För en gångs skull har jag inget ämne, inga färdiga rader i mitt huvud som måste plitas ner framför datorn. Jag har bara ett behov av att skriva men ingen ork att ta fram det onda, ingen lust att blotta mina känslor. Jag skulle förstås kunna skriva om min dröm inatt, den som handlade om att jag ljög om att jag var gravid för en gammal vän och att jag sedan bröt ihop när vi tillsammans hade plockat ihop barnkläder på H&M till min bebis. Allt brast och jag berättade sanningen. Jag skulle kunna berätta för er om hur lycklig jag kände mig när jag yppade orden jag är gravid, jag slängde ett öga i spegeln, på min mage och funderade på vilken vecka jag skulle kunna drämma till med. Men det som kändes lyckligt i några sekunder kändes sedan dubbelt så olyckligt och värkte i mitt hjärta. Jag skulle kunna berätta för er att jag snart närmar mig mens och hur jag tvingar bort försiktiga förhoppningar med tanken om att jag inte kan bli gravid på egen hand. Jag skulle kunna berätta om min rädsla för att få mens igen, om min rädsla för att helt krascha och inte komma upp ur sängen och om min oförmåga att välja ett skonsammare alternativ. Jag skulle kunna berätta för er om hur grannarna tog tag i mitt hjärta igår och sakta vred om när de pratade med varandra om att 3 bebisar fötts i vårt lilla område i förra veckan och hur jag tänkte att alla de bebisarna var fruktansvärt vältajmade allas vår inflytt. Jag skulle kunna berätta om avundssjukan, den bittra fruktansvärda avundssjukan. Jag skulle kunna berätta om det mörkaste av allt, om rädslan för att mina vänner ska hinna ikapp och få barn före oss. Jag skulle kunna berätta om hur hemsk det får mig att känna, hur jag kämpar med känslor av glädje för deras skull men översköljs av avundssjukan - den fulaste. Jag skulle kunna i många rader målande beskriva hur dålig jag känner mig för det och hur innerligt jag önskar att det kunde kännas annorlunda. Jag skulle kunna berätta om orättvisan, om hur jag ser på den och hur den väcker starka känslor i mig. Jag skulle också kunnde berätta att jag i tid till förra påsken räknat ut att vi borde ha nått vecka 12 och att vi därmed sådär jätteperfekt kunde passa på att visa ultraljudsbilden för föräldrar lagom till påskmiddagen. Jag skulle kunna berätta hur jag i tisdags överansträngde mig så rejält att jag var osäker på om jag skulle ta mig hem igen. Jag skulle kunna berätta hur det svartnade för mina ögon, hur bilarna och människorna runtomkring dundrade i mitt huvud och hur allt snurrade. Jag skulle kunna berätta att jag hade 4 km hem när jag inte trodde att jag skulle orka ta ett steg till, när jag inte heller vågade vila för att jag var rädd att aldrig ta mig upp. Jag skulle kunna berätta hur jag kände mig ensammast i världen för att jag inte visste vem jag skulle ringa och be om hjälp. Och jag skulle kunna berätta om hur beslutförmågan att ringa någon var så frånvarande att det aldrig ens var ett alternativ. Jag skulle kunna berätta om ångesten när jag insåg att jag hade överansträngt mig och fortfarande hade långt kvar, om hur min kropp skakade och om hur jag somnade bort i timtal. Jag skulle kunna berätta för er att jag ibland spänner ut magen i duschen och låtsas för en stund. Jag skulle kunna berätta för er att det idag är 107 dagar till vårt bröllop, om vår kärlek, om min kärlek, om hur det påverkar en relation när en part kraschar som jag har gjort. Jag skulle kunna berätta om hur det känns när ovissheten, rädslan och skulden för att inte kunna få barn kryper närmare in i en relation. Jag skulle kunna berätta om hur fantastisk han är min J, som utan att ifrågasätta, utan att ställa krav eller analysera mig finns här precis bredvid och att jag aldrig tidigare fått uppleva i nöd och lust, såsom nu. Jag skulle kunna berätta om hur det känns att behöva vara såhär fruktansvärt egoistisk utan att egentliga vilja. Men idag, orkar jag inte berätta något alls.