner och fortfare somnade jag trots allt, även att det tog tid.

Jag känner visst obehag av sovrummet, har legat där så otroligt mycket, förstår att obehaget inte gör sömnen bättre. Tyvärr kan jag inte sova i soffan jämnt, det gör ont i ryggen. Dessutom fylls min hjärna av "måsten", "borden" och tillkortakommanden. Känslor av otillräcklighet helt enkelt. Mitt mantra var skönare..

Jag har för övrigt skapat ett konstgalleri på nätet, ännu inte lagt ut några tavlor för försäljning men jag har påbörjat min alldeles egna sida. Stort! Tack till er okända som hejat på och givit komplimanger <3

Av Karin - 15 december 2014 14:05

Mina insomningsproblem vet snart inga gränser. Jag blir galen! Är så oerhört trött men hjärnan lever sitt egna liv och timmarna far iväg. Jag är dessutom lättstörd och om jag vaknar tar det timmar för mig att somna om. Allt som allt utgör det stora problem när nattsömnen redan "förstörs" av bebis.

Det är melatonin som styr insomning och melatoninet kan bli lågt av flera anledningar; stress, utmattningssyndrom och dåligt med motion (check, check och check).

Jag har läst om en juice gjord på körsbär, tarrt cherry juice som innehåller melatonin, har någon provat?

Desperat ber jag om tips, någon som provat något? Allt från spikmatta, terapi, till yoga och äckliga drycker. Hit me, I need to sleep!

Av Karin - 13 december 2014 17:04

Behövde tanka och fylla på med energi, ta en promenad medan det fortfarande var ljust. Blir så sällan att jag orkar kånka ner vagn och bebis för vår långa trapp, skönt att passa på när sambon är hemma. Få några meter i benen och fylla lungorna med frisk luft.

Stod och velade i ett vägskäl, ner mot vattnet eller bland husen? Jag valde vattnet, gör alltid det om jag hinner innan mörkret lägger sig.

En bit ner hör jag en man skrika. Jag säger till min mamma i luren "jag undrar om han skriker på mig?". Jag stannar upp och ser på mannen som hastar nerför en kulle med sina gåstavar, han tittar ner i backen och jag tappar intresset för en sekund och är på väg att vända om. Tänker att han nog inte alls skrek på mig utan kanske på en hund. Han var förstås rädd för att halka.

Han kommer fram och hasplar ur sig otäcka ord. Jag blippar bort samtalet med mamma och ringer 112. Innan jag greppat vad det egentligen är den äldre mannen just berättat tutar signalen i luren. Kvinnan som svarar på larmcentralen är lugn, såklart. Redan efter min första mening är avslutat säger hon att både ambulans och polis är på väg.

"Jag vågar inte gå dit"; säger jag, "jag har inte sett själv". Kvinnan säger att jag inte behöver det och fortsätter ställa frågor till mannen via mig. Ber mig hålla den frusna mannen kvar på stället tills räddningspersonal kommit.

I min chock försöker jag beskriva vart vi är, i naturen, inte på en gatuadress. Kvinnn i luren hänger kvar tills att jag ser ambulansen köra rakt emot mig. Min vita jacka lyser upp och jag vinkar till den gula bilen med ljudande sirener, den blinkar till svar och ökar hastigheten.

Ut kliver personalen och mannen följer med dem uppför krönet och visar platsen. Jag tror mig höra "oh fy fan" innan ambulanspersonalen springer närmare..

Där jag står ensam kommer tårarna. Några minuter senare får jag veta att polisen är tillkallad, för att utesluta brott. I efterhand förstår jag att jag var chockad där jag stod och vinkade till polisen för glatta livet, de behövde förstås inte det, ambulansen stod ju där som riktmärke. Jag antar att jag vill göra något.

Något för att hjälpa allt det som redan var för sent.

Bilder togs och jag mådde illa. Tänkte att det kändes så ovärdigt. Ville få dem att sluta och istället hålla om. Också det var för sent.

Kanske var det just de som personen hade behövt, en kram, en famn att lita på och kännas trygg i.

Jag blev ombedd att stanna kvar på platsen en stund, alltmedan tårarna rann och funderingen över om jag hade kunnat göra något börjat äta upp mig.

Tiden kändes lång. Jag hann ringa både min sambo och min mamma. Hon var förstås orolig med tanke på hur vårt samtal hade avslutats. Det kändes som en evighet hade passerat trots att klockan bara tickat på några få minuter.

En poliskvinna kom ner och pratade med mig. Sa det jag behövde höra, att det inte fanns något jag hade kunnat göra. Att det var för sent.

Så mycket som var just det. För sent.

Arma människa hur såg livet ditt ut?

Jag hoppas att din tillvaro är ljusare nu, vartän du befinner dig.

Av Karin - 12 december 2014 21:32

Pyret har som ni vet problem med magen. Gång på gång har vi frågat BVC och fått rådet att höja dosen Lactulos. I veckan fick jag återigen nog och ringde och berättade att min magkänsla säger något annat. Det kan inte vara normalt med såhär mycket problem. Hela hennes dagar och nätter går liksom ut på att bajsa och nätterna störs av detta.

Vi fick då rådet att sluta med mjölk, att prova en vecka. Sedan i tisdags har vi nu gjort det. Vilket också inneburit att vi äntligen fick tummen ur och provade egengjord gröt (eftersom att den köpta innehåller mjölkprotein). Vi har provat 2 varianter; en med havregryn, vatten, rapsolja och tunnpaltbröd (tips i bloggen -tack igen) och den andra med skrädmjöl, vatten, kokosolja och tunnpaltbröd. Till både har jag frukt/bär-pureer och/eller katrinplommonpure.

Pyret har ätit båda med god aptit och det är ingen stor skillnad i själva tillagandet heller, så tummen upp! Som det är nu får Pyret bara hemlagad mat och det känns härligt tycker jag. Och magen! Den har varit bättre sedan i tisdags. Säkert för tidigt att dra slutsatser men så bra som den fungerat dessa dagar har den inte fungerat sedan innan vi började med mat.

Igår var det läkarbesök och jag fick 25% sjukskrivning (äntligen). Jag fick också klart för mig att jag ska dubblera dosen medicin.

Läkaren tänkte skriva depression i mitt intyg och sa att FK kanske inte godkänner det eftersom att jag inte uppfyller alla kriterier för depression.. Nej, förstås, eftersom att jag har utmattningssyndrom! Jag blir galen på det där, att det ska vara så svårt. Efter lite ödmjukt ifrågasättande från min sida kollade hen i något sökverktyg och fann att mina symptom stämde överens med utmattningssyndrom (no shit.. de har stämt överens i 2 år). Jaja slutet gott iaf. Upplärningen av svensk sjukvård får jag ta när jag blir frisk....

Fått svar på mitt cellprov men bara delvis. Vet bara att jag återigen har lätta förändringar men inte om det blir ingrepp eller inte. Läkaren skulle jämföra med mina tidigare provsvar (också lätta förändringar). Skulle förstås vara jobbigt att behöva gå igenom en sådan sak nu ovanpå allt annat men å andra sidan känns det obekvämt och nervöst om de bestämmer att vi väntar (igen). Pest eller kolera på den alltså!

Nästa vecka ska min sambo på intervju i min hemort, 40 mil från vår nuvarande stad. Här där vi bor nu har jag bott i snart 10 år och plötsligt blev allt verkligt.. Ska vi flytta? Hur blir det? Vill vi det?

Tyvärr är nuvarande staden förknippad med min sjukdom. Gator, arbetsgivare, kollegor, rum, platser, lägenheten och vårdcentralen.. Usch så sjuk jag har varit. En nystart både lockar och skrämmer. Får jag hjälp om jag byter arbetsplats (de har ju ingen rehab-ansvar)?

Fördelarna överväger nackdelarna, så är det. Men nackdelarna är också tunga. För att inte tala om själva flytten.. FY SATAN så jobbigt!

Någon som vet något om att byta stad och behöva fortsatt stöd från FK och arbetsträning på annat ställe än där en blev sjuk?

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards