Alla inlägg under april 2015

Av Karin - 30 april 2015 16:20

Idag på öppna förskolan (premiär!) fick jag en känsla av att pedagogen reagerade över att Lillan får kanel. Det var som sagt bara en känsla och jag hann inte med att fråga i stunden. Känslan liksom växte sig starkare till efteråt.

Hur som helst jag googlade när jag kom hem och enligt flera sidor är kanel rent av skadligt för barn. Vet någon något om detta? Lillan älskar (dessvärre) kanel och jag har därför blandat i lite i tex fruktpureer och även givit ibland på yoghurten.

När jag höll på att kolla upp detta med kanel dök "linfrön" upp, dessa ska tydligen vara suuuperfarliga för små barn och kan leda till andningssvårigheter och t.om död. Alltså är det sant?

Jag bakar eget bröd till Lillan och däri har jag hela linfrön, hon äter detta alltså åtminstone 1 gång varje dag.

Imorgonbitti blir det någon annan macka.. utan linfrön och utan mjölk (pust!).

Vet ni något? Jag ska förstås rådfråga läkaren på ettårskontrollen men tills dess..

I övrigt önskar jag trevlig valborg -med eller utan linfrön - och förhoppningsvis inte så många uppeldade igelkottar i våra eldar.

ANNONS
Av Karin - 30 april 2015 08:41

Lillan har sovit hos mormor och morfar inatt och jag vaknade 5.15 Suckade lite i mina försök att somna om men tänkte sen istället "jag är utsövd, vad vill jag göra?".

Det resulterade i en cykeltur. Den ljuvligaste av dem alla. Tidig morgon. Fågelkvitter. Klar luft. Vårvarmt. En kropp som kan cykla.

Min första motionsrunda sedan kraschen, långt innan kraschen var jag förstås också i fysiskt dåligt skick.

Detta var första gången på ÅRATAL som jag använde min kropp och lät den jobba och att det kändes bra. Alltså. Halleluuuja!

Och såhär såg det ut...

ANNONS
Av Karin - 23 april 2015 21:13

Vet ni vad jag haft gjort idag? Nej hur skulle ni kunna..

Jag har varit på arbetsförmedlingen. Det var stort av mig tycker jag. Jag har en tjänst kvar i staden som vi lämnat och jag är dessutom föräldraledig men jag ville sparka igång bollen och få en plan för framtiden.

Så mycket känslor efteråt. Lite rädsla. Lite ångest. Mycket stolthet. Glädje. Självförtroendeboost. Lycka över att kunna. Knäpphet över att prata sjukdom på arbetsförmedlingen. Trötthet. Uppvarvad av spänningen. Sorg över att släppa föräldraledigheten och att den inte blev vad jag hoppats (förens nu). Men glädje över att den är fin just nu. Förhoppningar över att läkaren här ska hjälpa mig, ihop med försäkringskassan. Att jag ska få hjälp att komma tillbaka. Inte bli lämnad utan inkluderad. Förhoppningar! Känsla av att jag (kanske) kan. Att jag kanske kan. Är friskt nog. Får leva igen.

Förhoppningar om att jag får leva igen.

Arbetsförmedlingen tyckte att jag skulle kontakta försäkringskassan och starta i den änden. Kanske är det klokast, trots att jag gärna vill köra om i högerfilen, så att säga. Men jag bör nog ta det varsamt varsamt varsamt. Det är 2.5 år sedan min krasch. Det är intressant (och skrämmande) hur mycket en människa vänjer sig vid att inte ha måsten, krav eller press, inga tider att passa eller deadlines på arbetsuppgifter.

Samtidigt som jag skriver de där meningarna så vet jag att jag upplevde allt de där ändå. Enorm press, men det kunde handla om så små saker. Att ta mig ut på en promenad eller att lyckas betala en räkning var enorma berg att bestiga, skapade massor av ångest och kroppen var så oerhört tung och trög. Hjärnan var som gegga och räkningen nästan omöjlig att tyda. Stressen var tokhög, frustrationen likaså. Svårt även för mig att ens minnas hur jävligt det var i efterhand, nu när jag är frisk(are).

Mycket annat som har hänt också. Vår älskade lilla katt sjunger återigen på sista versen (jag gissar på dagar eller veckor men han har överraskat många gånger förr). Senaste räkningen från veterinären kostade 13.000kr (tack gode gud för agria). Den katten har kostat tiotusentals och åter tiotusentals kronor. Men jag älskar honom. Jag har gråtit ögonen ur mig men nu mår han (tillfälligt) bättre och så även jag. Lillan började gå för några veckor sedan (10.3 månader). Jag har blivit bättre av min nya dos sköldkörtelmedicin. Min sambo har ansökt och fått 75% arbetstid beviljat. Tanken är att han först och främst behöver det och sedan att jag så småningom ska fylla ut med procent. Och Lillan sover bättre (ska maila dig som kommenterat tidigare -sorry). My God vad skönt när barnet sover!

Sedan har jag fått fina meddelanden här på min blogg. Knäppt nog ser jag bara dem när jag loggar in på en dator, vilket jag aldrig gör (med ett undantag idag). Och vilket fint meddelande som nyss kommit in. Tack! Jag ska läsa det igen och svara dig. Blir glad av att läsa att mina ord kan hjälpa andra i samma situation. Vill du lämna din mailadress kan du göra det här -jag publicerar inte kommentaren om du inte vill.

Så, hur har ni haft det? Hur mår ni? Är det dans eller bajs?

Av Karin - 16 april 2015 22:11

Jag skulle nog kunna säga att jag är frisk från min utmattning nu. Det är så galet stort att jag knappt förstår det. Under långa långa perioder trodde inte jag att den dagen ens kunde komma. Jag var alldeles för sjuk för att se att jag någonsin skulle kunna bli frisk igen.

Nu trillar tårnarna. Inte för att jag är glad. Tyvärr. Min tilltänkta lycka över att vara frisk äts nämligen upp av min "nya" sjukdom. Sköldkörteln. Jag insjuknade i höstas (eller kanske tidigare). Sedan dess har medicinen justerats flera gånger och jag har mestadels mått ganska risigt. Ibland ännu sämre.

Nu känner jag mig bara så jävla besviken på att jag inte fick bli frisk ens när jag blev frisk. När jag redan hade varit sjuk i 2 år så blev jag mer sjuk. På nytt sätt. Och just ikväll känns det tröstlöst.

Jag är matt, yr, svag, har huvudvärk, är illamående och arg i kroppen.

Jag tänker alltid att det kommer blir bra. Försöker se framåt och tron finns liksom där. Men nu. Just nu är jag bara ledsen.

När får jag bli pigg? Leva? Göra allt jag så länge drömt om? När kommer min kropp orka? Har inte jag fått tillräckligt nu? Kommer det någonsin bli bra?

Ibland slår det mig att en del människor är helt friska. Fria från alla sjukdomar (just i stunden). Det är så långt borta. Overkligt liksom. Det är en sån jävla kamp. Så mycket vilande. Så mycket "försöka vara nöjd" över typ.. pyttesaker. Det är så jävla orättvist.

Det finns ingen summa jag inte skulle betala för god hälsa.

Av Karin - 7 april 2015 19:27

Läkarträffen idag gick bra. Det var faktiskt, kors i det satans taket, en rätt bra läkare. Hur som, sköldkörteln var svaj igen. Inte konstigt att jag mått apa den senaste tiden. Dosen höjs och jag förväntas må bättre om några veckor. Känns väldigt lugnande. Blir alltid stressad när jag känner av symptom (som lika gärna kan vara stress/utmattning som sköldkörteln). På det negativa kontot är det irriterande att det aldrig blir bra, en bra balans liksom.

Nu är jag åter på sköldkörtelsvaj och cellprovsskit. Ruta 0. Typ.

Jaja. Jag är stark som bamse iaf.

Av Karin - 7 april 2015 11:49

Jag känner mig helt trasig. Jag hoppas att det är fel på mina sköldkörtelvärden igen och att all galenskap beror på det. Men det finns en möjlighet att jag bara helt enkelt är utmattad. Trött. Och irriterad över allt.

Att varenda natt väckas och vara uppe med Lillan. Det är så galet frustrerande. Varje natt tänker jag "finns det ingenstans jag kan göra av henne?". Inatt vaknade hon vid 03-tiden. Vid 5 gav jag upp sovförsöken och pallrade mig ut. Hon somnar alltid i vagnen. Det får man ju vara tacksam för. Men också jävligt tröttsamt att masa sig ut i nattkylan natt efter natt. Och dra vagnen på gräset framför mig.

Nu känner jag att jag fått nog. Att vi måste göra någon förändring. Sambon jobbar mer nu än i vår förra stad och dessutom jobbar han kväll och halv-natt. Han jobbar ofta kväll ena dagen och morgon dagen därpå. Då blir jag ensam i typ ett dygn. Och jag orkar helt enkelt inte.

Eftersom att sambon är borta mycket står hushållet kvar till mig. Nu känns det som att jag ränner mellan kök, städ, tvätt, mat, mat, mat och underhåll av bebis. Och ärligt talat tror jag att jag har gått hemma mer än tillräckligt nu. Jag har varit hemma i 2.5 år (inkl sjukskrivning alltså). Jag var förstås oerhört sjuk den första tiden, så det var inte så att jag var hemma och "mös". Nej fy fan vad dåligt jag mådde.

Nu vet jag inte om detta betyder att jag är FRISK och behöver mer stimuli.. Eller om jag tvärtom är tillfälligt utmattad och bara behöver vila.

Jag tror att jag behöver en tids vila. Och därefter behöver mer stimuli.

Idag ska jag på läkarträff. Jag kommer bryta ihop om hon frågar hur jag mår. Vilket hon ju kommer fråga.

Håll tummarna för en bra läkare nu i alla fall! Och en bra lösning.

Av Karin - 6 april 2015 12:52

Jag vet att det inte är så. Och jag vet att jag gör mitt allra bästa. Och mer därtill. Men ändå skaver samvetet.

Vår tjej har som bekant svårt med sömnen. Igår firade vi påsk och hon vaknade när vi åkte hem. Då var allt förstört och hon var vaken i timtals därefter. Omöjlig att söva. Inte i famn, inte i säng och inte i vagn efter långa promenader.

Vi har dessutom en sjuk katt. En som vi måste fjäska för nu. Rätt ordentligt. Han är inne på sista versen och om vi inte lyckas skaka liv i honom nu så finns det nog inte mycket kvar att göra. Jag vill slå knut på mig för att rädda honom. Samtidigt som jag vet att han redan fått många många år extra tack vare mig. Han har varit mycket sjuk och krävt massor av omvårdnad och massor av pengar genom åren. Och jag mäktar inte riktigt med allt. Skulle vilja ge honom all kärlek i världen. Men jag hinner inte.

Hur som helst. Igår var vi alltså på påskfirande. Det var en av få större grejer jag varit på de senaste åren. Med 3 barn och ett antal vuxna och jag körde dessutom, vilket jag heller inte riktigt gjort den senaste tiden. Det kändes bra. Typ friskt. Jag kände mig frisk.

Sen började sömnbesvären för lillan här hemma och kattfjäskandet. Försöka få i mat, medicin och vätska i katten. Och så barnet som vägrar sova. 2 trötta föräldrar. Och den andra katten. Tröttheten och behovet av vila. Stress över att sambon nu ska jobba jättemycket de kommande dygnen (går på schema). Så tömmande när inget funkar eller flyter.

Sammanlagt knopade jag ihop 3.5 timmar sömn inatt.. Jag grät en skvätt för att jag trodde att katten gått ut och dött ensam i regnen. Men han kom tillbaka!

Idag, timmar innan sambon ska iväg på jobb och Lillan i vanlig ordning krånglar med maten, så skickade jag iväg henne till mormor och morfar. Och nu dåligt samvete. Tårar som trillar. För att jag inte orkar. För att jag kände mig irriterad och frustrerad. Trött och less. För att jag längtade efter stunder för mig själv. För att jag inte alla stunder är kärleksfull och varm mot min dotter. För att jag inte räcker till. För att relationen mellan mig och sambon blir lidande. Så sällan vi har en stund ihop utan Lillan. Allt som oftast försäker vi söva henne. Och de gånger vi lyckas behöver vi söva. Ibland sover vi i skift. Sambon är missnöjd med flytten, ledsen över det. Jag bara hoppas att saker ska bli bättre. Någon gång. Vi behöver hitta tillbaka till oss. Få lite utrymme bortom sömnkaos och matvägran. Bortom nattliga promenader med sömnlös bebis.

Känner mig kass som ringer och ber om hjälp. Med mitt eget barn. Slm behöver det liksom. Som inte reder ut det själv. Ser hur andra mamas går på än det ena och än det andra och sörjer det.

Dessutom fick jag besked om att mina cellprover fortfarande inte är bra. Jag som så gärna ville få börja om helt nytt. Jag har milda till måttliga förändringar, en del har tagits bort men det kvarstår tydligen inuti livmoderkanalen. Det blir fler kontroller. Och kanske fler ingrepp i år.

Jag vet att jag bara behöver sömn och att det blir bättre då. Ljusare. Och nu kan jag ju få det. Nu när Lillan är iväg. Ändå sitter jag här och grinar istället. Känner mig dålig. Och som att jag inte får en chans att bli bra. Att något ständigt jagar mig, är hak i häl. Sköldkörteln. Cellförändringar. Utmattningen.

Lillans envishet, om den kvarstår kommer den säkert vara något jag kommer att beundra, men nu kör den slut på mig. Vetskapen om att jag var likadan som liten. Krånglade med mat och sömn.

Jag tänker att jag kanske behöver göra något. Dra igång projektet jag drömmer om. Låta sambon gå ner i tid och vara föräldraledig medan jag får göra något annat. Jag har inte gjort något på så länge. Flera år.

Snälla ni mamas (och papas om här finns några), känner ni er också dåliga ibland?

Pepp mottages tacksamt.

Av Karin - 2 april 2015 21:07

Nej men jag fick frågan idag. Inte på ett oförskämt vis. Jag var hos veterinären med vår katt och fick hjälpa till när han skulle röntgas. På skylten till röntgenrummet stod det att en inte fick vara under 18 år och inte gravid. Min pappa skojade bort att han inte var gravid men veterinären envisades med att fråga mig en ytterligare gång.

När jag kom hem slog det mig. Jag kanske ser lite gravid ut. Ingen superskoj insikt såhär 10 månader efter förlossningen. Det handlar inte så mycket om kilona skulle jag tro, utan mer att magen är uttöjd redan högt upp men framförallt vid naveln. Inte så konstigt förstås, jag födde 17 dagar efter bf och guldklumpan vägde över 4kg (och jag 25+).

Min mage töjs ut efter att jag har ätit och jag känner ärligt talat att det är rätt tomt på muskler. När jag och sambon gjorde ett test med att trycka in fingrarna mellan musklerna fick vi in en hel näve där det bara skulle glipa 2 cm. Jag funderar på om jag har fått allvarliga muskelskador i magen?

Jag har ett läkarbesök i nästa vecka. Här på landet, dit vi flyttat har man årlig hälsokontroll. Det gillar jag. En bra grej. Då ska jag passa på att fråga sånt jag inte söker för, tex påföljer efter förlossningen som fortfarande trilskas. Och den där magen som tydligen ser gravid ut. Den ska jag också fråga om.

Någon annan som känner igen sin mage i min beskrivning?

TACK för alla kommentarer kring sömn och bolltäcke. Ni är guld!

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se