Hittills har det varit stundtals tungt och tårar har flera gånger trillat nerför mina kinder men det har ändå funnits glädje. Den enorma längtan som släcks varje månad och den gnagande oro över ovissheten som jag känner har förkroppsligats, lamslagit mig och tömt mig på energi. Tårar fuktar min kudde, lämnar stora blöta, sorgsna fläcker på örngottet och den där glädjen, vart är den?

Igår förundrades jag över min reaktion, all sorg som kom ut, tårarna som aldrig tycktes ta slut ökade istället i antal och den fysiska smärtan spände i min kropp. Detta gav mig en ljus tanke - den om att mensen var 2 dagar sen och den för mig okända reaktionen kanske var mina nya hormoner? Idag vet jag att det inte var så. Mens. Ursprungligen en bekräftelse på min kvinnlighet (lika o-efterlängtad då som nu). Men nu finns det ytterligare en till dimension till det omtalade fenomenet  - att det är precis tvärtom - ett hån mot min kvinnlighet. Ett ilsket rött bevis på att vi inte lyckats denna gången heller. Ett kladdigt svar på om mina symptom är inbillade och om min automatiska uträkning av 12 veckor i huvudet måste suddas ut, glömmas. Mina drömmar om en växande mage och om tindrande lycka i ögonen spolas ner i toaletten och försvinner i vattenvirvlarna.

Alla husmorstips och kloka råd om "att slappna av", "att ha roligt längst vägen" och "att tänka på annat" förlöjligar min situation och min längtan. Vår längtan. Som att vi gör fel och andra vet hur vi ska göra, det knäpper mig på näsan om att inte klara av det mest grundläggande för en människa. Det som folk lyckas med på fyllan, med fel partner och med preventivmedel i kroppen. Det lyckas inte vi med trots alla goda förutsättningar. Tanken på att vi två antagligen skulle bli gravida om vi hade andra partners kränker min kärlek och hånar oss som par. Vi är ju kärlek.

När jag så kom att tänke på tiden lyfte små sorgsna bubblor inom mig. När vi började var jag 27, jag fyllde 28 strax därefter och blev nu 29 år. Vi har försökt i 1.5 år men tiden för min födelsedag gör att jag har hunnit med 3 sedan vi började. Det känns orimligt, jag blir arg av tanken. Det var inte så det var tänkt. Sorgsna bubblor störtar mot marken och blir liggandes, skaver och lämnar fula märken efter sig. Jag ville vara ung.

Resan. Det var en bidragande orsak till denna reaktion. Resan bokades med oro i våra kroppar, kanske skulle vi inte kunna åka på familjeresan, skulle föräldrarna bli besvikna i så fall eller bara lyckliga över den lill* bebis vi hoppades att vi skulle ha vid tidpunkten för resan? Resan låg så långt fram i tiden att det kändest rimligt. Och ännu värre, troligt. I takt med att månaderna gick krympte "resans föreställda gravidmage" och när resan så äntligen blev av befann vi oss i samma situation som då när oron över att inte kunna åka utspelade sig, räknandes dagar och tid för ägglossning. Att gå omkring i den tid som vi hade andra planer för sprängde i mitt inre, ingen bebis och ingen gravidmage - den Resan hade inte ens börjat. Den andra delen i bidragande orsaker handlar om våra föräldrar, dem som inget vet. Antagligen kom denna enorma sorgereaktion efter att intensivt ha spenderat tid med våra föräldrar i 2.5 veckor. Inför dem är allt bra och de känslor som egentligen ligger allra ytterst på mitt skinn måste begravas djupt inne för att hålla skenet uppe. När jag sedan slapp "låtsas" och höra mig själv glatt tacka nej till vin med argumentet "att jag nog behöver vätska i värmen" sprack bubblan, låtsasbubblan sprängdes i tusen bitar och kvar blev en blöt fläck av det som brukar vara jag. Kuratons uppenbara oro, hennes råd om sjukanmälan och sjukskrivning gav mig en rejäl tankeställare -mår jag så dåligt att hon blir orolig? Varför vill hon boka en ny tid så snart? Och varför underrättar hon mig om att jag kan få en akuttid om det någon dag behövs? Hon som pratar med ofrivilligt barnlösa kvinnor och par hela dagarna, varför verkar hon så orolig för mig? Vad har hänt med mig?

Jag som är så stark.

Och vad är stark?

Egentligen.

Längtan.