Alla inlägg under januari 2013

Av Karin - 31 januari 2013 17:05

Jag är hopplös. Jag har överansträngt mig igen. Jag hade kommit överens med mig själv om att jag bara fick städa soffan från katthår och hallen från grus men när jag väl är igång blir jag manisk och innan jag tyckte att det kändes "bra att sluta" var allt gjort och jag en trasa som tog mig fram mellan rummen likt en neandertalare.

Sen snurrade världen mer, det susade i öronen, hjärtat rusade och hoppade över slag och pulsen höjdes. Och jag var trött, riktigt trött.

Jag somnade och vaknade 2 timmar senare. Det är ett nytt sätt att vakna, jag har aldrig upplevt det innan. En väldigt märklig känsla. Jag sover numera tungt, oavsett om det är mitt på dagen eller på natten så är jag helt väck. Jag drömmer en hel del och då ganska knepiga drömmar. Och när jag är på väg att vakna är det som att jag långsamt återfår medvetandet från medvetslöshet. Min kropp är så tung att jag först tror att jag är förlamad, varenda muskel värker likt efter ett ordentligt styrkepass (skillnaden är bara att jag inte har gjort nåt). Kroppen ömmar mer och mer tills att jag en god stund senare är helt vaken och det tar förvånansvärt lång tid innan jag förstår vart jag är och hur jag hamnade här.

I tillstånden mellan sovande och riktigt vaken blandas dröm med knepiga tankar. Häromdagen försökte min hjärna komma på vem som är min pojkvän, den gick igenom möjliga (och omöjliga) alternativ tills den till slut kopplade rätt. När den så äntligen kopplat rätt strömmade en lättnad genom mig, en känsla av välbehag och lycka. Min kille. Världens finaste!

Väl såhär långt i vakningsprocessen har jag insett att jag inte är förlamad och bruset i kroppens alla muskler avtar. Det är en mycket märklig känsla, inte enbart obehaglig men väldigt annorlunda - det är i alla fall en god sömn (tror jag)!

Påminner om mig...

Av Karin - 31 januari 2013 11:19

Mekaniskt tog jag mer ner till viken. Den korta biten är annars en bråkdel av min promenadsträcka men det är idag en utmaning jag inte alltid klarar. Det är som att jag går i sömnen, som att hela jag inte är där. Jag kan nästan höra hjärnan skicka ut signalerna till benen "höger, vänster, höger, vänster", det är en funktion, inget annat. Trots allt, jag tog mig ner dit idag och det är en liten seger för mig!


Idag ringde jag till vårdcentralen, denna gången ges ingen eloge. Jag kände mig skyldig och skamsen, som om jag låtsades och försökte komma undan att arbeta och med frågan "har du själv varit i kontakt med psykiatrin någon gång?" växte de känslorna. ("Nej men jag har jobbat där och då försökte jag ha empati och förståelse för de personer som hamnade där", ville jag kontra med och jag undrade vad det hade med saken att göra). Min historia skulle tydligen läggas med i bedömningen av mitt nutida tillstånd. Hon sa att "du har ju fått tid hit om 2 veckor", jag kände mig både irriterad och otacksam men svarade att jag är helt oförmögen att arbeta i mitt tillstånd, jag sover hela dagarna. "Vaddå är du deprimerad?", klämde den empatiska tanten abrupt ur sig. "Nej, det tror jag inte, men jag tror att jag är utbränd" svarade jag förvånat och tänkte samtidigt att man tydligen får ställa sin egen diagnos när man kontaktar sjukvården och ber om hjälp. Inte förens jag berättade om min yrkestitel, mitt arbete och att min chef visat oro för mig fick jag hennes tillit. "Det låter som att du verkligen behöver vila", sa hon plötsligt. Vilket hemskt samhälle! Jag blev tydligt bedömd utifrån vad jag gör i mitt arbete, kategoriserad som bra eller dålig människa, någon man kan lita på eller inte utifrån vad jag gör. Ush. Hon kom fram till, efter många om och men, att jag får ringa tillbaka på måndagsmorgon och be om en akuttid för att bli sjukskriven fram till min inplanerade längre läkartid om 2v. Vilket krångel och vilken otrevlig känsla att bemötas med, jag förstår att folk inte orkar.


Kuratorn sa att det inte finns några vetenskapliga bevis för att stress gör så att kvinnan inte blir gravid. Men för dem på fertilitetsenheten är det sanning, dem ser det hela tiden. Jag undrar hur länge jag har varit såhär jobbstressad? Är det därför? Och jag undrar när det släpper?


Nu känns det som ljusår bort.

Av Karin - 30 januari 2013 14:11

Jag drar mig till minnes och inser att det var länge sedan jag träffade någon. En vän. Jag har inte hunnit. Jag har inte orkat. Jag har valt bort den biten för att orka fortsätta lite till. Rakt in i väggen och där tog det stopp. En ganska konstig tanke, obekväm. Så många signaler som jag har förklarat med sorgen istället. Inte så konstigt kanske, det har flytit ihop, två parallella spår som säkerligen båda har påverkat mig på liknande sätt, stress och sorg. Ovetandes om den andra tillskrev jag den första allt, det var min förklaring. Den verkade vettig.


Hjärnan har varit så pass trött och hjärtat så pass sårbart att tankar på barn och bebisar inte har stört mitt medvetande särskilt mycket de senaste dagarna. Inga okontrollerbara tåranfall. Men konstant sorg. Såklart. Den kan ingen rymma från.


En någradagar gammal bebis visas upp på facebook och jag undrar hur det känns när allt är så perfekt? En fin liten bebis som blev till efter några enstaka försök och föräldrar som kvittrar om lyckorus. Kan man vara lika lycklig som man längtar, undrar jag?


Jag berättade just för en bekant om mitt tillstånd, svaret blev "VA? Är det sant? Du? Jag trodde att du var imun mot sånt". Rätt intressant, tror ni inte att det är just dem personerna som hamnar där? De som andra tror tål mer än vanliga människor, de som antagligen också därför tror och -har det kravet - om sig själva? Jag är dålig på de, dem och dom, jag har aldrig fattat när man ska använda vilket av de, dem, dom? Jag ska lära mig det en dag, det måste vara irriterande att läsa om man vet att det är fel.


På tal om fel, jag är rädd för fel. 5 poäng för fin radioövergång.. Fel är så laddat. Samtidigt vill jag tro att fel kan vara det som tar en framåt och vidare. Men ändå, jag hatar fel. Jag vill vara rätt ute, ha handlat rätt, sagt rätt, gjort rätt, tänkt lite längre, tänkt efter innan - inte reagera på oförklarliga sätt, inte brusa upp - vara sansad, inte heller bli sårad eller ta illa vid mig - vara saklig och göra något konkret. Jag vill också hitta på en fantastisk födelsedagspresent till alla, hinna städa fast tiden runnit iväg och ordnat allt. Allt ska vara rätt. Men vem är man när prestationerna är borta? Vem är man då?


Det har börjat krypa i min kropp. Det känns ganska äckligt och höll mig vaken en stund inatt. Lite som att ångest kryper innanför mitt skinn.Jag ska få gå till en sjukgymnast som är specialiserad på högpresterande jobb och ofrivillig barnlöshet. Det ska tydligen vara en ganska otrevlig upplevelse när det börjat fungera. Men bra om man orkar hänga i och ta sig över den obehagliga tiden. Mitt hjärta rusar också, slår dubbla slag och skenar. Kroppen strejkar.


Jag gjorde för mycket igår, kände att jag orkade göra lite till. Verkligen inga stora grejer. Men för stora. Tydligen. Jag är helt färdig idag. Jag håller dessutom på att misslyckas med mitt mål idag - en promenad i dagsljus. Räcker det om jag går till postlådan? Jag orkar inte mer idag.

Av Karin - 26 januari 2013 20:52

Dem började försöka månader efter oss, idag föddes deras bebis. En hel graviditet har passerat, inte min men hennes. Den långa tid som har passerat blir så mycket enklare och dystrare att relatera till med händelser som denna. Folk kör om oss, börjar efter oss och når målet innan vår lycka ens startat och det smärtar mitt hjärta. Det är inte någon slump längre, inte någon enstaka missad ägglossning, det är fel. Det är fel på så många sätt.


Jag kan inte förstå hur jag lyckades jobba för bara några dagar sedan. Nu anstränger jag mig för att ta mig från soffan till matbordet. Jag anstränger mig på riktigt och jag tar slut innan maten är slut, det svartnar och plötsligt ligger jag på soffan igen med en rusande puls. Överansträngd. Det är en helt sjuk känsla. Jag hade aldrig kunnat föreställt mig att utbrändhet faktiskt skulle kännas precis vad ordet signalerar. Ut-bränd, urlakad, slut på energi, orkeslös, matt, totalt slut. Jag väger bly och världen snurrar, hur gärna jag än vill så orkar jag inte hålla huvudet upprätt. Det är så tungt.


Jag har svårt att hitta orden och suddar gång på gång, blandar ihop, stavar fel, texten hoppar runt och jag letar efter rätt synonym i hjärnan. Det går långsamt och många gånger märker jag att jag använt helt fel ord. Det är en otäck påminnelse om att min hjärna kokar.


Jag vill ha kvar mina ord. Orden är min ventil, min chans att vara ärlig oavsett avund eller bitterhet, min chans att bearbeta och ta mig i någon riktning.


Om mina ord tas ifrån mig måste jag få något som gör att jag inte behöver orden. Inget annat vore okej.



Av Karin - 25 januari 2013 19:32

"Utmattningssyndrom -hej, jag undrade just när du skulle göra entré", nej så var det faktiskt inte. Jag trodde inte att det skulle drabba mig. Allt fick plötsligt en förklaring, alla känslor och tankar lades ihop till ett och resultatet av det blev utmattningssyndrom. Och plötsligt kändes det självklart. Jag som trodde att jag hade bromsat i tid. Det gick himla fort på slutet, de där energireserverna som kroppen har visade sig försvinna med hiskerlig fart när kombinationen var stressfullt arbete och ofrivillig barnlöshet. Jag känner mig tom och full på samma gång, trött - bortom trött, yr, min puls rusar och det svartnar för ögonen, min kropp känns febervarm och svettig och fryser omvartannat, jag får overklighetskänslor (sitter jag verkligen här? Är det någon som pratar med mig, vad säger hon?), orkar inte med hetsiga TV-program och mitt sockersug och längtan efter fet mat - som jag tidigare trott var en lust till att "tröstäta" förklarades den också. Kroppen försöker hitta sätt att få energi, snabb energi -fet mat och onyttigheter. Plötsligt fick allt en förklaring, en naturlig förklaring. Vilken lättnad. Men ändå, så jävla dumt. Jag har noterat alla signaler, till och med uttalat dem högt och skänkt dem en tanke, var och en av dem men inte kopplat ihop alla till en diagnos. Jag är sjuk. Sjuk av längtan. Jag vet att det inte är längtan i sig som gjort mig sjuk, det är allt jobbande ihop med den psykiska stressen kring ofrvillig barnlöshet men för mig hör det ihop. Jag tror att jag jobbade mer, inte bara på grund av pressen, utan faktiskt också för att få tänka på något annat.


Kuratorn förklarade allt, vad jag ska göra nu, hur det blir för de flesta av oss högpresterande människor. Vi hamnar oftast här vid något tillfälle, det är få av oss som innan erfarenhet av utbrändhet vet vart gränserna går. Det får man lära sig den hårda vägen. Jag trodde att jag hade kontroll.  Jag trodde att jag skulle orka.


Jag ska sova så mycket som jag behöver (även om det innebär 16 timmar per dag), jag ska stryka alla krav från min lista, jag ska köpa mat om jag inte orkar laga, jag ska inte träffa folk om jag inte vill, jag ska berätta för de vänner jag vill träffa att jag kanske blir trött och då måste jag gå, jag ska ta en promenad i dagsljus, jag ska inte utföra pulshöjande aktivitet och så vidare. Egentligen ska jag kort och gott bara göra sådant som jag känner för och om jag tröttnar mitt i, så ska jag sluta.


Tänk att man kan göra slut på kroppens all energi och att hjärnan liksom blir så överanvänd att den inte orkar mer. Hur tänkte han där egentligen, Gud?


Kuratorn ska skriva en rekommendation om sjukskrivning till min läkare på vårdcentralen och så som jag ser ut tror jag inte att det blir några problem. Idag är jag så vimmelkantig att jag knappt orkar stå på benen, jag lutar ständigt mitt tunga huvud mot något och allt i min kropp skenar vid minsta rörelse. Jag känner mig verkligen sjuk.


De ringde från fertilitetsenheten och berättade att de beslutat att vi inte skulle få kliva före i vårdkön. Men det gjorde inget, jag är för trött, jag orkar inte ens tänka tanken på att genomgå den processen just nu. Jag orkar inte. Jag vill inte ens. Vi har väntat på Dig, nu får du vänta på Mig.


Jag läste att förmågan att läsa och skriva kan slås ut, jag orkar inte läsa, orden hoppar runt och jag kan inte koncentrera mig. Men jag är glad att jag kan skriva, jag behöver mina ord.



Av Karin - 24 januari 2013 18:47

När jag hade satt in min vikarie i mina uppgifter och långsamt strosade längst med den isbeklädda ån, med snö knastrandes under fötterna tittade jag upp och såg solen lysa. Jag funderade på om solen har synts till överhuvudtaget den senaste tiden, eller om jag bara inte sett den? Jag fyllde mina lungor med 18-minusgradig kyla i djupa andetag och kände hur en skön känsla av lättnad fyllde min kropp. Nu ska jag få utrymme att andas, nu ska jag hitta mark under fötterna och komma tillbaka till Karin, jag ska gå långa promenader, sova länge på morgnarna och göra sådant som jag har lust med. Jag ska prata, ventilera och vända upp och ner på allt - tills inget finns kvar, tills allt är genomgrottat och bara verkligheten finns kvar. Och den ska jag hitta verktyg för, oavsett vilken väg vi väljer så ska det kännas okej. Verkligheten - det går inte att undgå den, jag måste möta dig.

Jag ska göra allt det här, men först ska jag sova. Jag är så trött, min puls rusar och tvingar mig att sätta mig, det svartnar för mina ögon och huvudvärken är konstant. Jag ska vila, sen ska jag påbörja min resa tillbaka.

Av Karin - 23 januari 2013 17:35

Jag håller på att rasa, antagligen (förhoppningsvis) blir jag sjukskriven. Idag såg jag ingen annan väg än att berätta hur det ligger till för mina föräldrar. Jag och sambo har planerat hur den den glada nyheten ska presenteras i åratal - nu blev det en tårfylld information om att det inte funkar. Att jag mår så pass dåligt att jag nog kommer att bli sjukskriven några veckor.

Egentligen gick samtalet bra, jag är bara så ledsen över att jag behövde göra det. Att det inte blev som vi föreställt oss.

I all välmening kom kommentarer, sådana där som man hatar, "ni är fortfarande unga", "känn ingen stress", "njut nu medan ni kan - ta tillvara på tiden". Dem försökte säga rätt saker, den ena sa något och den andra rättade till eventuella tokigheter i uttalandet.

Och den där klassiska oron i min familj, om att inte tänka för mycket och tips om att aktivera mig nu när jag ska vara hemma (börja med en idrott kanske)?. Skämtar ni? Missade ni allt jag sa? Vissa dagar har jag inte tagit mig upp, sorgen äter mig inifrån och jag behöva få landa - inte tränga undan allt genom att aktivera mig och känna stress över att "hitta på nya saker".

Mina föräldrar har alltid varit rädda för grubbleri, tänkande och för mycket känslor. Man riskerar att fastna där, så bäst är att inte ens börja faktiskt, är deras melodi. Man kan slukas ner i ett hål och aldrig hitta ut. Förvisso sant men det kan man av motsatsen också - den om att inte våga känna, inte låta sig må dåligt utan bara köra på.

Det är nog en generationsfråga också, man visste inte så mycket om det mentala på deras tid.

Jag är både lättad och ångrar mig.

Av Karin - 22 januari 2013 16:40

Jag balanserar på en skör lina och jag vet inte när den brister. Eller hur kraftigt den brister. Den har tänjts ut på sistone och jag tror att bara ett fåtal trådar av de sammanflätade trådarna som nu återstår. Jag vet inte heller vad som händer när de brister. Kanske är det läge att stanna upp och försöka rädda de sista trådsnuttarna från att bryta sig loss och brisera?

Jag och sambo pratade mycket och jag kände en övertygelse om att fråga kring privat IVF. I mitt huvud var det vår väg, det hade i tysthet fått mogna hos mig. Jag ville inte vänta. Pengarna var såklart det största bekymret men vi skulle ordna det. Jag tog första steget och ringde och frågade och jag fick till min stora sorg reda på att man inte får använda den privata delen av sjukhuset som ett sätt att gå före i kön. Vi har bedömts ha "en god chans" att på egen hand bli gravida och vi får därför inte köpa IVF på sjukhusets privata sida. Jag bröt ihop. Vi har inga alternativ. Vi sitter fast. Fast i väntan. Och längtan. Oro. Ovisshet. Hopplöshet.

Sjuksköterskan hörde såklart mina tårar, frågade om kuratorskontakt och sa att hon skulle meddela läkaren om att vi inte vill vänta till efter sommaren med Landstingets bekostade IVF. Hon lovade inget, mer än att hon skulle ringa åter.

Jag har ett väldigt påfrestande jobb. Ett som dessutom är väldigt kaotiskt. Nystartat och med personalproblem. Allt har hamnat i mitt knä, självvalt eller inte, det är mina axlar som tyngs. Och jag orkar inte bära mer. Axlarna är redan tunga nog.

Jag har haft huvudvärk varje dag alldeles för länge, jag mår illa, är yr, det svartnar för mina ögon, jag är trött, matt och känner mig konstant sjuk. Jag vet att det är signaler. Signaler på att kroppen behöver vila, återhämta sig. Jag behöver andas. Reaktionen kom nu, i höstas hann jag verkligen inte men nu fanns lite utrymme att tränga sig fram. Mina tårar faller för fertilitetsutredning, provsvar, möjliga fel, det tredje året och situationen vi befinner oss i. Tårar faller också för stress kopplat till jobbet. Jag kan vända in- och ut på mig själv men aldrig lyckas. Jag har ingen kontroll och jag kan inte påverka något.

Jag tror att jag måste skynda mig, snart har trådarna brustit och det är nog svårare att fläta samman då. Men hur vet man att det är tillräckligt nära och ändå inte försent?

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards