Idol 2013 har dragit igång. Första avsnittet var inte alls så illa som jag hade förväntat mig. Ändå blir jag upprörd. Jag tänker tillbaka på förra årets säsong och funderar över hur man på Tv4, på bästa sändningstid i ett underhållande familjeprogram godkänner modding? Ni kanske tycker att det låter överdrivet, jag tror bara att ni har vant er vid konceptet. De hårda ord om utseende, stil, storlek och frisyr som t.ex Robin fick utstå, vecka efter vecka, inför hela svenska folket - jag tror inte att det finns något bättre ord. Än just mobbing.

Hur kan vuxna människor gå med på att krossa ungas drömmar överhuvudtaget? Vem har ens rätt att göra så? Jag vet att många stjärnor har fötts i och med idol men jag kan inte låta bli att tänka på hur många som har släckts? Hur många som aldrig vågade fortsätta? Lars Winnerbäck, Melissa Horn eller Anna Ternheim, visst är det artister som man tänker sig skulle ha haft svårt att klara sig i Idol när de trevande startade för många år sedan? Idag lever de alla på sin musik, i det tysta. Osäkra, nervösa och inte alls utstickande på ett "bra, säljande, annorlunda men ändå vanligt sätt" skulle de ha fått det tufft. De valde inte idolvägen, vissa av dem kanske för att det på deras tid inte ens var ett alternativ, andra för att idol inte kändes som deras "väg att gå". Jag undrar hur många Lars winnerbäck, Anna Ternheim och Melissa Horn som släcks i idol efter en säsong? Skit samma egentligen om personen hade blivit känd, hur många drömmar raseras?

Det på grund av några sekunders bedömning av vuxna människor som får betalt för att vara aggressivt käcka på bästa sändningstid, för att göra pengar.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad programmet lär ut till alla unga tittare. Vad man får säga till en annan människa, den hierarkiska ordningen, sättet som mobbing rättfärdigas och bedömning av annat än just sången som framförs; utseende, storlek, stil och "görommigknep" haglar tätt under en säsong. Detta är alltså vad vi tittare vill ha. Eller? Jag vill det inte. Jag plågas när personer sågas. Jag älskar när någon är riktigt bra, sådär så att armhåret reser sig och benen knottras. Hänföras av nya talanger, det vill jag gärna men upprätthålla mobbingen, skratta åt folk som inte lyckas och krossa unga hjärtan, det vill jag inte alls vara en del av.

Feber. Igen. Och igen. Egentligen har den inte slutat sedan medicinen sattes in i maj men vid varje justering kommer topparna. 6 justeringar sedan maj. Den graden över min normala temp knycker den lilla gnutta energi som jag fått glädjas åt på dagarna den senaste tiden. Den som främst givits åt målandet, den som betytt så mycket. Nu finns inte orken till det. Frossar. Svettas. Sover. Min läkare kommer tillbaka först nästa vecka. Tills dess är pillrena och jag ihop. Tvångsihop.

Ibland kommer en såndär akutlängtan efter ett friskt liv över mig. Oftast håller jag sådana känslor på avstånd. Nu släpptes just precis en sådan längtan igenom den skyddande barriären och högg rakt i hjärtat av längtan. Olika saker kan trigga de där känslorna, ibland väldigt långsökta.

Idag en klänning på REA. Jag funderade på om jag kunde "behöva just en sådan klänning" någon gång och tänkte att den vore så fin att packa ner i en semesterväska till värmen i höst. Jag skenade vidare och tänkte på vår underbara vecka i Egypten i höstas. Det var perfekt väder dygnet runt, inte för varmt eller för svalt (hur ofta är det egentligen så?). Jag hann att tänka på att strosa runt, att inte ljud eller mycket folk skulle bekomma mig, att vi fritt kunde strosa, välja och vraka matställe, hålla händer och fnissa i sommarnatten, leta upp ett ställe att ta ett glas vin efter maten, titta på solnedgången och folkmyllret på torget. Prata om folk som vi såg. Konstatera att vi inte fryser i linne och shorts trots den sena natten. Säga hur mycket vi behövde den här resan. Vara glada. Det högg. Rakt i hjärtat. Jag kan inte ens göra en sån fantastisk sak. När kan jag det?