Åh det är skönt att vara samlade igen, hela familjen på ny ort.

Jag märker av min (tidigare) utmattning genom att ha riktigt svårt med flyttkaoset. Jag vet inte vart jag ska börja, allt blir snurrigt och hjärnan liksom stänger av. Senast jag flyttade var jag som en duracellkanin, hade inget stopp och inga begränsningar (som jag kände till). Jag blev inte störd av allt utan bara peppad att komma iordning. Det var innan jag körde mig i väggen, eller ja, det var på vägen dit..

Nu blir jag sur och arg på att det inte går att göra en enda enkel sak utan att behöva leta efer saker. Jag blir stressad över att jag inte kan fokusera på flera saker samtidigt och därmed orolig för om Lillan är säker bland alla grejer.

Får inse NU att jag måste gå ut från badrummet, där jag nu sitter och lägga mig en stund på soffan. Frustrerande att inte kunna lägga i en växel när hela ens boende är upp- och nervänt av lådor och kassar.

Men! Nu är vi i alla fall så här långt. Alla är samlade. Alla grejer är inhysta. Familjen mår bra och allt ska "BARA" komma på plats. Imorgon är dessutom sambon ledig och vi ska till vårt nya BVC.

Andas! Det ordnar sig -det är inte egentligen bråttom (bara extra kaosigt för hjärnan att inte ha saker där de ska vara). Jag får skära ner på allt runtomkring en tid för att orka detta. Så får det bli.

Heja mig som lyssnar på min kropp och vågar agera tvärtemot mitt vanliga agerande!