Den senaste 1.5 veckan har så mycket förändrats. Inte minst vi. Tidigare var vi enade i vår ofrivilliga barnlöshet, vi hade hittat någon typ av strategi att klara av den hårda verkligheten. Det var vi två mot världen - vi två mot vår barnlöshet! Kärleken skulle krossa den fruktansvärt ovissa verklighet vi befann oss i. Våra roller hade formats under 2 års tid, växt sig starkare. Och vi hjälptes åt att plocka upp skärvorna av den andras brustna hjärta när det behövdes. Sorgen blev en del av oss, i perioder den allra största. Den som betydde mest, sved mest och identifierade oss allra mest. Vi hade bestämt oss för att vinna kampen, oavsett hur den skulle sluta. Vi två behövde varandra, med eller utan barn. Det var du och jag mot vår ofrivilliga barnlöshet.

Förutsättningarna har förändrats på det mest drastiska sätt. En dag upptäckte vi att vi är gravida, utan ivf, utan adoption eller donerade ägg. Förutsättningarna har förändrats. Och jag märker att vi söker nya roller, ett sätt att förhålla oss till det vi inte trodde skulle hända.

Vilka är vi nu när vi inte längre är ofrivilligt barnlösa? Vilka vill vi vara nu när vi kan välja, nu när den stora sorgen - den som låg som ett tungt täckte över oss är borta? Vad finns kvar efter en sådan omtumlande kamp?

Som blivande mamma och pappa, det som var vår plan och längtan redan för länge sedan, måste vi nu hitta ett nytt "oss". Bygga på något nytt. Men inte utan det som varit. Det är förstås en del av vår byggsten, grunden i det nya. Det som prövat vår kärlek och gjort oss starkast kommer finnas kvar.

Jag ser fram emot att söka våra roller i vår nya verklighet. Och jag kan tänka mig att söka länge - att denna verklighet är här för att stanna och att resan aldrig tar slut. Att detta bara är början på vårt nya liv. Våra nya roller i en ny värld av förutsättningar!