Jag läser en artikel om en misshandlad 1-åring. Barnet har systematiskt blivit slagen, bränts och bitits av sin mammas pojkvän. Mamman uppger att hon varit för rädd för att ta barnet till sjukhus. Det är till slut ett anonymt tips som gör att socialtjänsten hittar barnet så pass svårt misshandlat att hon inte längre kan gå. Mitt hjärta går i tusen bitar och jag tänker på alla oss som vill bli föräldrar. Som inte önskar något hellre. Vi som gör vad som helst. Vi som bär på så mycket kärlek till vårt ofödda barn att vi nästan spricker. Vi som går igen fertilitetsutredningar och kanske även vidare mot adoption, där blir vi granskade och utredda in i sömmarna för att någon ska få ett "godkänt" på ett papper, först då får man adoptera. Processen tar ofta flera år. År av längtan och ovisshet. Det är såklart bra att adoption görs noggrannt. Men vad händer med alla dem andra som inte är lämpliga föräldrar? Medan vi längtar och gråter oss till sömns i längtan efter ett barn, misshandlas barnet i huset bredvid. Dem fick skaffa barn men vi måste vänta. På något sätt ökar det på min smärta. Varför inte vi, när vem som helst annars?