Jag måste passa på att att göra något som jag tänkt på länge, nämligen att skicka ut ett Respekt till alla er som har varit ofrivilligt barnlösa i flera år och genomgått flera tunga misslyckade behandlingar och IVF-försök. Ni kan bara vara de sanna hjältarna, som fullkomligt kastas omkull och krossas men ställer er upp och borstar av sig den värsta smärtan, ni som hoppas, längtar och försöker skrubba bort besvikelse efter besvikelse, fösöker överleva sorg och istället byta ut det mot förhoppning. Ni som genomgår tunga behandlingar, hormonella påslag och enorma kroppsliga och mentala påfrestningar gång på gång för att nå ert mål. Ni som gör allt för er efterlängtade bebis. Jag beundrar er!

Jag var så trött när jag vaknade, utmattad trots många timmars sömn, kroppen kändes blytung och tycktes trycka sig ner i sängen. Det var ändå rätt okej när jag kom upp, jag åt frukost och funderade på vad jag skulle göra idag. Jag ringde till mamma och hon ringde tillbaka efter 30 minuter och då hade jag hunnit vända i min sinnesstämning. På den halvtimmen hade allt hunnit bli jobbigt, rent kroppsligt också och det var inte förens jag pratade med henne som jag märkte hur nattsvart allt var. Det var för mycket som snurrade, läkarintyg som ska till chefen (och som dessutom är ställt till dagen när försäkringskassan kliver in, ska den till båda då, måste jag kopiera någonstans?), bröllopspyssel som jag hade tänkt ordna med, sambons föräldrar som kommer hit i helgen (vill jag, orkar jag, måste jag)? och alla hjärtans dag imorgon och tilltänkta planer som jag inte orkat genomföra. Allt fladdrade runt i ett virevarr av "måsten och borden". Plötsligt infann sig en riktigt jobbig, gnagade, tom känsla i kroppen, hjärnan fungerar så jäkla trögt och kan inte räta ut problemen med läkarintygen - bara hitta nya. Jag är så jäkla trött idag och idag känner jag mig faktiskt låg. Tårarna trillar nerför mina kinder och jag funderar på hur det kunde bli såhär? Kommer jag att må bra igen? Hur lång tid tar det?

Jag var både hos kuratorn på fertilitetsenheten och hos sjukgymnasten igår. Jag hade träffat sjukgymnasten tidigare, precis när jag hade fått min nya tjänst och var pigg, rak i ryggen och fräsch. Hon måste ha förundrats över förvandlingen, så trött att jag inte orkar sitta upprätt och helst till och med stötta upp min tunga kropp med en hand i stolen, osminkad, otvättat hår och trött frånvarande blick och några lama försök till leenden. Vi pratade om vad sjukgymnastiken kan tänkas sätta igång hos mig och hon sa att det kommer att komma sorg och tårar men det kommer inte mer än vad man klarar av.  

Och jag undrar om det redan har börjat? Nu rullar tårarna i rad efter varandra, de kristallklara dropparna som frånvarat de senaste 2 veckorna, är tillbaka. Så fort ögat förlorat en tår fylls det på med en ny. Jag gråter hulkandes över krossade drömmar och oväntat livsöde.

Drömmen om den växande magen känns som en dröm fjärran från vad jag kommer att få uppleva och inget annat är lika viktigt, lika centralt, lika livsavgörande som just den bebismagen.

Tänk om det aldrig blir.