Det var mycket som knackade på dörren innan jag förblev hemma, jag hade hört men inte lyssnat ordentligt. Innan jag pausade livet och försökte börja andas. Innan jag upptäckte att det är svårt att andas. Innan jag fick förklarat för mig att något inte är rätt. Att jag inte mår bra och att man inte behöver ha feber för att vara sjukskriven från jobbet. Människan är mer komplex än så. Vi består av många delar, varje del lika viktigt för välmåendet. När flera delar är lidande samtidigt. Då kan det ta stopp.

Inatt drömde jag en lugn och vacker dröm för första gången på många veckor. Den skänkte sådan trygghet och väckte förhoppningar och kärlek. Jag drömde om vårt bröllop. Det var lugnt, tryggt, vackert och kärleksfullt. Jag vaknade med ett leende på läpparna. Inte med spända muskler, inte med hjärtrusning eller svettningar utan med stillhet. Det var fantastiskt. Jag har stannat kvar i den känslan idag. Längtan efter vårt bröllop och med leendet som blotta tanken på Dig ger mig. Längtan efter sommar, värme och kärlek med Dig har hållit mig varm och trygg idag.

Jag behöver ompröva mitt sätt att leva och jag ska tänka på att "inte fylla mitt liv av dagar, utan fylla mina dagar av liv".

Jag ska bli bättre på att öppna dörren vid minsta antydan till knackning, man vet aldrig vad eller vem som väntar. En dag kanske det är Du. Och oavsett om veckorna passerar, oavsett om månaderna drar förbi oss innan denna ljuva knackning hörs. En dag kommer Du till oss och då ska vi ha levt fram tills dess. 

Vi ska ha fyllt våra dagar av kärlek i längtan efter Dig.

När du än kommer och knackar på.