Vi hade äntligen fått våra 2 streck. Det var både nyligen och länge sedan. Nyligen på så sätt att jag fortfarande kände den bubbliga lyckan, den oväntande, överraskande det kan inte vara sant-lyckan. Men det fanns ingen oro alls, så på så sätt verkade det vara långt gånget. När man väl blev gravid så fanns det ingen risk för en olycklig graviditet, så var det liksom uppgjort. Man kunde istället få kämpa längre tid för att nå dit men man kunde aldrig förlora sin bebis i magen. Det fungerade som en slags garanti - ja en slags rättvisa, om du så vill.

Det bara kändes så rätt. Som att allt föll på plats. Ett lugn. Som att min kropp äntligen fick ett syfte, ett sammanhang och en uppgift att vårda. Dina ögon glittrade av lycka när du tittade på mig och du la din hand på min mage och pratade med bebis, trots att det var alldeles för tidigt i graviditeten för hen att höra dig. Vi dansade på små rosa moln, allt hade fallit på plats. Bröllopet fick en ny lyster och ett nytt skimmer över sig och jag tänkte att jag skulle känna mig så vacker med min då, runda mage. Allt skulle passa bättre till en rund mage. Vi skulle vara vackra, vi skulle lysa ikapp med solen den dagen och sorg skulle inte längre finnas i vårt vokabulär. Längtan skulle såklart finnas kvar, så länge som Du låg i min mage skulle vi längta efter den dagen vi skulle få träffa dig. Men det var en härlig längtan, en som man visste skulle sluta lyckligt. 

Jag funderade till och med på om jag skulle skriva om nyheten i bloggen på en gång, eller vänta lite. Jag funderade över vilka som egentligen läser min blogg, det har nämligen ökat ganska mycket under mars. Var det er jag först ville dela den stora nyheten med, funderade jag? Jag skrev ett lösenordsskyddat inlägg, för jag var tvungen att få skriva orden jag är gravid och jag ville dela dem med er som förstår på djupet, ni som hållit tummar och känt med mig under resans gång, okänd eller inte, ni hade funnits där.

Jag vaknade och kände att tårar hade fuktat mina kinder, tårar av lycka denna gång. Drömmarna kan ingen styra över och jag förstår att Du tränger dig in där. Jag har ju stängt av Dig från verkligheten, kvar finns bara drömmarna och Du gör ditt bästa för att stanna kvar hos mig. Jag suckade och försökte somna om, det är sorgligt när man inser att man hellre återgår till sömnen- till drömmen än vaknar. 

För drömmen var bättre än verkligheten och där ville jag så gärna stanna. I den lyckan ville jag leva, i den vetskapen ville jag bo, jag ville andas den särskilt fina luften som fanns där, jag ville titta på de 2 strecken och se Dig tills att jag istället kunde blicka ner på min mage för att övertyga mig om att Du verkligen finns hos mig, hos oss.

Istället är det en helt vanlig morgon, en sådan morgon där inget är självklart och där längtan inte alltid får ett lyckligt slut.